Kategorier
Kulturkoll

Ljuset i tunneln

Lotta

Ljuset i tunneln är ett lite märkligt begrepp. Det används för att berätta om nära-döden-upplevelser eller vid dödsögonblicket. Man ser ljuset i tunneln, ljuset som är döden som välkomnar och omfamnar. Man pratar också om ljuset i tunneln när man är mitt inne i en jobbig tid eller på väg att avsluta ett evighetsprojekt. Då är ljuset inte sammankopplat med döden alls, utan snarare livet. Snart är vi ute på andra sidan och kan börja leva igen!

Så är det här på Kulturkollo också. Nu lägger vi ner det här med döden för ett tag. Men innan dess ska jag sammanfatta veckan – en kul och innehållsrik vecka trots den dystra inramningen.

I veckan har jag bjudit på musik, inte death metal, men lite måndagspepp med deppbakgrund, Helena utforskade Sarah Pinboroughs utforskande om döden och Fanny slet sitt hår och önskade att fler kunde dö. Anna intervjuade Elly Griffiths och Ann Rosman. Carolina recenserade Jag och Earl och tjejen som dörLinda berättade om Agatha Christie i nyutgåva och Johanna skrev om döden i ungdomsböcker.

Kategorier
Romankoll

Ann Rosman – döden är en del av livet

anna-top

Alla dör – det är veckans tema. Hur kom det sig att du började skriva deckare i skärgårdsmiljö?
Första gången jag var i en båt var jag fyra månader gammal och jag har seglat varje sommar sedan dess. Vi ankrade i vikar, förtöjde vid tjärdoftande bryggor och köpte skaldjur direkt av fiskarna. Pappa pratade med de äldre kustborna vars dialekter jag hade svårt att förstå. Men pappa skrev i loggboken och återberättade för mig. Om de hårda levnadsvillkoren, om fisket, arbetet i stenbrotten, fynden från gamla skeppsbrott och folket ute på fyrarna. Just fyrarna var något speciellt, att följa deras blinkande ljus under nattseglingar och min debutbok Fyrmästarens dotter utspelar sig på Pater Noster fyrplats. Jag arbetade med IT och ekonomi på ett företag som bygger bostäder för oljeplattformar där vi en dag beslutade att som ett kulturprojekt ta oss an renoveringen av en fyr. Vi var vana vid den typen av miljö eftersom de livingquarters vi byggde står ute på plattformar i Nordsjön och runt om i världen.

Kategorier
Novellkoll

Fyrtal i Agatha Christie

Linda
Vi kan inte ha ett tema där alla dör, utan att nämna drottningen av dödsfall Agatha Christie. Jag har läst fyra noveller av henne som är utgivna av Novellix. I år uppmärksammas att det var 125 år sedan Christie föddes.

Fyra noveller finns samlade i Agatha Christie-asken:

Ett vattentätt alibi, ask_agatha_hemsidan-596x840där vi möter Tommy och Tuppence som får ett detektivuppdrag. Montgomery Jones vill ha deras hjälp att undersöka en kvinnas dubbla alibin, för att på så sätt vinna hennes uppmärksamhet och kanske kärlek. Gullig historia, om än förutsägbar.

I Den blå pelargonen klurar Miss Marple på ett olöst fall och en ovanlig blomma visar sig ha svaret. Mysig novell, utan något som helst våld trots att någon faktiskt dött. Det står klart att Miss Marple är en hejare på att lösa brott och i Döden i floden söker hon upp Sir Henry Clithering och ger honom en lapp med namnet på den hon tror mördat en ung flicka. Utredningen fortsätter och frågan är om hon har rätt. Båda dessa noveller är hämtade från Miss Marples mysterier från 1932. Charmiga, lite kluriga, men absolut inte på något sätt spännande eller läskiga.

Och så slutligen är det då dags att träffa Hercule Poirot i novellen Diomedes hästar, från samlingen Hercules storverk från 1947. Poirot utreder kokainbrott och nu börjar det likna en modernare sorts deckarhistoria. Mer spänning och även om jag gillar miss Marple skarpt är Poirot min favorit.

 

Kategorier
Ungdomsbokskoll

Recension: Jag och Earl och tjejen som dör

carolina-top

Tjejen som dör i leukemi är Rachel, och den som mot sin vilja måste skriva en hel bok om det är Greg. Han avskyr det, och på vissa ställen vill han hellre bara slå sig i ansiktet än att skriva vidare. Det är jobbigt för honom – dels för att det är jobbiga saker han skriver om, dels för att han måste avslöja så många pinsamheter om sig själv och sitt liv. För trots allt handlar den här boken inte så mycket om Rachel och cancern – nej, den handlar om Greg, och om Earl, och om livet och vad vi gör med det. Och hur allvarligt det här än låter så är detta en av de böcker jag har skrattat mest åt på länge. Dialogerna! Språket! Skrattat – men också gråtit. Och känt igen – det här boken låter människorna vara så…ja mänskliga. Inte komma med filosofiska och minnesvärda uttalanden, utan i stället staka sig, eller säga plumpa och fel saker i känsliga situationer. Sånt jag känner igen mig själv väldigt väl i.

Kategorier
Romankoll

Kulturkollo möter: Elly Griffiths

Copyright/fotograf: Sara Reeve

anna-top

Ibland, ganska ofta faktiskt, så längtar jag efter Ruth, ni vet, arkeologen som är huvudperson i Elly Griffiths deckarserie. Hon som har ett lite trassligt privatliv och ständigt anlitas av polisen för att undersöka brottsplatser och sedan länge döda människor. När jag öppnar en deckare skriven av Elly Griffiths så vet jag precis vad jag får, och det är så välbekant, så tryggt. Jag vilar och blir underhållen i bästa brittiska mysdeckarstil. I slutet av sommaren kom Griffiths sjunde bok om Ruth ut på svenska: De öde fälten. Smånyfiken som jag är så kontaktade jag Elly Griffiths för att ställa några frågor. Här kommer hennes svar:

This week we have a theme at our blog called “Everybody dies” – why are novels about crime and death so popular among the readers in your opinion?
I’ve read a theory that there are only three themes in literature: sex, death and the countryside. I suppose I write a lot about the second two. My personal theory is that crime novels offer both a puzzle and a solution. In detective fiction – unlike real life – justice is usually done and I think readers find this cathartic.

Are there any writers of crime, living or dead, which you feel inspired by or do you keep off reading crime novels altogether?

Kategorier
Kulturkoll

Kunde inte fler dö?!

 

helena-top

Rubriken må vara en aning överdriven, men jag vill ta tillfället i akt och diskutera tillrättalagda och sockersöta slut. Det hör inte till saken att jag är eländeseländesläsare, utan för att jag ibland vill bli mer omskakad, vill få mer känslor och hellre lämna en bok fylld med sorg, ilska, obekvämlighet än att lämna den med ett simpelt ”jaha”. Eller det kanske p r e c i s har med att jag är eländesläsare?! Jag läser en hel del cross over-litteratur och som livet självt innehåller de allt: liv, död och allt däremellan. Dock blir ofta sluten ”så levde de lyckliga i alla dagar”, eller har jag fel? [ja, jag har fel, svarar mitt andra jag]. Jag bör möjligtvis varna att dagens inlägg innehåller spår av spoilers, då jag diskuterar slutet på böcker (så läs vidare på egen risk).

Kategorier
Romankoll

Döden och livet och allt det där däremellan, om Sarah Pinborough

helena-top

Att alla dör är en universell sanning. Än så länge i alla fall… Men sätten vi dör på varierar. En av mina favoritförfattare heter Sarah Pinborough och hon har som ingen annan utforskat dödens anatomi. Låt oss utforska hennes utforskande här en liten stund.

Sarah Pinborough har skrivit mycket (och inget finns översatt vilket måste falla under kategorin skandalöst), bland annat historiska, blodiga deckare om Jack the ripper-liknande mördare. Där är döden våldsam. Men hon har också skrivit fantastiska The language of dying (fantastisk! jag menar det! Läs den! Läs det här så att du förstår varför!) där döendet och de levandes reaktioner på ett människoliv och dess slut avhandlas ingående. Varsamt. Vardagligt. Varligt. Vackert. Sorgligt. Respektfullt. Och med ett litet inslag av realistisk magi. Eftersom livet och döden är något magiskt.

[quote]There is a language of dying. It creeps like a shadow alongside the passing years and taste of it hides in the corners of our mouths. It finds us whether we are sick or healthy. It is a secret hushed thing that lives in the whisper of the nurses’ skirts as they rustle up and down our stairs. They’ve taught me to face the language one syllable at a time, slowly creating an unwilling meaning. // ur The language of dying av Sarah Pinborough[/quote]

Kategorier
Kulturkoll

Tisdagsutmaning: Den perfekta döden

Lotta

Otaliga är de dödsfall vi stött på i otaliga kulturella sammanhang. Våldsam död, plötslig död, ofrivillig död, eller planerad död. Vacker och befriande död, eller grym och oväntad död. Död efter sjukdom, död efter olycksfall, död av ålderdom eller död av någon annans hand. Raffinerade, välplanerade mord, eller impulsiva brott drivna av hat eller begär. Sadistiska, plågsamma, utdragna. Perfekta.

Veckans tisdagsutmaning lyder: Berätta om den mest minnesvärda döden? 

Välj ett dödsfall du stött på i fiktiv form som du minns alldeles särskilt väl, och berätta varför. Svara på din blogg eller i kommentarerna nedan. Glöm inte att länka till din blogg!

Kategorier
Kulturkoll

Något som livar upp en måndag

Lotta
I veckan pratar vi om hur ”alla dör”. En passande låt att inleda temat med är Boomtown Rats oförglömliga hit I Don’t Like Mondays som toppade listorna 1979.

Bob Geldof skrev låten som är inspirerad av en skolskjutning. Måndagen den 29 januari 1979 dödade 16-åriga Brenda Ann Spencer rektorn Burton Wragg och väktaren Mike Suchar under en skottlossning mot Cleveland Elementary School i San Diego, Kalifornien, USA. Spencer skadade även åtta barn och en polis. Hennes hus, varifrån hon sköt, låg på andra sidan gatan från skolan sett. Hon använde ett gevär som hon någon månad tidigare hade fått som julklapp av sin far. Hon slutade inte skjuta förrän polisen parkerade en lastbil mellan henne och de skadade

Brenda Ann Spencer visade ingen ånger och på frågan varför hon gjorde det svarade hon ”I don’t like Mondays. This livens up the day”.

Bob Geldof berättar om hur låten kom till:
[quote]I was doing a radio interview in Atlanta and there was a telex machine beside me. I read it as it came out. Not liking Mondays as a reason for doing somebody in is a bit strange. I was thinking about it on the way back to the hotel and I just said ’Silicon chip inside her head had switched to overload’. I wrote that down. And the journalists interviewing her said, ’Tell me why?’ It was such a senseless act. It was the perfect senseless act and this was the perfect senseless reason for doing it. So perhaps I wrote the perfect senseless song to illustrate it. It wasn’t an attempt to exploit tragedy.[/quote]

Kategorier
Kulturkoll

Och så var de bara en…

Lotta
Döden är en del av livet. Någon gång dör vi, det vet vi, men vi vet inte exakt när och var det kommer att hända.  I verkliga livet vill vi gärna hålla oss långt ifrån döden, men vi kastar oss gärna in i böcker och filmer som handlar om ämnet. I fiktionen är det tryggt att frossa i döden. I veckan ska det handla om just detta: Alla dör.

För så är det ibland, i böcker, på scen och i film. Alla dör. En efter en trillar av pinn.

Jag tänker på skräckisen Final Destination där ett gäng ungdomar dör en efter en. Döden har bestämt sig för att de ska dö, och det finns ingen hejd på de kreativa sätt att dö som Döden hittar på.

Jag tänker på alla små deckarsamhällen: Sandhamn, Fjällbacka, Midsomer (246 mord på 14 säsonger, tolv olycksfall, elva självmord och åtta naturliga dödsfall), Gotland och Shetlandsöarna där antalet mordfall torde avskräcka folk från att flytta in.

Jag tänker på Shakespeare och Macbeth, där alla eller nästan alla dör. Och Agatha Christie Och så var de bara en (tidigare utgiven som Tio små negerpojkar) där en efter en faller ifrån.

Jag tänker på tv-serierna: Game of Thrones, Lost, 24 (där typ alla utom Jack Bauer dör och Jack Bauer själv är ansvarig för 309 av dödsfallen).

I veckan handlar det om att alla dör. Men jag hoppas att ni och vi klarar oss genom hela veckan…