av När jag läste Övergivenheten av Elisabeth Åsbrinks funderade jag mycket över det här med skuld, svek och förväntningar. Vad är en ättling skyldig sina förfäder, hur länge ska ett minne bäras vidare i kroppen och när får man gå vidare om man kan? Nu har jag läst Elisabeth Åsbrinks Rekviem för en mor och frågorna vrålar än starkare från boksidorna.
Övergivenheten är ett försök att skriva en släkthistoria genom förintelse, lögner, svek, flykt och förlåtelse. Rekviem för en mor är ett försök att förhålla sig till en del eller hela denna släkthistoria och att försöka balansera relationen med en mamma som kanske inte gått sönder men alltid varit trasig.
Jag tycker att det är intressant att fundera på om det är lättare att bära på svek som man vet varför än de som sker utan förklaring.
Jag tycker att Övergivenheten såväl som Rekviem för en mor är bäst på att väcka frågor, svar måste man som läsare hitta själv och så ska det väl vara när litteratur är som bäst. Paradoxalt nog så griper Rekviem för en mor, som är fragment av en tid i förlusten av en mor, mig starkare än Övergivenheten som är en hel historia med början, mitt och slut. Det är nog så att jag tycker allra bäst om att få stoppa in mitt eget i det jag läser.
De sista frågorna som återstår är: vad är en förälder skyldig sitt barn och vad är barn skyldiga sina föräldrar? Vad är önskningar och vad är krav, vad lovas och när blir ett beteende något annat än någons bästa som inte räcker till, när blir otillräcklighet till svek?
Om böckerna
Titel: Övergivenheten
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Polaris
Utgivningsår: 2020
Titel: Rekviem för en mor
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Polaris
Utgivningsår: 2025
Ett svar på “Frågor om skuld, förväntningar och svek i Övergivenheten och Rekviem för en mor”