Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v 24 2020


Likt förra veckan så har vi firat så mycket att bloggandet har fått stå tillbaka något. Nedan följer dock det som recenserats på våra egna bloggar under veckan.

Dimma av Ragnar Jónasson (Anna)

Nätterna på Winterfeldtplatz av Elin Boardy (Linda)

Renoveringsobjekten av Eli Åhman Owetz (Anna)

Renoveringsobjekten av Eli Åhman Owetz (Lotta)

Svärmodern av Moa Herngren (Linda)

Säg inget om Lydia av Celeste Ng (Anna)

Säg nåt då av Ida Övall Ronmalm (Anna)

Vi är Orlando av Johan Hilton (Helena)

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v.19 2020

 

 

Majvärmen smyger sig på, läsningen flyttas från innefåtöljen till uterummet, och till och med ut på altanen. Visst vaknar läslusten till liv nu? Det här är vad vi läst och recenserat på våra egna bloggar i veckan.

Agnetas bok av Maria Gustavsdotter (Anna)

Bakvatten av Maria Broberg (Anna)

Changes (The Collegium Chronicles 3) av Mercedes Lackey (Carolina)

Dagar med galopperande hjärtklappning av Maja Lee Langvad (Helena)

Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid (Helena)

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff (Helena)

Någon som du av Marc Levy (Anna)

Nätterna på Winterfeldtpladtz av Elin Boardy (Anna)

Sen for jag hem av Karin Smirnoff (Lotta)

Solsken och parmesan av Christoffer Holst (Lotta)

Solsken och parmesan av Christoffer Holst (Anna)

Tistelhonung av Sara Paborn (Anna)

Vårt lilla landslag spelar VM av Mats Wänblad (Carolina)

Välj mig av Christina Lindström (Helena)

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Då ses vi igen!

helena-top

Vår – den efterlängtade övergångsperioden mellan det mörkaste mörker och det befriande ljuset. Övergången när det äntligen går att andas igen. Befrielsen! Överlevande! Våren!

Vårens utgivning bjuder på flera återseenden av författare vars böcker jag gillat. Här kommer fem av dem:

Malin Lindroth väckte med Nuckan en hel del ambivalenta känslor, vilket inte minst blev synliggjort i vår Facebookgrupp Kulturkollo läser. Flera av oss ställde oss frågande till förlagets presentation av boken då de hävdade att Linderoth ville reclaima ordet nucka och “tvätta skammen ur det”. En presentation som inte riktigt motsvarade bokens innehåll. Hur som haver. I april kommer Rolf som kanske kan vara den manliga versionen av Nuckan (incel?) och jag blir onekligen mycket nyfiken. “I Rolf tecknar Malin Lindroth ett porträtt av en man i en flock av män, de obetydliga männen i beiga vinterjackor som varje morgon står och väntar i busskuren. Det är en tillvaro i tystnad och anonymitet, i avsaknad av nära relationer.”

För drygt två år sedan knockades jag av Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Jag skrev bland annat att “Strout har en enastående förmåga att skildra relationer och med små medel får mig andlös och sorgfull. Texten är sparsmakad men känns på djupet. Det finns så mycket osagt mellan de båda kvinnorna, så mycket frustration och ilska, men också kärlek, som bubblar under ytan.” Därefter läste jag Olive Kitteridge, som jag aldrig skrev om men gillade. I vår kommer uppföljaren: Olive, igen! “En tonåring sörjer förlusten av sin far, en kvinna börjar föda barn vid ett hisnande olägligt tillfälle, en sjuksköterska bekänner en hemlig ungdomsförälskelse och en advokat kämpar med ett arv som hon inte vill acceptera.”, som sig bör i Strouts böcker.

Först 2019 läste jag något av Elin Boardy och då blev det Tiden är inte än, en vandring genom pestens Europa. En läsupplevelse som jag emellanåt fortfarande återkommer till. I vår kommer en ny Boardy-roman: Nätterna på Winterfeldtplatz, vars handling är förlagd i 1920-talets Berlin. “Här möts de avvikande, de revolutionära, de hämningslösa. Men på gatorna mullrar det, de brunas maktövertagande rycker allt närmare.”.

Det kan vara så att jag även måste ta tag i och läsa Boardys tidigare böcker. Kan vara så.

2019 tilldelades Silvervägen av Stina Jackson såväl “Årets bok” som “Årets bästa svenska kriminalroman”. Jag försöker hålla mig undan hajpade böcker så länge det går, men Silvervägen kunde jag bara hålla mig undan till augusti (d v s en sommar). Och jag blev inte besviken. “Silvervägen är en oerhört välskriven och spännande historia som jag läste ut i rasande fart. Men jag tänker att boken är så mycket mer ”bara” en spänningsroman. Stina Jackson visar hur en familj går sönder i svallvågorna av en tragedi och hur olika sorg och ovetskap kan tära på människor. I Mejas historia berättas det om att växa upp i en dysfunktionell familj där psykisk ohälsa ständigt är närvarande, en kringflackande tillvaro där Meja tvingas till en rotlös tillvaro utan någon trygg plats i sitt liv, vilket såklart påverkar hennes sätt att vara och se på omvärlden.” Nu är det dags för den svåra tvåan. I april kommer Ödesmark, som jag så klart måste läsa.

Avslutningsvis – den bok som jag längtar efter allra, allra mest efter: Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Både Jag for ner till bror och Jag for upp med mor platsade utan diskussion på min lista över 2019 års oförglömliga läsupplevelser, med motiveringen:

“För en mörkervurmare, tillika språknörd, är läsningen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Vi for upp med mor en fröjd, ett tyst jubel, ja i gränslandet till eufori. Jag ryser av välbehag över hennes förmåga att leka med språket då hon oavbrutet undviker skiljetecken, till viss del versalen och därtill skriver samman alla namn (eskilbrännström, janakippo m.fl.). Det är en våldsam historia, men också en historia som är fylld av passion, kärlek och värme.”

Foto: Sprintime av FollowYour Nose

 

Kategorier
Grafik- och seriekoll Romankoll

En litterär resa genom alla tider (och så landar vi äntligen i Danmarks tidiga 1900-tal)

helena-top

Idag inleds samtalet kring en ny läsning i facebook-gruppen Kulturkollo läser. Den här gången har vi läst en duo böcker av Ida Jessen, En ny tid och Doktor Bagges anagram. Böckerna ger två berättelser om samma händelsekedja och människor och jag hoppas att det ska finnas mycket att samtala om.

Ida Jessens romaner utspelar sig under tidigt 1900-tal, mitt i de samhällsförändringar som skedde då. Jag är väldigt svag för historiska romaner och tänkte att vi ska fira genren lite idag och att vi ska göra det genom att röra oss från den mest avlägsna dåtiden och framåt och så strösslar jag lästips längs vägen*.

Längst bak i tiden har vi de mytiska berättelserna, dramerna, det muntliga, Iliaden och Odysséen, de bibliska berättelserna och vi har alla tolkningar av dessa. Själv är jag ju som jag avslöjat här tidigare mycket förtjust i Colm Toibin och han har täckt in både det ena och det andra med sina Marias testamente och Namnens hus, jag rekommenderar dem båda varmt. Om vi rör oss lite framåt och mot Sverige så vill jag framhålla Elisabeth Östnäs fantastiska trilogi om vikingaflickan Turid. Den borde alla läsa.

Vidare, framåt – mot pesten! Jag tillhör den lilla utbrytargrupp bland historiska romaner-läsare som gärna väljer pest-litteratur när den erbjuds. En av de allra bästa är Elin Boardys säregna Tiden är inte än.

Annat elände som spred och förgrenade sig här någonstans var Rosornas krig i England som senare skildrades av Shakespeare, inte i historiska romaner men väl historiska dramer värda att läsa ur många olika perspektiv. Stridigheterna i sig intresserar mig inte mycket, men eftersom de kom att genomsyra hela det monarki- och samhällsbygge som följde och som skildras så fantastiskt i Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell (smedssonen med klassresan och hela världen i sin hand) måste de med här.

Det är inte mycket lycka i historisk tid, inte i historiska romaner i alla fall. Umbäranden och svält, kyla och våld, det är vad det är. När vi kommer fram till 1600-talet är kylan bedövande och häxbålen som brinner är inte att värma sig vid. Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget är en helt fenomenalt förfärlig skildring av denna tid och hur den fortsatte att påverka genom generationerna. Skymningsporten av Jeanette Winterson beskriver smutsen och skräcken som vore den en påtaglig verklighet för läsaren. Historierna är många och vi bör lyssna till dem.

Snart är vi framme i tider som känns mindre avlägsna. Vi närmar oss Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit, vi närmar oss Emelie i Per Anders Fogelströms Stad-serie. Där hittar vi nycklarna till förra och förrförra århundradet och dess samhällsförändringar. Hur 1900-talet var och blev läser jag också gärna i Elsie Johanssons böcker om Nancy. Och så krigen förstås och främst det andra, bland litteraturen kring andra världskriget finns det mycket oumbärligt, men här och nu väljer jag att rekommendera Nora Krugs Heimat, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting och Gitta Serenys storverk Albert Speer och sanningen.

Och sen var vi framme idag. På ett ungefär….

*Det här är en oerhört västcentrerad boktipshög helt enkelt för att min kunskapslucka kring icke västerländsk historisk fiktion är orimligt stor. Ni får mer än gärna hjälpa mig att täppa till dem medelst egna lästips i kommentarerna.

 

Bild från Pixabay

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll

Just nu i december

linje-kulturkollo 

Nu är det första lördagen i månaden igen, och vi fortsätter med vår “just-nu”-utmaning. I den berättar vi vad vi läser, tittar på, lyssnar på och längtar efter. Och ni är väldigt välkomna att hänga på!


Just nu läser jag Jessie Burtons nya roman Bekännelsen. Den är inte Miniatyrmakaren, det är den inte.
Just nu tittar jag på de sista avsnitten av The Crown. Säsong tre är verkligen formidabel och jag har dragit ut på den in absurdum.
Just nu lyssnar jag på Julen i Cornwall av Liz Fenwick. Jag absolut frossar i julfeelgood just nu. Det passar bra ihop med att flyttpacka.
Just nu längtar jag efter väldigt mycket efter nycklarna till mitt nya hem. Våning sex, med en perfekt bubbelbalkong som har utsikt över stad, hav och skog. Så ska det bli.

 


Just nu läser jag alldeles, alldeles för mycket på en och samma gång. Jag försöker hålla huvudfokus på en bok i taget, men det går sådär. Våra tungor smakar våld av Saga Becker ägnar jag mig nog ändå mest intensivt åt just nu efter att jag trollbands av henne på Värmlands bokfestival för några veckor sen. Och så håller jag på med en omläsning av Wolf hall som pockar på uppmärksamhet och ropar av längt när jag gör annat.
Just nu tittar jag fortfarande på Big bang theory där vi nu är framme i mitten av serien ganska precis.
Just nu lyssnar jag på Spinning silver av min nya favoritförfattare Naomi Novik.
Just nu längtar
jag efter att vara ledig, att sova, uppleva solljus och sånt.

 

 

Just nu läser jag The mars room av Rachel Kushner, som handlar om Romy som avtjänar dubbla livstidsstraff på en högsäkerhetsanstalt. Osentimental, elände och en nypa humor. Helt i min smak med andra ord.
Just nu tittar jag på Tell Me a Story på HBO. I skrivande stund har vi sett tre avsnitt – helt klart lovande än så länge.
Just nu lyssnar jag på Tiden är inte än av Elin Boardy (blev tipsad av Helena i veckan)
Just nu längtar jag efter ledighet, sol och vår.

 

 

Just nu läser jag Jenny Colgans Julafton på den lilla ön i havet.
Just nu tittar jag på Bachelor, fastän det är skitdåligt.
Just nu lyssnar jag på Klubben av Matilda Gustavsson
Just nu längtar jag efter mer lästid.

 

 

 

Just nu läser jag Häxorna av Elisabeth Östnäs. Riktigt bra! Jag parallell-läser också Staden av Camilla Sten som jag gillade i början, men som tappat lite nu mot slutet.
Just nu tittar jag på serie Chernobyl tillsammans med maken. Den är så bra, men verkligen otroligt jobbigt att se så det får bli i små portioner. Blandar med att se Queer Eye Japan och Merry Happy Whatever på Netflix.
Just nu lyssnar jag på små snuttar av väldigt många talböcker på jobbet när jag leveranskontrollerar dem. Utöver det försöker jag att lyssna på så lite som möjligt. Gillar att ha det tyst när möjligheten ges.
Just nu längtar jag efter att gå på bio! Jag har inte sett en film för vuxna på bio på evigheter känns det som. Kanske kan jag flexa ut någon dag och smyga iväg på en eftermiddagsbio …

 

Just nu läser jag allt och ingen, men kanske ändå oftast Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius, som är helt sanslös, men också bra, rolig och smart. Typ som författaren själv.
Just nu tittar jag på Vänner med äldste sonen. Det mesta håller fint, men inte allt.
Just nu lyssnar jag på P3. Har bytt morgonradiokanal och blivit Public Service frälst tack vare Morgonpasset.
Just nu längtar jag efter julledighet och lästid. Har en känsla av att jag inte är ensam om det. Det blir svårare och svårare för varje dag att fejka pigghet.

 

Just nu läser jag Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld
Just nu läser jag också Starsight (Skyward 2) av Brandon Sanderson
Just nu tittar jag på…nä, ingenting. Jag kollar aldrig serier.
Just nu lyssnar jag på… nä, har ingen ljudbok på gång heller.
Därför bestämmer jag att jag får ha en tredje
Just nu läser jag (javadådå, tre böcker igång är väl inget konstigt) Someone to Remember av Mary Balogh
Just nu längtar jag sanslöst mycket efter två veckors julledighet, sovmorgnar, långa frukostar och eoner av lästid.

 

Just nu läser jag “Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem” av Mats Strandberg. Vi är inte så bra på det här med ett kapitel om dagen… Blir lite mer hipp som happ. Och sedan Emil, Emil, Emil…
Just nu tittar jag på His Dark Materials! Klarar inte av att vänta en hel vecka mellan varje avsnitt.
Just nu lyssnar jag ständigt på denna Emil i Lönneberga… Är inne på tredje ungen som börjar bli Emil-frälst nu.. Eller “Mimi” som hon säger.. Fast det är mest 2:an som tjatar om Emil just nu.
Just nu längtar jag efter en riktigt bra TV-serie att fastna i som INTE bara släpper ett avsnitt i veckan. 

 

Om du blir sugen på en egen “just nu”-lista så skriv gärna på din egen blogg eller i dina sociala medier, lämna en kommentar i detta inlägg så att vi hittar ditt svar. Tagga oss gärna om du använder Instagram eller Facebook så att vi hittar ditt svar också där.

Kategorier
Romankoll Sakprosakoll

2010-talets bästa julklappar?

helena-top
Nu går vi in i en månad av adventsmys, helgfirande och deccenieåterblickande. För det är ju så att vi till allt det andra som händer varje gång när året ska sammanfattas nu ska ta farväl av hela 2010-talet. Visst känns det galet och alldeles konstigt futuristiskt att vi är här nu?

Om jag personligen ska sammanfatta 2010-talet lite kort så har det varit rätt bra och alldeles förfärligt. Mest förfärligt, men väldigt bra också. Så som livet tenderar att vara.

Jag ska nu inleda vårt nya temasjok som ska bestå till största delen av återblickar på tiden som varit med några julinlägg insprängda för mysets skull och jag tänker göra det med en kombination av allt detta i form av en boktipslista. Här följer således 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Varför Bollywood?

 

 

På grund av ”Devdas”, en ljuvlig tretimmars storfilm som jag såg på Göteborgs filmfestival ungefär 2004, under Stora Teaterns ljuskronor. Olycklig kärlek och storslagna miljöer, stolthet och högmod och olyckligt slut. Den fick mig att vilja ha mer.

Fråga mig igen!

Varför Bollywood?

På grund av Shahrukh. Han heter Shahrukh Khan och är en av de allra största stjärnorna, det är han som spelar Devdas. Han gör entré en stund in i filmen och jag tror att jag föll för honom direkt.

Vanlig missuppfattning 1:

Bollywood är alltså inte en genre, även om folk ofta pratar om det så. ”Bollywoodfilm” är för det första inte all indisk film, förstås, utan den som görs i Bombay/Mumbais filmindustri. Och inom sig rymmer den så gott som alla filmgenrer, även om vissa är vanligare än andra. Vad ska vi kalla det, romantisk drama? Men det finns action, komedi, superhjältefilmer (inte jättemånga), historiska dramer …

Ja, jo, det du tänker stämmer i mångt och mycket: det är over-the-top, det är sång- och dansnummer, det kräver ett rätt så stort mått av suspension of disbelief, alltså att lämna sin misstrogenhet utanför salongen och köpa konceptet.

Men (Vanlig missuppfattning 2:) dansnumren är som regel INTE helt godtyckligt instoppade. Det går att se dem ungefär som montagen i till exempel en amerikansk romantisk komedi. Här får vi ett litet svep om hur personerna utvecklas eller lär känna varandra eller blir kära. Det är bara det att det sker med musik.

En del sånger är integrerade i filmernas handling: det är sång- och dansnummer som äger rum vid fester, bröllop, högtider. Då bär både män och kvinnor mer traditionella kläder. Genom sångtexten talar de till varandra, skämtar och hånar, betygar glädje eller kärlek. Rummen är stora, det är ett överflöd av färger. Låtarna är rytmiska, med markanta trummor, ibland mer moderna beats, diskorytmer.

Andra sångnummer bryter med realismen, de är förhöjda från filmens handling. Sången och dansen gestaltar drömmar, minnen, fantasier, önskningar. Miljöerna speglar detta: det är exotiska platser: Schweiz, Grekland, Egypten, Norge.

Men fråga mig igen!

Varför Bollywood?

För att musiken (ofta) är fantastisk, för att jag älskar att se dem dansa. På tåg, på stränder, på gator, bland alper. I traditionella kläder eller moderna.

Vanlig missuppfattning 3:

Jo, jag trodde också ett tag alldeles i början att Udit Narayans mjukt leende röst var Shahrukhs egen. Men det vore kanske lite för bra om de inte bara skådespelade och dansade utan även sjöng … Men nej, sångarna är alltså helt andra (också stjärnor!).

Jag tänker ibland: tänk om det krävdes av våra västerländska skådespelare, att de skulle kunna dansa och lipsynka i alla möjliga och omöjliga miljöer och sammanhang. Vad skulle se annorlunda ut? Vilka stjärnor skulle klara sig bäst? Det finns ju några bollywoodstjärnor som inte direkt har rytmen i blodet, utan mest tycks stolpa runt, och sen finns det andra som kan. Madhuri Dixit till exempel, henne kan man med fördel söka efter på youtube för att få se henne dansa.

Varför Bollywood?

Det var något med det överdrivna och förhöjda som tilltalade och lockade mig (”Devdas” är verkligen inte subtil på något vis …) och höll mig kvar. Eller var det Shahrukh som höll mig kvar? Jag har följt honom, kan man säga. Och mina favoritfilmer är alla filmer där han spelar med.

Han går genom rutan. Han är precis som Bollywoodfilmerna för mycket av allt, larger than life. Men ändå. Här är han, i filmen ”Dil se”, han dansar uppe på ett tåg som färdas genom ett skogslandskap. Han lär ha sagt inför den där scenen ungefär att ”vi ska dansa på ett tåg så att ingen efter oss kan göra om det”. Och, tja, den är en klassiker, något annat kan man inte säga. Och hans leende, hans dans, hans utstrålning, den fångar mig. För att uttrycka det på ett annat sätt: han är verkligen inte bildskön men ändå en av de snyggaste män jag vet.

När jag och A. reste till Indien 2007 gick vi och såg filmen DDLJ (”Dilwale Dulhaniya Le Jayenge”, ungefär ”Den storhjärtade får bruden”) på biografen Maratha Mandir i Bombay. Inte för att det är den bästa film jag vet, men för att den på just den biografen spelats oavbrutet sedan premiären 1995!

Jag hade sett filmen ett par gånger innan och också förberett A. genom att tvinga honom att se den hemma, med text, så att han kunde hänga med. Men att sitta där. Tillsammans med indier (99% män) som sett den där filmen oräkneliga gånger innan, som kunde varje replik, varje sång, som skrattade före skämten, busvisslade före de vågade anspelningarna, stampade och klappade till varje sång. Min bästa bollywoodupplevelse alla kategorier.

Så varför Bollywood?

På grund av allt här ovan. I en salig röra. För att det gör mig lycklig. Får mig att gråta. Får mig att vilja dansa. Räcker det?

(Och nu har jag ändå inte pratat om allt annat som finns att säga, om oldies från 50 och 60-talet, ingenting om nautch girls, inget om kvinnofrigörelsen som (motstridigt) tema, inget om gesterna, språket, ingenting om åska och regn som symbol för starka känslor, ingenting om Intermission eller ”the curse of the second half”, inget om det där att aldrig kyssas, inget om nittiotalsfilmernas hockeyfrillor, inget om – )

Bas! Det räcker nu.

Favoritfilmer:

”Devdas” – historiskt drama om olycklig kärlek, om Devdas och Paro som inte kan få varandra, Devdas och Chandramuki som inte heller kan få varandra, med flera förvecklingar.

”Main Hoon Na” (ungefär ”Jag är här nu”) – actionkomedi där en militär måste börja undercover som student i en skola för att skydda generalens dotter mot terrorister. Men han faller förstås för sin kemilärare (they have great chemistry…). Humoristisk och självironisk film.

”Swades” (”Vårt land”) – mer åt det socialrealistiska hållet, om en NASA-ingenjör som återvänder till Indien från USA för att söka upp sin nanny och återupptäcker sitt hemland (och kärleken …) Fint sångnummer: Yeh taara woh taara där Shahrukh dansar och sjunger för barnen medan filmprojektorn på landsbygdsfilmvisningen lagt av.

”Veer Zaara” – Olycklig kärlek och sorgligheter: Zaara är en pakistansk kvinna och Veer en indisk man, de träffas av en slump och faller för varandra. Men kan inte få varandra …

”Paheli” – en folksagobetonad berättelse med en ande som faller för en kvinna och förtrollar sig till hennes man för att få vara nära henne medan mannen är iväg. Vackra miljöer från Rajasthan, fantastisk musik och dansnummer.

Tips på vad den nyfikne kan youtuba:

”Madhuri Dixit Aaja Nachle”

(Eller den gamla klassikern ”Choli ke peeche” (”vad har du under blusen?”))

”Chaiyya chaiyya” (de dansar på tåget)

”Maar Daala (english translation)” (från ”Devdas”) – Madhuri som kurtisanen Chandramukhi dansar till Devdas, alla är olyckliga.

”Kangna Re Paheli” – Rani Mukherjee är kvinnan vars sura man återvänt som trevlig och älskvärd ande (i form av Shahrukh). Färgerna!


Fakta om inläggets författare

Elin Boardy är född 1979 och bor i Göteborg. Hon är bibliotekarie och har varit redaktör för kulturtidskriften Fantasin. Boardy romandebuterade 2008 med Allt som återstår en familjeberättelse som utspelar sig i Bohuslän i början av 1900-talet och som bland annat nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Mot ljuset hette hennes andra roman (2011). Den utspelar sig i Malaya (nuvarande Malaysia) dit ett par och brudens syster reser på bröllopsresa. För sin tredje roman, Mary Jones historia (2014) berättelsen från Skattkammarön om Long John Silver, pirater och papegojor, sedd ur kökspigan Marys perspektiv, fick hon motta Tidningen Vi:s litteraturpris (motiveringen löd: “En sinnlig berättelse om systerskap, solidaritet, svek och kärlek”). 2017 utkom Tiden är inte än och Boardy tilldelades Göteborgs stads författarstipendium.

 

Foto av Elin Boardy: Lisa Irvall

Photo by Kunal Parmar on Unsplash

 

 

Kategorier
Lyrikkoll Romankoll

Vad hände med debutanterna?

Linda
Ett av de finaste pris du kan vinna som debutant i Sverige är Borås tidnings debutantpris, som delas ut i februari varje år. Första pristagaren var Lotta Lotass, som 2001 tilldelades priset för sin debut Kallkällan. För Lotass har det gått bra, i alla fall statusmässigt och 2009 valdes hon in i Svenska Akademien. När chansen gavs att begära utträde tog hon den, efter att inte ha deltagit i Akademiens arbete på flera år.

Borås tidnings debutantpris har hittills delats ut 18 gånger och bland vinnarna finns några av våra största författare, men också sådana som aldrig blev mer än väldigt lyckade debutanter. Gemensamt för många av pristagarna är att de är författare med cred. Lite svåra, smala oavsett försäljningssiffror och inte sällan rejält nyskapande.Om jag ska vara helt ärligt har jag läst få av pristagarna. De känns ofta för pretto, men det finns också pristagar vars böcker jag absolut älskar. Bland de mest kända finns Jonas Hassen Khemiri, som tilldelades priset 2004 för sin debutbok Ett öga rött, Sara Mannheimer som fick det 2009 för Reglerna och Thomas Bannerhed som prisades 2012 för romanen Korparna. En av mina personliga favoriter är Helena Östlund, vinnaren från 2011, vars debut var den helt fantastiska diktsamlingen Ordet och färgerna

När det gäller några namn är de i princip nya för mig, vilket mycket väl kan säga mer om mig än om pristagarna i sig. Jag har till exempel inte läst något av Andrzej Tichý och namnet klingar knappt ens vagt bekant. När jag läser hans författarpresentation hos Albert Bonniers förlag förstår jag att det här är en riktigt pristagarförfattare. Inte nog med att debuten Sex liter luft från 2005 belönades med Borås Tidnings Debutantpris. De efterföljande romanerna Fält (2008) och Kairos (2013) var båda nominerade till Nordiska rådets litteraturpris. Klart är dock att ett debutantpris snarare ger en topplacering på kritikerlistan än på försäljningslistan.

Igår publicerade vi Annas intervju med Agnes Lidbeck, som tilldelades debutantpriset 2018. Vi diskuterar dessutom hennes Finna sig i vår grupp Kulturkollo läser på Facebook. Jag kämpade inledningsvis med Lidbecks debut. Faktiskt gav jag två gånger upp efter ungefär 70 sidor, men till slut gav jag den en tredje chans och läst den då i ett svep. Jag förstår att Lidbeck prisades för Finna sig. Det är en typisk pristagarbok som är nyskapande och originell. Bra och välskriven, men kanske mer imponerande än gripande.

Att vara en lyckad debutant betyder inte automatiskt att den litterära karriären är utstakad. Inte heller betyder en misslyckad och bortglömd debut att det inte kommer fler chanser. Faktiskt kan din debut vara helt fantastisk och uppmärksammas massor, men ändå är en nominering det enda du får. Athena Farrokhzads Vitsvit tillhör de nominerade böcker som fått stor uppmärksamhet. Johannes Anyuru nominerades 2003 och trots att vinnaren istället hette Daniel Sjölin kan vi konstatera att den författare som hittills lyckats bäst av de två är den förstnämnde, även om Sjölin också gjort sig ett namn. 2008 vann Viktor Johansson, men det är Elin Boardy som jag minns mest och bäst och det beror inte bara på att jag ser henne på biblioteket i alla fall någon gång i veckan.

Vilken är din favorit bland debutanterna som prisats av Borås tidning? Du hittar hela listan här.

 

 

 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Annas bokryggspoesi

En dag ska jag skriva om den här platsen.

En mörk strimma av ljus,

tiden är inte än.

Se Nu Då!

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Helena listar 2017

helena-top
Av oklar anledning har jag haft svårt att lista 2017. Kanske för att allt är så absurt med Donald Trump och världen. Kanske för att det mesta i min verklighet hänt under andra halvan av året. Kanske beroende på något annat. Jag vet inte och inte spelar det någon roll heller för det blev ju förstås en lista i år också. 

Årets klassiker: Stoner av John Williams. Länge höll jag emot, mångas tips höll jag ifrån mig tills det äntligen var dags i våras. Och ser man på – den var precis så bra som alla sagt.
Årets klassiker med en tvist: När Colm Toibin kommer med en ny roman upphör Helena med all övrig verksamhet (gammalt djungelordspråk). I somras kom Colm Toibin med en maffig nytolkning av historien om Electra, Orestes och Clytemnestra betitlad House of names och jag upphörde naturligtvis med allt annat och läste helhjärtat. Och det var väldigt bra. Colm Toibin är fortsatt min favoritförfattare nummer ett.
Årets tröst: I min samhälleliga förtvivlan har jag funnit stor tröst hos John Oliver under året. Jag har sett alla hans säsonger av Last week tonight sen jag i februari skaffade HBO enkom för att få tillgång till honom. Det har betalat sig i styrka, igenkänning och tröst.
Årets knock out: #metoo förstås, revolutionen kom till slut! När det kommer till kvinnokraft och bokvärlden så mötte jag den redan i somras. Naomi Alderman The power tilldelades Women’s prize for fiction precis när jag klickade hem den och det är sannerligen en knock out-läsupplevelse.