Inget fascinerar mig mer än gamla tiders upptäcksresande och pionjärer som drog ut på okända hav för att hitta något nytt. Dagens bergsklättrare eller ensamseglare imponerar inte på mig med sina funktionskläder, GPS:er och all sorts modern utrustning. Nej, det ska vara ylletröjor och filtskor, packning som väger. Muskler och hjärnor i samarbete, utan hjälp från omvärlden.
Allra mest svag är jag för isande polaräventyr. Där utsattheten är extra påtaglig, väderförutsättningarna skoningslösa och mörkret och kylan omsluter allt. Det är storslagna, grandiosa läsäventyr som kittlar alldeles extra.
Under 1800-talet drog en arktisk feber över Europa. Flera expeditioner drog iväg i hopp om att finna nya farvägar runt Kanada eller Nordostpassagen. England var speciellt framgångsrika i det här racet. Mot mitten av 1800-talet hade brittiska flottan inte många krig att utkämpa men de hade desto fler skepp som bara stod outnyttjade och avlönade officerare som inte hade något att göra. Officerarna hade dock äventyrslust och flera expeditioner gav sig ut för att nå dit ingen man nått förut, eller för att leta reda på tidigare försvunna expeditioner. Det hände nämligen ofta att fartyg frös fast i isen och besättningen tvingades att försöka överleva polarvintern med begränsade resurser. Möjligheterna att jaga eller fiska på de vidsträckta isarna är små. Likaså möjligheterna att hålla sig varm och torr.
