Jag började inte läsa fantasyböcker förrän ganska sent och jag har framförallt fastnat för barn- och ungdomsfantasy. Det är tack vare en kurs i barn- och ungdomslitteratur som jag läste för att skaffa mig lite bättre kunskaper i ämnet när jag började arbeta mer barnböcker. Så det var förhållandevis sent som jag upptäckte hur mycket bra som ges ut i den här genren för barn och unga. Numera har jag två barn som tycker om att läsa och bli lästa för och de väljer gärna fantasyberättelser av olika slag.
Fantasyböcker har en tendens att ges ut som trilogier (åtminstone de för barn-och ungdomar, för vuxna är det inte ovanligt med mycket längre serie än så). En av de första fantasytrilogierna jag läste var serien om Klanen Otori av Lian Hearn. De tre böckerna Över näktergalens golv, På kudde av gräs och Under lysande måne är en berättelse i en värld som liknar ett historiskt Japan, men som är magisk och spännande. Jag slukade de tre böckerna och kände mig helt nöjd med det. Men så kom det en fjärde bok (Vid hägerns skarpa skri). En som liksom var utöver trilogin och utspelades 16 år efter de andra böckerna, men ändå tillhörde den. Jo, men uppföljare – sequels – var ju inte helt obekant.
[A sequel is a work of literature, film, theatre, television, music or video game that continues the story of, or expands upon, some earlier work. In the common context of a narrative work of fiction, a sequel portrays events set in the same fictional universe as an earlier work, usually chronologically following the events of that work.]
Men när det någon tid senare också dök upp en prequel (Och himmelens vida väv) så var det obekant för mig. På något sätt tänker man ju ändå att författaren har valt att börja en bok när den börjar, och det som hände före det vävs in i berättelsen eller är inte relevant. Så varför en prequel då kan man undra?
[A prequel is a literary, dramatic, or cinematic work whose story precedes that of a previous work, by focusing on events that occur before the original narrative. A prequel is a work that forms part of a backstory to the preceding work.]
Den cyniske kanske tänker att det är ett sätt för författaren att suga ut mer ur en en lyckad bokserie som man från början inte tänkt skriva fler böcker i. Och ja, varför inte om det görs med finess och i samma anda. Då kan det faktiskt fungera och det kan rent utav vara intressant att få lite bakgrundshistoria eller lära känna personer (t.ex. föräldrarna) till huvudpersonerna i ”originalböckerna”. Klanen Otori är en riktigt bra serie för övrigt – alla fem böcker – och jag ser fram emot att snart introducera dem för mina barn.
En av de serier jag fick upp ögonen för på ovan nämnda litteraturkurs var Philip Pullmans böcker Den mörka materien (Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren). Det är berättelsen om flickan Lyra som bor i en värld som till synes inte är helt olik vår, men där människans själ tar form av ett djur, en daemon, som alltid finns vid sin människas sida. När Lyras bästa vän Roger försvinner får hon ge sig ut på ett hisnande äventyr där gränser mellan världar suddas ut och hon får träffa både märkliga vetenskapsmän, pansarbjörnar och häxor. Pullman har skapat en fantastisk värld som jag älskade när jag läste första gången och tyckte nästan lika mycket om när jag läste den för min dotter förra året. Den första boken – Guldkompassen – har filmatiserats också (2007), men tyvärr inte så särskilt lyckat. Däremot är TV-serien vars första säsong finns på HBO riktigt, riktigt fin. Och för inte alltför länge sedan dök det upp en prequel till Den mörka materien. I boken Lyras färd är huvudpersonen bara sex månader gammal, men redan nu vet några människor att hon kommer att ha stor betydelse och de gör allt de kan för att hålla henne trygg och säker. Den här boken har jag inte läst ännu, men den står här hemma i hyllan och väntar.
Jag var väl inte den enda som drog med i Hungerspelen-febern (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt)när de böckerna kom. De var så hemska, så spännande och så otroligt bra. Sluk-läsning på högsta nivå. Och nusk har vi som älskade böckerna något att de fram emot – inom kort släpps nämligen Balladen om sångfåglar och ormar och det är – tada! – en prequel till Hungerspelen och den utspelas 64 år innan vi får lära känna Katniss, Gale och Peeta. Här är istället en 18-årig Coriolanus Snow huvudperson och frågan är om vi får en förklaring till hur han blev den kallhjärtade diktatorn som vi känner honom som.
Men vad kallas då en bok som inte utspelas före eller efter andra böcker i en serie utan samtidigt, men ur en annan persons synvinkel? Jo, det har jag tagit reda på, det kan kallas paraquel eller sidequel – parallellberättelse alltså – inte konstigare än så. Och en helt sprillans ny sådan är på gång i Twilight-serien. Nu är det inte alla som tycker att den serien är av bästa kvalitet, men hur som helst så var den omåttligt populär när den kom 2005 och skapade en vampyr-romantisering utan dess like. Och när sedan filmerna kom skapades olika läger där man höll på antingen Edward eller Jacob som den som Bella till slut skulle välja. Hursomhelst kommer Midnight sun att berätta hela historien ur Edwards perspektiv. Boken skulle egentligen ha kommit mycket tidigare, men runt 2008 när författaren höll på att skriva boken läckte stora delar av manuset ut på näten och hon tappade lusten att avsluta boken. Men nu är den alltså på gång och kommer på engelska i slutet av sommaren. Vad tror du – kommer du att läsa den?
Citat från wikipedia
