av Jag snubblade över Netflix-serien North of North när jag precis hade avslutat läsningen av romanen Spricktand av Tanya Tagaq. Och tittar man noga i rollförteckningen för serien hittar man författaren i en biroll.
When people ask where I’m from I say: ”Think of the farthest place north you have ever been. Now keep going north. Keep going.”
Så säger huvudpersonen Siaja (spelad av Anna Lambe) i inledningen till TV-serien och följer man den instruktionen så kommer man till Nunavut i det allra nordligaste Kanada där också Spricktand utspelas.
Där boken är en ganska mörk skildring av en tillvaro präglad av våld och alkoholism, är TV-serien en positiv berättelse om att skapa sig ett eget liv i en värld där alla känner alla.
Boken är inte odelat svart – storslagna naturskildringar och inuitisk mytologi får ta stor plats. Romanen berättas på ett ömsom magiskt vackert språk, och ömsom på ett köttigt och rått sätt. Romanen förbryllar och fascinerar mig. Ibland tappar berättelsen mig helt när den tar vägen helt förbi mitt huvud. Ibland går den rakt in i hjärtat. Den liknar ingen annan bok jag har läst.
TV-serien är inte enbart glättig – här finns en tuff barndom i bakgrunden och starka förväntningar vem och hur man ska vara. Berättelsen om Siaja är upplyftande och här finns en stark framtidstro och en stolthet över inuit-kulturen och platsen där hon bor.
De här två skildringarna av en plats har gemensamma nämnare, men är också väldig olika. TV-serien är lättare att ta till sig och det funkar fint att se hela säsong 1 i ett par sittningar – kanske nu i påskhelgen. Boken är lite mer krävande och tog i alla fall mig lite tid att ta sig igenom. Båda är värda resan.
