Fotograf: Sofia Runarsdotter, Natur & Kultur
För mig som var barn på 70-talet var böckerna om Katitzi en självklar del i min uppväxt. Jag läste dem och absolut älskade berättelsen om den modiga, starka och kloka flickan. Jag tänker att jag vill börja med att fråga om vad böckerna om Katitzi betytt för dig personligen?
Jag hade ingen relation till Katitziböckerna som barn. Jag hade nog en vag uppfattning om att de fanns, men när jag gick i skolan på 80-talet var det inte böcker som introducerades för oss. Så när jag kom i kontakt med Katarina Taikon på riktigt 2005 upptäckte jag hennes medborgarrättskamp och Katitziböckerna på en och samma gång. Och vad gäller själva verken: de är medryckande, berörande och spännande. Genom Katitzi kommer vi i kontakt med eviga frågor som ensamhet, glädje, utsatthet, rasism, barnets enkla frågor i en komplex och farlig värld. Jag vet att många barn fullkomligt älskar böckerna, men det gör även en vuxen!
Du finns med i arbetet kring nyutgivningen och moderniseringen av dem, varför menar du att de är viktiga att ge ut på nytt?
Bara grundläggande fakta först: Katitziböckerna består av 13 delar och kom ut 1969-1980. Böckerna har varit viktiga för många generationer i Sverige, framför allt på 70- och 80-talen, en del också senare. Men den senaste tiden har de varit väldigt svåra att få tag på. Katitzi är en del av vårt kulturarv och tillhör det bästa vi har inom litteraturen för barn och unga. Precis som Pippi alltid bör finnas så är det viktigt att Katitzi lever vidare och blir kul läsning för nya generationer.
Berätta, hur har moderniseringen gått till? Vad jag förstår så har ni till exempel blandat användandet av zigenare och rom, hur har den avvägningen i språkbruk gått till?
