Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Sakprosakoll

Konsten att skriva brev – Lars Lerin i samtal med Gunilla Kindstrand

Råskinn är ännu en bok som bygger på brevväxlingen mellan Lars Lerin och Kerstin Högstrand. I den är det brev från åren 2006 – 2009 som Lars Lerin har sammanställt och bildsatt. På bokmässan för några veckor sedan höll Lerin ett underbart seminarium tillsammans med Gunilla Kindstrand där de samtalade om just den här brevväxlingen. Lars Lerin berättade att när boken börjar så befann sig de två vännerna på väldigt olika ställen i livet. Hon höll på att återhämta sig från en utmattningsdepression och hennes liv bestod av det stilla livet med vila, fågelsång och odlande. Lars, på sitt håll, hade varit på rehab och trodde att han skulle finna kärleken i Agadir. Resan blev en katastrof och han och tog ett återfall. Han beskriver hur texterna och bilderna samspelar i boken och han använder målandet och skrivandet som en sorts terapi. När livet inte blivit som han ville så kunde han alltid vända sig till skapandet och till Kerstin.

Gunilla frågade om han skriver med tanke på att bli publicerad? Lars svarade något generad att ja, han vill ha nytta av allt sitt arbete och det mesta görs med en tanke om att användas på ett eller annat sätt. Breven skrivs alltid med kopior och han arkiverar allt. (Vilket får mig att tänka på ett föredrag som jag hörde om brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. I deras brev låg, om jag minns rätt, både de officiella breven tänkta att sparas och privata biljetter med t ex praktisk information om innehåll i skafferi och hushållsbestyr och andra hälsningar som inte var avsedda för offentligheten utan som hade instruktionen att brännas. Snacka om dubbel bokföring.)
Brevväxlingen mellan Lars och Kerstin var ofta privat och utlämnande, särskilt under den perioden när Junior kom till Sverige och Lars Lerin berättade att han behövde ventilera den turbulenta tiden som egentligen handlade om att Lars fick panik och kände ansvar för att ta hand om den man som han hämtat hit från andra sidan jorden och som på så många sätt var helt olik honom själv. Visst, det är utlämnande brev med texter om relationen och den skakiga starten med Junior och de är uppenbart självbiografiska. Lars frågar oss som lyssnar om det egentligen är så stor skillnad mot att skriva romaner, de bygger ju också på någons slags upplevd erfarenhet om än i fiktionens form? Junior har inte läst texten, men Lars konstaterar att det är han själv som lämnar ut sina brister och sin oförmåga mest av allt.
På frågan om han inte har redigerat eller tagit bort något så medger han att han har bearbetat breven något och att han lyft ut stycken som handlar om sin syster. Han vill inte att det som står skall leda till konflikter och han har också låtit en dotter till Kerstin läsa texten så att det som publiceras känns bra för alla. Kerstin själv är dålig och kan inte längre skriva, men hon kan skicka små filmade hälsningar via telefonen. En telefon som förresten ringer flera gånger under samtalet, och varje gång är det Junior. Hur Lars ska stänga av ljudet vet han inte riktigt …
Boken slutar med att Lars bjuder in Kerstin till bröllop och det är en annan människa som man möter i slutet av boken än i början och han konstaterar att det är tur att tiden går. Det blir oftast bättre. Nu är hans liv ett med barn och det är ett annat sorts liv. Tvåbarnspappa var inget han någonsin trodde han skulle kunna bli och det är som en ny era. Drömmen om familjelivet och den kärlek och trygghet som det för med sig är fint men han berättar att beroendet av färg och vatten är fortsatt lika starkt. Oavsett om han omges av trygghet eller mörker i livet så målar han men skrivandet blir inte lika intensivt när han nu lever ett lugnare och stabilare liv.
Lär lerin menar att en ärlig brevväxling gör att man blir som en fluga på väggen, det kan vara intressant läsning för många men det bygger på att man är innerlig. Och kan formulera sig som du gör med ett så vackert språk, fyller Gunilla Kindstrand i.
Lars nya brevkompis är Barbro Lindgren – den boken ser vi fram emot!
Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll

Arne Isacsson – en av dem som skulle firat sin hundraårsdag i år!

1917 var året då en av sveriges banbrytande akvarellister föddes. Arne Isacssons livsverk som konstpedagog och konstnär hyllas i sommar på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. Han var en av de drivande krafterna när museet endast var på idéstadiet och därför finns han på hedersplats i museets samlingar. På hans konstskola,  Gerlesborgsskolan, har många konstnärer drillats i det nyckfulla måleriet som endast kräver tre saker: vatten, papper och pigment. Särskilt Arne Isacssons systematiska utforskande av de tre var spännande att se på utställningen, en hel sal var ägnat åt hans experiment med olika typer av papper och olika mängder pigment och vatten. Han är en briljant landskapsmålare också och till katalogen har Lars Lerin förstås skrivit en introduktionstext. Tydligen var Isacsson inte så helt imponerad av sin adept då när det begav sig. Som en pendang till sommarens Isacsson-utställning så visar museet åtta konstnärer ur museets samling, självklart finns Lerin med där men min favorit är helt klart Kati Immonens urfrätta och kolorerade bilder som hon kallar memorabilia. De är monokroma i regnbågens färger och liknade stora polariodbilder som vattenskadats. Alla motiven skulle kunna sitta i familjealbumet men vattenskadorna förvränger motiven och perspektiven, låter vissa detaljer framträda tydligt och annat kan bara anas – precis som barndomsminnen.

Kategorier
Barnbokskoll Lyrikkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 12 2017

Att förändra världen är ett stort begrepp, men kanske är det så att de flesta romaner handlar om att förändra världen – i alla fall ur det personliga perspektivet. Om böckerna som recenseras nedan berör veckans ämne låter vi här vara osagt, men du kan själv klicka dig in och läsa mer. Det här har vi läst och recenserat om under veckan:

Avanti! – en satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall av Christer Hermansson (Linda)

Beppe testar: 15 godisexperiment av Beppe Singer (Ulrica)

Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer (Carolina)

Det tysta köket av Lars Lerin (Anna)

Draksången av Jo Salmson (Carolina)

En enda risk av Simona Ahrnstedt (Helena)

Ett bräckligt liv av Göran Redin (Anna)

Harry Potter and the Goblet of Fire av J.K. Rowling (Carolina)

Poesi i ljudboksform av Kerstin Thorvall, Elisabet Hermodsson och Tomas Tranströmer (Helena)

Regnet luktar inte här av Duraid al- Khamisi (Anna)

Skuggljusen (Solhjärtats hemlighet #4) av Pär Sahlin (Ulrica)

Striden i skogen (Hallahem #3) av Susanne Trydal och Daniel Åhlin (Ulrica)

Tiden är inte än av Elin Boardy (Anna)

Kategorier
Kulturkoll

Dagens kulturkollotips: Lerin, Persbrandt och Hopper i Karlstad

helena-top

Jag hoppas på en fin och uppehållslig sommar men vi vet ju alla hur det brukar vara med den saken. Och också de allra vackraste somrar behöver sina regndagar, för väta och för vila. Om du råkar befinna dig i trakterna en sån där dag tycker jag att du ska ta dig ett besök på Lars Lerins museum Sandgrund i Karlstad. Och befinner du dig inte i trakterna bör du planera in ett besök, och hoppas på regn kanske.

Jag har skam till sägandes bara varit där en gång men det är en fantastisk upplevelse. Lokalerna är stora och luftiga och konsten är naturligtvis superb som alltid Lars Lerin. Och konstnären själv syns också till titt som tätt. I sommar kan jag tänka mig att det blir extra ruljangs när Mikael Persbrandt ställer ut konst (till och med 24 juli). Och för den som är intresserad av mer skådiskonst finns Värmlands museum bara några steg bort, där visas en fotoutställning av Dennis Hopper under hela sommaren och långt in på hösten.

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

Gubbröra deluxe

Linda
Lotta inledde veckan med att komma ut som gubbälskare och jag måste sälla mig till skaran, trots att jag också är tantälskare. Gamla gubbar brukar nämligen framkalla ungefär samma reaktioner hos mig som söta bebisar och katter gör för andra. Ofta utbrister jag i ett “naw” när de dyker upp på tv. Maken brukar skratta åt mig när jag börjar prata om gulliga gubbar, men jag tycker nog att han ska vara väldigt nöjd över min fäbless, det betyder ju att jag bara kommer att tycka mer och mer om honom. Det är någonting med blicken, den kloka och mjuka, som vissa gubbar lägger sig till med. Huruvida de egentligen är så himla gulliga låter jag vara osagt, men mitt bidrag till veckans tema blir en gubbröra deluxe, fylld av tio små, söta favoriter.

Kategorier
Lyrikkoll Novellkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar helgläsningen

linje-kulturkollo

 

 

Arvet efter dig av Jojo Moyes (Anna)

Axels tid av Lars Lerin (Anna)

Blod på snö av Jo Nesbø (Lotta)

Bläckfisken: en vidunderlig kärlekshistoria av Christer Lundberg (Lotta)

Brännmärkta (Firnbarnen 2) av Lena Ollmark (Carolina)

Champion (Legend 3) av Marie Lu (Carolina)

Christmas Wishes and Mistletoe Kisses av Jenny Hale (Linda)

Den som glömmer av Arnaldur Indridason (Lotta)

Kategorier
Kulturkoll

Helenas bästa 2015

helena-top
Jag älskar listor, och årsbästalistor allra mest. Här kommer (en av) årets!

Årets mest oväntade: Vändningen i Allt vi såg var lycka, den som fick mig att sådär filmiskt klichéartat slå händerna för munnen av överraskning.
Årets klassiker: Pestens tid! Äntligen!
Årets knock out: The Terror av Dan Simmons, så galet bra att det inte var någon idé att försöka göra något annat än att ge sig hän.
Årets gråtfest: Himlen börjar här av Jandy Nelson. Fyra timmars oavbrutet tårkalas. Det kan inte bli bättre, eller värre…
Årets obehagligaste: Det måste vara filmen Grizzly man (av Werner Herzog) som vi av misstag (stort misstag!) kom in på en sen kväll på stugsemestern. Komplett med märkliga (verkliga!) birollskaraktärer (den där läkaren som står och mässar är så oerhört obehaglig), fasansfull dödsscen som vi bara får se andra lyssna till och sorgelig galenskap. Jag tordes knappt gå på utedasset efteråt (= hela veckan efteråt). Jag kommer definitivt aldrig glömma den.
Årets dystopi: Station eleven tror jag, så lågmält fin om den totala förödelsen.
Årets grafiska: Åsa Grennvalls Deras ryggar luktade så gott, så fenomenal, så smärtsam!

Kategorier
Lyrikkoll Romankoll

Strövtåg i hembygden – mitt Värmland

helena-top
Min landsbygd. Min hembygd. Mitt Värmland. Sån tur jag har att det finns så mycket och många som beskriver det så att jag inte behöver finna orden (eller bilderna) själv.

Lars Lerin har i sina bilder skildrat det hopplösa, ensamma, novemberdeppigt skitiga med orterna jag kommer ifrån. I och för sig har han mest återgett Munkfors (där jag förvisso inte växt upp men varit, jobbat och levt i alla fall lite), men i det här fallet är det samma lika, jag lovar.

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Lyrikkoll Novellkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Annas bästa 2014

anna-top

Då var det min tur att ta en  sväng genom min kulturkonsumtion 2014. Min lista kommer mest av allt handla om det jag läst, annan form av kultur har tyvärr hamnat lite i bakvattnet i år.  Jag hade en ambition att läsa böcker från fler länder än tidigare år, den utmaningen lyckades jag inte med. 43 stycken länder 2013 blev 43 länder också 2014, antalet deckare däremot de blev rekordmånga tack var all ljudbokslyssning under året. Här kommer ett litet urval av favoriter från 2014:

Årets kulturella höjdpunkt: Inget kan toppa Louisiana Literature. Joyce Carol Oates, Margaret Atwood och say no more.
Årets mest omtumlande: Drömresan till Japan i körsbärstid, med mängder av kulturella inslag. Tempel, trädgårdar och konst. Arkitektur, litteratur och mat. Och typ allt.
Årets konstupplevelse: Lars Lerins utställning på Akvarellmuseet. Hans bilder lämnar ingen oberörd.

Kategorier
Kulturkoll

Kulturkollo konfererar om August

Idag avslöjades så de nominerade till Augustpriset 2014. Du hittar alla nominerade här. 

Debatten i media är redan igång och handlar främst om de nominerade i klassen Årets svenska barn- och ungdomsbok, där fem av sex nominerade är bilderböcker och den sjätte är Mördarens apa, som även den innehåller en hel del illustrationer.  Ingen ren textbok alltså och bara en bok som vänder sig till äldre läsare. Ingen bok alls för unga vuxna.  Lotta Olsson undrar i DN hur juryn egentligen tänkte, då de valde att nästan helt gå förbi titlar för ungdomar i sitt urval och Lisa Bjärbo påpekar att det är hög tid att dela på klassen, så att ungdomsböcker kan lyftas fram mer. Mördarens apa verkar visserligen vara en fantastisk bok, läs Christin Ljungqvists text om den här.

Vad säger då Kulturkollo om de nominerade i de tre klasserna? Vi kanske ska börja med just Årets svenska barn- och ungdomsbok. Vad tycker ni om de nominerade? Vilka titlar saknas?