av I maj 2024 kom Marie Hermansons tredje del i hennes serie som utspelar sig i 1920-talets Göteborg ut. Vi fick möjligheten att ställa några frågor till Marie om böckerna som heter Den stora utställningen (2018), Pestön (2021) samt Längst in i skogen (2024).
Kan du berätta lite om varför du hamnade i 20-talets Göteborg?
Det började med att jag läste min mormors dagböcker. Hon dog innan jag föddes, så det är genom dagböckerna jag har lärt känna henne. 1923 skriver hon om när hon går på Jubileumsutställningen i Göteborg och hur otroligt imponerad hon blir. Jag ville veta vad som gjorde hennes så imponerad och letade upp material och foton från utställningen. Sedan ville jag återuppliva den miljön i en roman, som blev Den stora utställningen. När jag skrivit klart den kände jag att jag ville vara kvar i 1920-talets Göteborg. Jag hade absolut ingen lust att återvända till min egen tid. Så det blev två böcker till i den miljön.
Hur mycket tid lägger du vanligtvis på research? Har det blivit mer nu med Göteborgsböckerna?
Ja, mycket mer nu när jag skriver om historisk tid. Berättelsen leder en ju hela tiden in på nya områden och där måste man veta hur det fungerade på 1920-talet. Det är fantastiskt roligt att amatörforska. Medan man letar efter något speciellt hittar man hela tiden nya trådar som man vill följa. Risken är att man fastnar där i arkiven och att det aldrig blir någon roman skriven.
Det märks att du är förtjust i miljöerna du förlagt böckerna i. Till exempel så känns det som om du tillbringat mycket tid på Naturhistoriska muséet. Har du alltid gjort det, eller är det något du började med när du kom på idén till boken?
Jag var på Naturhistoriska då och då när jag var barn. Minnena därifrån har jag burit med mig, men inte riktigt vetat var de kommer ifrån. De märkliga landskapen i dioramorna till exempel. Jag visste knappt om jag sett detta på riktigt eller om det var en dröm. När jag själv fick barn var jag med dem på museet och då kände jag igen allting från min egen barndom. Tiden hade stått helt stilla där inne. När jag sedan fick barnbarn återkom jag till museet och det var fortfarande likadant som jag mindes det. Så började jag läsa om museet. När jag såg att dioramarummen skapades 1923 och sedan dess har varit förslutna fick jag idén till den roman som blev Längst in i skogen. Under arbetet med den har jag varit mycket på museet. Jag har mitt arbetsrum tio minuters promenad från museet så det var lätt att kila dit när jag behövde kolla något.
Var tanken att skriva fler böcker med dig redan från början, eller växte den fram när karaktärerna blev mer levande?
Jag hade ingen som helst tanke på att skriva mer än en bok om Nils och Ellen. Men när boken var avslutad kände jag för första gången i mitt författarliv att jag ville skriva en fortsättning. Det var nog mer miljön än karaktärerna som höll mig kvar. 1920-talets Göteborg hade blivit så levande för mig. Och nu har jag också lärt känna karaktärerna ordentligt och det skulle kännas oansvarigt att bara släppa dem.
Hade du tänkt att det skulle bli romaner med spänningsinslag?
När jag skrev den första boken hade jag inte tänkt att den skulle bli en spänningsroman och det blev den ju inte heller. Sedan blev det mer spänning i de två andra. Jag tänker inte så mycket i genrebegrepp. Historien finner sin egen form och jag hämtar nog lite från alla genrer. Det här stämmer dåligt med hur bokbranschen är uppbyggd. Där ska man ju i förväg veta om man ska skriva en serie i tre eller tio delar och ha genren klar för sig, spänning, feel good eller seriöst. Jag kan inte planera på det sättet, så jag faller nog lite mellan stolarna.
Har karaktärerna i de här tre senaste böckerna några verkliga föregångare som du hämtat drag av?
Huvudkaraktärerna Nils och Ellen är helt påhittade. Men det finns ju andra karaktärer i romanerna som är autentiska personer. Albert Einstein och museichefen Leonard Jägerskiöld till exempel. Jag låter dem säga och göra saker som de aldrig sagt och gjort. Det är kanske lite diskutabelt, men jag tror att läsaren förstår vad som sanning och vad som är påhitt.
Är det någon av karaktärerna i någon av de här tre sista böckerna som du ömmar lite extra för? Eller kanske tvärtom inte riktigt gillar, som det var jobbigt att skriva om?
I den senaste boken Längst in i skogen fäste jag mig lite extra vid barnflickan Maj. Jag skrev ett kapitel på slutet där jag försökte ordna till det så hyfsat som möjligt för alla och berätta hur det gick för dem. Litterärt hade det förstås varit mycket snyggare att sluta tidigare, men jag känner ett ansvar för mina karaktärer.
Osympatiska personer är roligast att skriva om. Skådespelare brukar säga att de gillar att spela skurkroller och jag tror författare gillar att skriva om elaka och obehagliga personer. Majs arbetsgivare, herr Guldin var en sådan person, liksom Hoffman i Pestön.
Vi tycker mycket om bokomslagen till de här tre romanerna. Kommer du med förslag på hur du vill ha det eller hur fungerar det?
Det är Sara R Acedo som har gjort omslagen. Hon är fantastisk. Hon får ett grovmanus och några gamla foton från miljöer. Sedan jobbar hon snabbt fram olika förslag som jag och förlaget kan välja bland. Hon fångar bokens stämning så bra. Jag är oerhört tacksam att hon vill göra mina omslag.
Till sist så undrar vi om du skriver på något nytt? Kan vi hoppas på en ny del i serien där vi får träffa Nils och Ellen på nytt?
Tanken är att det ska bli en fjärde del. Än så länge har jag bara funderat, skissat och gjort research. Men nu är det hög tid att sätta igång och skriva.
Stort tack till Marie Hermanson som tog sig tid att svara på våra frågor.
Bild: Rickard L Eriksson
