av Jag hörde Suad Ali bli intervjuad om sin nya bok Dålig stämning på bokmässan. Hon berättade att hon ville skriva en bok på temat ”kvinnor som tappar det” och hur att boken blev något slags arbetsplatssatir om Maya som flyttar från fiktiva Tokarp till Stockholm och försöker hitta sin plats i storstaden. Hon är plikttrogen men inte intresserad av att göra karriär och hon hamnar på en minst sagt dysfunktionell arbetsplats. Jag som också är en inflyttad lantis i Stockholm med högre arbetsmoral än karriärsug blev naturligtvis jättesugen att läsa boken, speciellt eftersom jag tyckte väldig mycket om Alis debutroman Dina händer var fulla av liv.
När Maya flyttar till Stockholm försöker hon lämna den komplicerade relationen till sin mamma bakom sig i Tokarp. Där lämnar hon även det såriga familjetraumat i form av en död lillebror och en frånvarande pappa. Hon hittar ganska snabbt sitt sammanhang i form av ett par kompisar hon blir väldigt tajt med och ett jobb som ekonomiansvarig på biståndsorganisationen Origon. Trots organisationens goda syfte är huvudkontoret en riktig mardrömsarbetsplats med härskartekniker, krystade teambuildningövningar (kontorsparkour någon?), skvaller, chefer som stoppar huvudet i sanden när det kommer till ekonomi och strösslande med fördomar. Dessutom får Maya ett uppdrag i ett projekt hon både är ointresserad av och saknar kompetens och eventuellt personlighet för att kunna genomföra bra när hon ska vara moderator på en givarkonferens som initieras med alldeles för kort varsel. Samtidigt påbörjas en säkerhetsutredning inom Origon när man märker att någon av de få anställda läcker information till den största konkurrenten. Sakta men säkert byggs det upp en situation som till slut gör att Maya tappar det.
Det här ska vara en satir, men jag tycker tyvärr inte att den fungerar så bra som en sådan. Visst bres det på med klyschor och stereotyper och ibland behöver man ta fram skämskudden för att orka läsa om stackars Mayas arbete, men det lyfter liksom inte. Situationen som får Maya att till slut tappa det kommer lite för sent och känns rätt förutsägbar när den väl gör det. Jag tycker att det är något sympatiskt över Mayas förmåga att nöja sig och inte vara intresserad av jakten på status i form av en lyckad karriärTM och det är lite synd att det också ska försöka förklaras. Vad är det för fel på att vara nöjd med det man har?
Det som däremot är bra och mycket mer intressant är Mayas privatliv och relationer. Mamman hemma i Tokarp som inte mår bra och som Maya inte riktigt kan eller vill prata med är fint skildrad. Jag känner med både mamman och Maya och deras bristande kommunikation och blir tårögd av mammans lojala väninnor Ella och Fatou som är en så viktig del av deras liv. Scenen när mamman till slut måste flytta är hjärtskärande. Jag hade gärna läst mer om både mamman och ”extramammorna”.
Även Mayas egna väninnor Yasmine och Minou är till stor del bra. Deras diskussioner blir ibland lite dumma och långrandiga, men det är fint att läsa om deras fina lojalitet till varandra. För mig som är vit och har ett namn som ingen i Sverige har svårt att uttala eller stava är det också intressant att höra om fördomarna tjejerna möter, hur de själva bemöter dessa och hur de sinsemellan pratar om stereotyper kopplade till namn och kulturer. Ali har också en fin förmåga att gestalta situationer som när hon låter den slutkörda Maya få somna på en soffa, omstoppad under en mjuk filt och med Yasmine och Minou på var sin sida. Hon räds inte heller för att låta kompisarna bli lite ovänner, även om jag tycker att de välbehövliga sanningarna uttalades lite väl sent och sopades undan i snabbaste laget.
Kort sagt, Dålig stämning är tyvärr lite dåligt förvaltad skrivtalang. Du kan bättre, Suad!
En annan bok som också tangerar ämnet kvinnor som tappar det är Therese Bohmans Kapitalet. Den liknar inte Dålig stämning för övrigt, men nog kan man säga att minst en av huvudkaraktärerna tappar det.
Bohmans nya roman handlar om förskolläraren Emma som jobbar på en förskola där en stor influencer har sitt barn. Emma har följt Alices blogg länge och ”känner” henne på det där sättet vi gör med folk vi följer i sociala medier. Man ”vet” hur de lever sina liv, vilka kompisar de har, hur deras familjer ser ut och hur de pyntar sitt hem inför jul och andra högtider. När Emmas och Alices nu möts i verkliga livet och lär känna varandra i en annan typ av relation ruckas den bilden. De två kvinnorna är i samma ålder och lär känna varandra på ett sätt som först är strikt professionellt genom att Emma är dottern Stellas pedagog och sen vidare till någon form av vänskap. Eller är det verkligen vänskap? De blir iallafall båda beroende av varandra på olika sätt och utan att spoila för mycket kan jag säga att det inte blir en helt harmoniskt relation.
Therese Bohman är en av mina favoritförfattare och även om jag tycker att hon har skrivit bättre böcker än den här (framförallt Andromeda och Sanningsberget) känner jag lätt igen hennes sätt att berätta och jag uppskattar läsningen. Hon har en fantastisk förmåga att sätta ord på detaljer och skeenden som gör att man direkt kan läsa in så mycket mer än det som uttryckligen står i ord. I Kapitalet skildrar hon till exempel bloggosfären och relationen mellan bloggare och läsare supersnyggt och vi som var med för femton år sen när bloggandet var som störst njuter av igenkänningen. Även om bloggarna jag läste (och skrev) var främst bokbloggar kan jag känna igen mig i både strukturen av planeringsinlägg inför en månad, uppdateringar under månaden och sen månadssammanfattningar efter månadens slut och i hur allt beskrivs i precis det skimmer bloggaren ville ha. Även de mer ”diskbänksrealistiska” bloggarna dolde ju mycket av vardagens smuts i både hem och relationer – förutom precis den smuts man ville visa upp. Vi försökte läsa mellan raderna och det analyserades i andra bloggar vad som hänt med person X, varför inte partner Y syntes på bilderna längre och varför hade egentligen kompisen Z mer eller mindre försvunnit ut i periferin? Det var dessutom vanligt att bloggarna var hel- eller halvanonyma, vilket gjorde att spänningen blev så mycket större. Var det egentligen en helt vanliga grannars texter vi läste med sådant intresse?
Bohman beskriver snyggt hur bloggosfärens magi har slocknat med tiden. Dåtidens bloggare är nu influencers eller content creators, men innehållet är ju detsamma:
”Nu finns det inga skuggor längre, inga platser för något dunkelt och på gränsen, nu är allt välordnat och ute i ljuset. Allt är opåkallade köksrenoveringar och sponsortillvända recept på pastasås, tips på solskyddskräm för hela familjen med rabattkod på tio procent och ekologiska matkassar med första veckan gratis. det är inte bara för att alla har blivit vuxna, det är för att internet har blivit för stort och för att mystiken försvann när allt blev till salu. Men den fanns under några år, och precis då kunde en blogg som Alices bli stor.” (sid. 15)
Båda de här böckerna är läsvärda på sitt sätt, men speciellt Kapitalet. Där Alis bok främst är en berättelse som bärs fram av en tydlig och ganska enkel handling är Bohmans roman mer intressant som en skildring av den arena där personer från olika klasser och positioner på nån slags offentlig skala möts och slåss om varandras bekräftelse. Jag kunde hitta mig själv i flera av karaktärerna i båda böckerna, vilket inte alltid var helt behagligt.
