Kulturkollo konfererar – Den sista vargen

”För hans visionära och kraftfulla författarskap, som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”

Så lyder motiveringen som beskriver årets nobelpristagare i litteratur. Han heter László Krasznahorkai och eftersom det finns flera titlar utgivna på svenska så blev vi genast sugna på att läsa och diskutera. Precis som alltid när vi konfererar så kommer vi prata om de tre novellerna som ingår i Den sista vargen i sin helhet.

Anna: Den här novellsamlingen består av tre noveller som inte skrevs för att sättas ihop för en samling men de funkar väldigt bra ihop tycker jag, de kommenterar varandra fint. Det var väl ändå den inledande texten: Den sista vargen som jag kommer att minnas troligen för att den på 74 sidor inte har en enda punkt. Mitt enda sätt att läsa utan hyperventilera var att läsa den högt. Det funkade bra.

Lyran: Jag fick lov att läsa riktigt långsamt och med tänkta skiljetecken för att kunna urskilja något betydelse-bärande ur textmassan. Och hela tiden tänkte jag: ”Jag gillar inte jazz, jag gillar soul”. Som Joey The Lips Fagin säger i The Commitments: ”Soul solos are part of the song – they have corners. You were spiraling – that’s jazz!”. Skiljetecken behövs verkligen i min läsning för att betydelsefull soul ska skapas.

Ulrica: Jag blir mest provocerad av hans sätt att skriva. Mest för att det är så onödigt. Jag kan verkligen inte se poängen mer att skriva en text på det här sättet. Det känns bara tillkrånglat och pretentiöst. Även författaren själv måste väl innerst inne föredra att konstruera meningar med punkt och stor bokstav och den här texten hade verkligen vunnit på tydligt menings- och styckeindelning.

Helena: Jag har så svårt för sådana här textexperiment som blir så texttäta att jag som läsare inte får något andrum. Jättebra idé att läsa texten högt, jag önskar att jag kommit på det! Jag ser stora likheter med Jon Fosses prosa här, jag älskar hans lyrik och den essäistik jag läst av honom, men har inte tagit mig igenom en enda av hans romaner.

Hanna: Textexperiment är ett bra ord! Jag blir nästan arg av det. Inte visste jag att man behövde återhämtning när man läser, men det gör i alla fall jag. Lägga ifrån sig en bok mitt i en mening var väldigt märkligt.

Linda: Det här var verkligen inte min kopp te och även mina tankar går till Fosse. Svenska Akademien verkar uppskatta megalånga meningar och kommatecken helt klart. Jag gör det inte. Visserligen är jag lite nyfiken på Motståndets melankoli som Krasznahorkai tilldelades The International Bookerprize för 2015, men efter att ha upplevt hans sätt att skriva är jag tveksam.

Helena: Jag fastnade framför allt för den andra novellen, första variationen om Herman. Den grep mig emellanåt. Jag tror att det beror på temat med skog, djur och jakt. Jag tänkte mycket på hur den liksom talar med Kerstin Ekmans Löpa varg, men att hon tillåter sig att gå till botten med tematiken på ett annat sätt. Jag antar att László Krasznahorkai vill säga något annat om samhället och människan än vad Kerstin Ekman vill.

Linda: Ekokritik kallar vissa recensenter det och jo, så kan speciellt den andra novellen absolut tolkas. Just frågan om vad vi människor gör med djuren och naturen är väl det som skapar lite engagemang under läsningen. Jag tänkte också på Löpa varg, men den är ju troligt mycket bättre. Krasznahorkais karaktärer blir aldrig levande för mig, utan stannar platta på sidan.

Lyran: Andra novellens gestaltning av ambivalens, av hur medlidande och skuldkänsla hos en ”förövare” kan leda till ökad vrede och oresonlighet, är verkligen mästerlig. Här uppskattar jag dessutom att författaren driver handlingen till det oundvikliga slutet.

Ulrica: Den andra novellen räddar min läsupplevelse för här blir jag för första gången berörd av texten. Den växande oviljan mot och ifrågasättandet av sina egna tidigare handlingar väcker ett intresse och visar att författaren kan vara läsbar, men jag tror inte att det räcker för att jag ska orka ta mig an en hel roman.

Anna: Den första novellen i samlingen Den sista vargen börjar och återkommer till att en bedagad professor i filosofi och författare hänger i en bar i Berlin och berättar en helt osannolik skröna för en kompis. Det hela blir en härlig, eller möjligen helt omöjlig, berättelse sådan som skulle just kunna berättas över ett glas billigt öl. Blir det hela bara för grabbigt?

Linda: Det talades om Dylanmannen efter att Bok Dylan tilldelades Nobelpriset och hyllades på kultursidorna av medelålders män. Nu anar jag att det också finns en Krasznahorkaiman som ser allt möjligt i en text som för mig bara är ord. Många verkar ha blivit otroligt glada över att han äntligen vunnit och majoriteten av dem är män. Kanske är det grabbigt, för mig är det tämligen ointressant. Skrönor är sällan mig grej och även om det glimrar till ibland fastnar jag aldrig för den här vargjakten. Krasznahorkai känns dock som en typisk nobelpristagare. Svår och egensinnig med ett komplicerat språk.

Hanna: En typisk nobelpristagare, ja. Tråkig och svår. Och såklart en man. Nu älskar jag i och för sig Herta Müller, som anses vara oerhört svår, men för mig var detta mest bara ord och ett sätt att testa mig som läsare. Jag kände inte att jag behövde testas.

Anna: Språket, som varit professorn/författarens tankeredskap, har övergivit honom. Nu är det (språket) bara smutstvätt och filosofin är en värdelös skräphög, en kuliss som möjligen kan stå på bokaffärernas hyllor men som inte längre duger till att tala om. Att allt tänkande är förgäves är en väldigt pessimistisk premiss och just den där bitterheten och uppgivenheten drabbar mig.

Lyran: Uppgivenheten drabbade verkligen mig också och jag har efter läsningen haft en massa påträngande tankar om den enorma betydelsen av att utplåna den sista varelsen i sitt slag. Eller att utplåna allt som är unikt, fritt, vilt och lite okontrollerat inuti varje människa.

Helena: Jonas Thente skrev (i Dagens nyheter den 10 oktober) om Den sista vargen att ”Det är vansinnigt roligt, på ett gubbtorrt sätt”. Jag blev väldigt förvirrad för jag såg inte det roliga någonstans när jag läste. Vad man tycker är kul är förstås väldigt subjektivt, men när det är ”vansinnigt roligt” för någon så känner jag att jag i alla fall borde ha känt en dragning av ett leende någonstans. Tycker ni att den är rolig?

Lyran: Jag tyckte att den här ”novellsamlingen” var många saker, rolig är inte en av dem. Det är faktiskt för mig helt obegripligt, och till och med lite provocerande att den beskrivs som rolig. Jag uppfattade den som mycket mörk, tung och emellanåt smärtsam i sin gestaltning av mänsklighetens galenskap och förstörelselusta.

Ulrica: Nej, rolig är den verkligen inte. Det förvånar mig att någon kan uppfatta den så.

Linda: Helt ärligt så kände jag mest att jag måste ha missat något. Jag har läst texter av väldigt många nobelpristagare i litteratur och ofta kan jag objektivt förstå att de är bra, även om deras sätt att skriva inte tilltalar mig. Här hamnar jag i otakt både med språk och innehåll. Det är svårt att bli berörd över huvud taget och även om jag fnissar till någon gång är det definitivt ingen rolig bok. Jag har läst Den sista vargen två gånger nu och blir inte klokare. Däremot verkar László Krasznahorkai vara en väldigt sympatisk person med sunda åsikter i en värld som saknar vett och sans och som sådan är det fint att han uppmärksammas.

Hanna: Jag håller med Linda om att vettiga människor, speciellt från länder med rätt ovettiga ledare, är bra att de uppmärksammas. Jag kände helt klart att jag missade något. Inte var det roligt, varken innehållet eller formen, och inte heller uppfattade jag några politiska undertoner.

Vill man lyssna på en bokcirkel om just den här titeln så finns det en alldeles rykande färsk hos Lundströms bokradio. Cilla Naumann och Mattias Timander samtalar med Marie Lundström och det är väl värt en timmes lyssning.