Varför Bollywood?

 

 

På grund av ”Devdas”, en ljuvlig tretimmars storfilm som jag såg på Göteborgs filmfestival ungefär 2004, under Stora Teaterns ljuskronor. Olycklig kärlek och storslagna miljöer, stolthet och högmod och olyckligt slut. Den fick mig att vilja ha mer.

Fråga mig igen!

Varför Bollywood?

På grund av Shahrukh. Han heter Shahrukh Khan och är en av de allra största stjärnorna, det är han som spelar Devdas. Han gör entré en stund in i filmen och jag tror att jag föll för honom direkt.

Vanlig missuppfattning 1:

Bollywood är alltså inte en genre, även om folk ofta pratar om det så. ”Bollywoodfilm” är för det första inte all indisk film, förstås, utan den som görs i Bombay/Mumbais filmindustri. Och inom sig rymmer den så gott som alla filmgenrer, även om vissa är vanligare än andra. Vad ska vi kalla det, romantisk drama? Men det finns action, komedi, superhjältefilmer (inte jättemånga), historiska dramer …

Ja, jo, det du tänker stämmer i mångt och mycket: det är over-the-top, det är sång- och dansnummer, det kräver ett rätt så stort mått av suspension of disbelief, alltså att lämna sin misstrogenhet utanför salongen och köpa konceptet.

Men (Vanlig missuppfattning 2:) dansnumren är som regel INTE helt godtyckligt instoppade. Det går att se dem ungefär som montagen i till exempel en amerikansk romantisk komedi. Här får vi ett litet svep om hur personerna utvecklas eller lär känna varandra eller blir kära. Det är bara det att det sker med musik.

En del sånger är integrerade i filmernas handling: det är sång- och dansnummer som äger rum vid fester, bröllop, högtider. Då bär både män och kvinnor mer traditionella kläder. Genom sångtexten talar de till varandra, skämtar och hånar, betygar glädje eller kärlek. Rummen är stora, det är ett överflöd av färger. Låtarna är rytmiska, med markanta trummor, ibland mer moderna beats, diskorytmer.

Andra sångnummer bryter med realismen, de är förhöjda från filmens handling. Sången och dansen gestaltar drömmar, minnen, fantasier, önskningar. Miljöerna speglar detta: det är exotiska platser: Schweiz, Grekland, Egypten, Norge.

Men fråga mig igen!

Varför Bollywood?

För att musiken (ofta) är fantastisk, för att jag älskar att se dem dansa. På tåg, på stränder, på gator, bland alper. I traditionella kläder eller moderna.

Vanlig missuppfattning 3:

Jo, jag trodde också ett tag alldeles i början att Udit Narayans mjukt leende röst var Shahrukhs egen. Men det vore kanske lite för bra om de inte bara skådespelade och dansade utan även sjöng … Men nej, sångarna är alltså helt andra (också stjärnor!).

Jag tänker ibland: tänk om det krävdes av våra västerländska skådespelare, att de skulle kunna dansa och lipsynka i alla möjliga och omöjliga miljöer och sammanhang. Vad skulle se annorlunda ut? Vilka stjärnor skulle klara sig bäst? Det finns ju några bollywoodstjärnor som inte direkt har rytmen i blodet, utan mest tycks stolpa runt, och sen finns det andra som kan. Madhuri Dixit till exempel, henne kan man med fördel söka efter på youtube för att få se henne dansa.

Varför Bollywood?

Det var något med det överdrivna och förhöjda som tilltalade och lockade mig (”Devdas” är verkligen inte subtil på något vis …) och höll mig kvar. Eller var det Shahrukh som höll mig kvar? Jag har följt honom, kan man säga. Och mina favoritfilmer är alla filmer där han spelar med.

Han går genom rutan. Han är precis som Bollywoodfilmerna för mycket av allt, larger than life. Men ändå. Här är han, i filmen ”Dil se”, han dansar uppe på ett tåg som färdas genom ett skogslandskap. Han lär ha sagt inför den där scenen ungefär att ”vi ska dansa på ett tåg så att ingen efter oss kan göra om det”. Och, tja, den är en klassiker, något annat kan man inte säga. Och hans leende, hans dans, hans utstrålning, den fångar mig. För att uttrycka det på ett annat sätt: han är verkligen inte bildskön men ändå en av de snyggaste män jag vet.

När jag och A. reste till Indien 2007 gick vi och såg filmen DDLJ (”Dilwale Dulhaniya Le Jayenge”, ungefär ”Den storhjärtade får bruden”) på biografen Maratha Mandir i Bombay. Inte för att det är den bästa film jag vet, men för att den på just den biografen spelats oavbrutet sedan premiären 1995!

Jag hade sett filmen ett par gånger innan och också förberett A. genom att tvinga honom att se den hemma, med text, så att han kunde hänga med. Men att sitta där. Tillsammans med indier (99% män) som sett den där filmen oräkneliga gånger innan, som kunde varje replik, varje sång, som skrattade före skämten, busvisslade före de vågade anspelningarna, stampade och klappade till varje sång. Min bästa bollywoodupplevelse alla kategorier.

Så varför Bollywood?

På grund av allt här ovan. I en salig röra. För att det gör mig lycklig. Får mig att gråta. Får mig att vilja dansa. Räcker det?

(Och nu har jag ändå inte pratat om allt annat som finns att säga, om oldies från 50 och 60-talet, ingenting om nautch girls, inget om kvinnofrigörelsen som (motstridigt) tema, inget om gesterna, språket, ingenting om åska och regn som symbol för starka känslor, ingenting om Intermission eller ”the curse of the second half”, inget om det där att aldrig kyssas, inget om nittiotalsfilmernas hockeyfrillor, inget om – )

Bas! Det räcker nu.

Favoritfilmer:

”Devdas” – historiskt drama om olycklig kärlek, om Devdas och Paro som inte kan få varandra, Devdas och Chandramuki som inte heller kan få varandra, med flera förvecklingar.

”Main Hoon Na” (ungefär ”Jag är här nu”) – actionkomedi där en militär måste börja undercover som student i en skola för att skydda generalens dotter mot terrorister. Men han faller förstås för sin kemilärare (they have great chemistry…). Humoristisk och självironisk film.

”Swades” (”Vårt land”) – mer åt det socialrealistiska hållet, om en NASA-ingenjör som återvänder till Indien från USA för att söka upp sin nanny och återupptäcker sitt hemland (och kärleken …) Fint sångnummer: Yeh taara woh taara där Shahrukh dansar och sjunger för barnen medan filmprojektorn på landsbygdsfilmvisningen lagt av.

”Veer Zaara” – Olycklig kärlek och sorgligheter: Zaara är en pakistansk kvinna och Veer en indisk man, de träffas av en slump och faller för varandra. Men kan inte få varandra …

”Paheli” – en folksagobetonad berättelse med en ande som faller för en kvinna och förtrollar sig till hennes man för att få vara nära henne medan mannen är iväg. Vackra miljöer från Rajasthan, fantastisk musik och dansnummer.

Tips på vad den nyfikne kan youtuba:

”Madhuri Dixit Aaja Nachle”

(Eller den gamla klassikern ”Choli ke peeche” (”vad har du under blusen?”))

”Chaiyya chaiyya” (de dansar på tåget)

”Maar Daala (english translation)” (från ”Devdas”) – Madhuri som kurtisanen Chandramukhi dansar till Devdas, alla är olyckliga.

”Kangna Re Paheli” – Rani Mukherjee är kvinnan vars sura man återvänt som trevlig och älskvärd ande (i form av Shahrukh). Färgerna!


Fakta om inläggets författare

Elin Boardy är född 1979 och bor i Göteborg. Hon är bibliotekarie och har varit redaktör för kulturtidskriften Fantasin. Boardy romandebuterade 2008 med Allt som återstår en familjeberättelse som utspelar sig i Bohuslän i början av 1900-talet och som bland annat nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Mot ljuset hette hennes andra roman (2011). Den utspelar sig i Malaya (nuvarande Malaysia) dit ett par och brudens syster reser på bröllopsresa. För sin tredje roman, Mary Jones historia (2014) berättelsen från Skattkammarön om Long John Silver, pirater och papegojor, sedd ur kökspigan Marys perspektiv, fick hon motta Tidningen Vi:s litteraturpris (motiveringen löd: “En sinnlig berättelse om systerskap, solidaritet, svek och kärlek”). 2017 utkom Tiden är inte än och Boardy tilldelades Göteborgs stads författarstipendium.

 

Foto av Elin Boardy: Lisa Irvall

Bild från filmen “Devdas”

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.