av Om jag hade sysslat med skam när det kommer till kultur hade jag sagt att deckare var mitt guilty pleasure. Nu gör jag inte det utan nöjer mig med att säga att jag tycker om att läsa deckare. Jag uppskattar de bra lite mer litterära men även mer ”vanliga dussindeckare” som jag brukar jämföra med att äta sunkpizza. Gott i stunden och precis vad man behöver där och då, men i längden behöver man lite fibrer också.
En deckarförfattare jag gillar – som förutom att skriva bra böcker är hon också en klok underhållande person att lyssna på i paneler och intervjuer – är produktiv och bättre än de vanliga dussindeckarna (inga namn nämnda) är norska Anne Holt. Hon har bland annat skrivit en serie om Hanne Wilhelmsen, en grumpy kvinna som blir surare och surare för varje bok, men man kan ändå inte låta bli att gilla henne. Att hennes fru och dotter alls står ut med henne är dock en stor gåta. Hon måste vara fruktansvärd att ha i sitt liv.
I våras kom Diamanter och rost, sista delen i serien och jag läste den nu på semestern. Kanske är det på grund av omständigheterna i Hannes liv eller kanske att boken utspelar sig mitt i semestertider, men det är mindre vanlig polisutredning i den här boken än många av de tidigare. Mordet som ska utredas är på en kvinna som hittas död och naken i ett badkar. Det kanske låter klyschigt, men det är ett badkar på en äng och liket är en äldre kvinna som visar sig jobba med böcker. Det här gör boken extra intressant, tycker jag, att litteraturvärlden får ta så stor plats. Jag får läsa om gamla litteraturfejder, litterära pris, förlagssnack, folkskygga författarikoner och vad en korrekturläsare respektive en språkgranskare gör på jobbet. Förutom ”bokvärldsgodiset” är det här en snabbläst, spännande bok som låter både karaktärer och miljöer ta stor plats. Jag hade gärna suttit på Hanne och Nefis uteplats och druckit kallt vitt vin med dem och deras granne om inte den töntiga gränsen mellan fiktion och verklighet hade satt stopp för det.
Utan att avslöja hur boken slutar för Hannes del och om det öppnar för en eventuell fortsättning på serien eller inte kan jag dock konstatera att flera nya intressanta karaktärer presenteras och får ta plats. Vi har den unga pigga duktiga polisen Henriette, den äldre trygga Odin och en ny ung jurist vid namn Magnus som man inte riktigt får grepp om. Han är ambitiös och jobbar på, men man hinner inte förstå om han är sympatisk som Henriette och Odin eller kanske en osympatisk karriärist. Dessutom har dottern Ida hunnit bli vuxen. Manegen är alltså krattad för fler böcker i det här universumet om Anne Holt skulle vilja – med eller utan Hanne Wilhelmsen. Jag håller tummarna.
Bilden är ett utsnitt från bokomslaget.
