av Allt är naturen just nu. Allt det gröna, skira, ljudliga, porlande, livliga är så påträngande. Jag älskar det så mycket! Därför kan jag inte skriva om det, allt för många känslor ligger i vägen.
Jag har tänkt igen och igen kring vad jag skulle kunna bidra med på det här temat. Naturen är ju så mycket och så oerhört viktigt för mig. Naturen är trygghet när allt annat är i förändring och förfall. Naturen är motsatsen till kaos.
Att en plats där naturen istället är motsatsen till motsatsen till kaos är Panem har jag tänkt på de senaste dagarna när jag läst Sunrise on the reaping (varför, kära förlag, översätter ni inte titeln den här gången när ni gjort det på de fyra föregående? Det är bara orimligt fånigt och ser förfärligt ut i bokhyllan för oss som bryr oss om sådant).
Suzanne Collins är mästare på att skapa onaturlig natur. Jag tänker dels på hennes serie om Gregor från Ovanjord men framförallt på naturen i Hungerspels-serien. I den senaste boken får vi följa med på det femtionde spelet, den andra kvartssekelduvningen. Där spelar naturen en huvudroll och jag vill inte avslöja allt för mycket men den är skev, fel rent utav. Äpplena är för röda och för många, kaninerna är för fluffiga och för orädda, blommorna doftar så intensivt att illamåendet slår till. På ett sätt är det lite så det känns just nu, i maj i Sverige, när allt slår ut och lever så oerhört intensivt samtidigt. I alla fall är det så det ofta känns i mig, som en överdos av liv. Det är där vår-melankolin kan gömma sig, det är nästan för mycket att bära. Med den skillnaden att i hungerspelet är det farligt för mycket hela tiden.
I de tidigare delarna av Hungerspels-serien har naturen också varit skrämmande. Där har funnits blodregn, muterade djur och lömskt giftiga bär. Men naturen utanför själva spelen har också varit en fristad. För Katniss och Gale innan hela galenskapen drog igång och efter. Aldrig har jag känt mig så besläktad med Katniss som när hon söker tröst och vila i skogen. I den skogen finns muterade fåglar och sådant som kan verka skrämmande för att vi inte känner till det, men där finns också lugnet. Motsatsen till kaos.
Bild från Pixabay
