Kategorier
Kulturkoll

Mitt 2010-tal

linje-ulrica

Jag har dragit mig lite för att tänka tillbaka på det här årtiondet och det beror på att några av de här åren har varit de absolut värsta man kan tänka sig och det är inte gärna något jag tänker tillbaka på. Självklart har det inte varit enbart mörker utan det har hänt många bra saker också. På det privata planet är det självklart att jag fick mitt andra barn 2011 – det är ju något som är svårt att toppa. Men till höjdpunkterna räknar jag också att fylla 40 (2014) och fira det med en boktokig tårta och en resa till NY, att fira 10-årig bröllopsdag med min man (2017) och ett nytt roligt jobb 2018.

Men nu var det kanske inte mitt privatliv som skulle vara i fokus utan mer kultur- och litteraturrelaterade händelser.

2010-talets kulturupplevelser
Jag är tyvärr inte så bra på att komma iväg på saker (pga livet), men klickar “intresserad” på väldigt många event, föreläsningar, utställningar och liknande med ambitionen att ta mig dig.

Scenkonst är något jag gillar väldigt mycket och jag skulle vilja se mer klassisk teater, men det blir tyvärr alltför sällan. Men här är några bra saker som jag faktiskt kom iväg på:

2014: David Letterman Show i NY – ganska cool att sitta i publiken på ett TV-program som man sett många, många gånger
2017: Timbuktus show En droppe midnatt på Slagthuset i Malmö – en föreställning som verkligen berörde
2019: Ola Salos krogshow It takes a fool to remain sane – vilken entertainer!

Konstutställningar kan vara lättare att få till och här är några favoriter:
2011: Yoko Ono – Wish Trees for Wanås  på Wanås slott
2016: Yayoi Kusama – I oändligheten på Moderna museet
2018: Kirsty Mitchell – Wonderland på Fotografiska

2010-talets bästa böcker
Varje år sedan 2012 har jag listat de 5-10 bästa böckerna jag läst under året och också utsett “årets bästa bok” även om det är toksvårt. Om man ska döma av det så ser listan över mina bästa böcker på 2010-talet ut så här:

2012: Fallvatten av Mikael Niemi
2013: Tillbaka till henne av Sara Lövestam
2014: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
2015: Bära barnet hem av Cilla Naumann
2016: Simma med de drunknade av Lars Mytting
2017: Ett litet liv av Hanya Yanagihara
2018: Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
2019: jag inte utsett årets bästa bok än, men jag tror att Allt jag fått lära mig av Tara Westover eller Nora eller Brinn Oslo, brinn av Johanna Frid ligger bra till.

2010-talets blogghöjdpunkter
Kanske inte bloggen, men tack vare bloggen har 2010-talet har verkligen varit fullt av härliga händelser och möjligheter kopplat till bloggen med bokbloggar-communityn, Bokmässan och Bokresor, men här är några av de stora höjdpunkterna:

2013: ambassadör för Bokmässan
2015: ambassadör för Augustpriset
2016: inbjuden att bli en del av Kulturkollo

Kategorier
Romankoll Sakprosakoll

2010-talets bästa julklappar?

helena-top
Nu går vi in i en månad av adventsmys, helgfirande och deccenieåterblickande. För det är ju så att vi till allt det andra som händer varje gång när året ska sammanfattas nu ska ta farväl av hela 2010-talet. Visst känns det galet och alldeles konstigt futuristiskt att vi är här nu?

Om jag personligen ska sammanfatta 2010-talet lite kort så har det varit rätt bra och alldeles förfärligt. Mest förfärligt, men väldigt bra också. Så som livet tenderar att vara.

Jag ska nu inleda vårt nya temasjok som ska bestå till största delen av återblickar på tiden som varit med några julinlägg insprängda för mysets skull och jag tänker göra det med en kombination av allt detta i form av en boktipslista. Här följer således 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Novellkoll Romankoll

Fem fina x 2

Som alla mina kollokompisar redan skrivit om så finns där så mycket att jubla över under de fem år som vi funnits. Hur ska man ens kunna välja från mer än 3000 blogginlägg? Det är icke görbart. Då får det bli fem fina x 2 från mig.

Tänk till exempel att vi på kollot har fått möjlighet att samtala med så många fantastiska författare. Vilken ynnest att få samtala med (för att nämna några) Anne Enright, Lise Tremblay, Ida Jessen, Tatiana de Rosnay och Maggie O’Farrell. Det är så att man får nypa sig i armen (och fråga sig själv om man inte har någon självinsikt som ger sig in på allehanda utmaningar).

Fem fina skribenter som delat med sig till kollot är Anna Gustavsson Chen som beskriver hur hon går till väga när hon översätter en kinesisk dikt och Linda Olssons text om noveller är så generös. Vibeke Olsson skriver om sin research inför böckerna om Bricken på Svartvik och tänk att Kristoffer Leandoer tipsade om Patrick Modiano bara veckorna innan Modiano fick nobelpris. Missa inte heller Tove Folkessons boktips! Stort tack till förlagen som väldigt ofta nappat på våra förfrågningar och varit hjälpsamma med kontakt.

Genom åren har vi också haft ett antal härliga bokcirklar på nätet och det är förstås extra roligt att prata böcker och läsning med andra läsare. Kulturkollo läser är den plats på nätet där vi kan riktigt nörda loss med er läsare och när vi sedan får till bokcirklar IRL så är det förstås en extra bonus. Cirkeln med Kim Thüy glömmer ingen, det är ett som är sant.

Tack, tack, tack för att vi har det där internätet som gjorde kulturkollo möjligt. Som har gjort så många fina samtal möjliga!

 

Kategorier
Barnbokskoll Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Anna listar 2018

 

Visst är det kul med listor! Hoppas bara att ni som läser bloggen inte tröttnat för det kan ju faktiskt bli för många listor, eller? Nåja. Jag ska hålla min lista någorlunda kort, och jag länkar till min privata blogg där det finns längre inlägg att förkovra sig i om man är hugad.

Årets mest oväntade: När Elisabeth Åsbrink på bokmässan tittar på mig och frågar om det är jag som skriver på Och dagarna går … Hon ville bara tala om att hon hade läst min text om hennes Orden som formade Sverige och att hon tyckte att jag hade skrivit fint om den. Jodå, man får skryta lite och varför inte göra det redan i inledningen av listan … 
Årets lokala: Den stora utställningen av Marie Hermansson och Göteborgs schamaner av Johan Nilsson. Båda väldigt mycket Göteborg!
Årets sjukdom och död: Tre böcker har verkligen satt ord på min tankar och erfarenheter under året och de är I kroppen min av Kristian Gidlund, Få se om hundarna är snälla ikväll av Marie-Louise Ekman och Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall. Starka och gripande texter som berör ända in i hjärtat. 
Årets kvinnokamp: Som jag älskade berättelsen om Vajlet och Rut av Karin Alfredsson. 
Årets historiska: Riktigt bra historiska skildringar väcker något i en som gör att man vill veta mer, googla och lära sig och samtidigt så ska det berätta något om vår tid i dag. Lövberga-serien av Göran Redin är precis sådan!
Årets bästa 9 – 12: Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.
Årets bästa essä: Nuckan av Malin Lindroth, genomlysning av den ensamma kvinnans situation.
Årets obehagligaste: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg. Så fruktansvärt bra. 
Årets mest lyckade boktips: Lena Ackebos serie som börjar med Världens vackraste man var årets klockrenaste boktips. En kollega fullkomligt slukade!
Årets bästa bilderbok: Bidde det då av Pija Lindenbaum.
Årets nya bekantskap: Får blir två nya deckarförfattare som jag läst under året. Anders de la Motte och Camilla Grebe. Så bra, hur kunde jag missa dem? 
Årets utmaning: Alla läsårs utmaning för min del är att läsa från hela världen, i år har det gått sådär. Ganska uselt om jag ska vara ärlig. Jag tar nya tag 2019. 
Årets återseende: Totalskada av Helena von Zweigbergk – en riktigt bra relationsroman och jag glömmer emellanåt bort hennes böcker. Gör inte det! 
Årets aldrig mer: Jonas Gardell aviserade ganska tydligt i sin roman Minnet av en villkorslös kärlek att det här kan bli den sista boken, jag tyckte att porträttet av modern Ingegärd är fint och särskilt delarna om alzheimers berörde. 
Årets kulturella höjdpunkt: Bokmässan, älskade bokmässan. Jag är så glad och tacksam över att jag orkade gå dit i år och jag är så glad över att bokcirkeln med Maggie O’Farrell gick att genomföra på länk. Läs hennes Ett hjärtslag från döden om ni missat den! 
Årets möte: Ida Jessen har skrivit två fantastiskt fina historiska romaner En ny tid och Doktor Bagges anagram och att få samtala med henne på mässan var fint. Smart och vänlig! 
Årets kan-inte-släppa-dem: Mina fantastiska trådlös hörlurar från Urbanears. Stänger allt brus ute och har superlång batteritid.  
Årets lyckopiller: Få sitta på en ö i Bottenviken och läsa i midnattssolens ljus. Med fina vänner. 
Årets pristagare: Maryse Condé som tog emot det alternativa nobelpriset med pondus och värdighet.   Årets sönderpratade: Kanske får det blir Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri. Det är en fantastisk roman och tyvärr så blev den så exponerad i media att man slutar lyssna så snart man hör ordet wet-wipes. 
Årets land: Böcker av Helga Flatland, Geir Gulliksen, Karl-Ove Knausgård, Vigdis Hjort, Nina Lykke, Jörn Lier Horst och Maja Lunde har gjort 2018 till ett ovanligt starkt norskt år hos mig. 
Årets sportupplevelse: Att sitta på en ö utanför den franska kusten och se Frankrike vinna över Argentina med 4-3. De svenska matcherna var förstås också spännande men det här var något extra.  
Årets konstupplevelse: Måste vara besöket på det återöppnade Nationalmuseet i oktober. Vilken fin renovering som gjorts! Som god tvåa kommer Lars Lerins utställning på Liljevalchs, och Valdemarsudde med Sigrid Hjertén. Bra och variationsrikt konstår i år för mig. 
Årets TV-upplevelse: Får man ens skriva vinter-OS? Jag var hemma under hela februari och det var vargavinter utanför dörren, med M på en madrass framför storbilden så upplevde vi skidåkning och skidskytte, det var fint! 

Årets titel: Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden. 

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Ulrica listar 2018

linje-ulrica

Dags att sammanfattar 2018 i en lista. Alltid lika svårt, men jag har gjort ett försök.

Årets mest oväntade: Att jag tyckte så mycket om Anne Tylers lågmälda roman Ladder of Years. Jag köpte den lite slumpmässigt under mitt Londonbesök, utan större förväntningar.
Årets klassiker: Jag har läst väldigt få klassiker i år, så jag får väl välja den jag har läst – Bonjour Tristesse av Francois Sagan
Årets knock out: Tyvärr så har jag inte blivit så där riktigt, riktigt knockad av någon bok i år …
Årets kvinnokamp: Mammorna av Alexandra Pascalidou, som låter röster som vanligtvis inte får komma till tals, ta plats och berätta med egna ord om hur de kämpar för att ge sina barn mat, rena kläder och trygghet under tuffa förhållanden i förorten.
Årets charmigaste: Den tafatta Elinor i Eleanor Oliphant is Completely Fine av Gail Honeyman charmade mig.
Årets gapflabb: Kanske inte gapflabb precis men precis min humor gjorde Ragga som du shoppar av Lin Jansson till väldigt rolig och bra läsning.
Årets historiska: Att den historiska serien Släkten firade 10-år med kalas (som jag tyvärr inte kunde gå på) och utgivningen av den 10:e boken Midsommarbrud av Elisabeth Östnäs.
Årets dystopi: Utan tvekan Mats Strandbergs Slutet. Så bra!
Årets nya bekantskap: Emily Fridlund, svenskättlingen som skrivit den annorlunda och vackra romanen Vargarnas historia.
Årets utmaning: Jag hade ett par olika läsutmaningar i år, men en av dem var “English Book Boost” som gick ut på att läsa en bok på engelska i månaden. Det trodde jag skulle bli lätt som en plätt, men resultatet blev inte riktigt full pott utan bara 10 av 12 böcker.
Årets tegelsten: Den tjockaste boken jag har läst i år är Drakviskaren av Lovisa Wistrand
Årets återseende: Cecilia Samartin i en lite ny genre med romanen Skönhet ur askan var ett trevlig återseende.
Årets filmupplevelse: Jag tror aldrig jag har varit så lite på bio som i år. Jag kan inte ens komma på någon film jag sett på bio som inte är en barnfilm!
Årets kulturella höjdpunkt: Bokmässan. Som alltid.
Årets möte: Trots att det inte blev ett möte IRL så var ändå Skype-mötet med Maggie O’Farrell på bokmässan minnesvärd och samtalet om hennes bok Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden väldigt intressant.
Årets kan-inte-släppa-den: Children of Blood and Bone – Solstenen av Tomi Adeyemi – rasande spännande YA-fantasy med inslag från västafrikansk mytologi.
Årets lyckopiller: Böckerna om Lara Jean av Jenny Han. Så mysiga!
Årets debut: Stina Jackson Silvervägen är en helt strålande debut. Välskriven, lågmäld spänning. Imponerande!
Årets skandal: Svenska Akademien. Behöver jag säga mer …
Årets sönderpratade: Kanske är det Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri. Den är säkert jättejättebra, men allt prat om hur jättejättebra den är har gjort att jag tappat sugen att läsa den.
Årets TV-serie: För mig är det absolut Orange is the new black som har har binge-kollat på under hela hösten.

Bild: pexels.com

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Novellkoll Romankoll

Kulturkollo recenserar v. 52

Mellandagarna är det där mellanrummet mellan måstena som man kan fylla med det man önskar, kanske är det läsning eller så är det något annat härligt kravlöst. Här kommer vår senaste veckas läsning – klicka på länken så kan du läsa mer om respektive bok!

11 nätter före jul av Anna Fredriksson (Linda)

11 nätter före jul av Anna Fredriksson (Ulrica)

24 goda gärningar av Jenny Fagerlund (Linda)

24 goda gärningar av Jenny Fagerlund (Ulrica)

Ada läser en knut av Malin Clausson (Ulrica)

Arv och miljö av Vigdis Hjorth (Anna)

Bara ha rolig av Maria Maunsbach (Ulrica)

Bonjour tristesse av Françoise Sagan(Ulrica)

Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander Engström (Lotta)

Dvalan av Camilla Grebe (Anna)

Dvalan av Camilla Grebe (Lotta)

En dag i december av Josie Silver (Ulrica)

En klurig jul av Ingelin Angeborn (Ulrica)

En vinter i Paris av Jenny Oliver (Linda)

Fixaren av Gabriella Ullberg Westin (Lotta)

Får mormor komma hit? av Angelica Öhrn och Christina Hildebrant(Ulrica)

Höstdåd av Anders de la Motte (Linda)

Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell (Helena)

Kråke gör affärer av Marie Bosson Rydell (Ulrica)

Kråke och Lubbas tävlar av Marie Bosson Rydell (Ulrica)

Kvinnan vid kanalen av Set Mattsson (Anna)

Plåtmannen av Sarah Winman (Ulrica)

Some kind of fairy tale av Graham Joyce (Helena)

Season of wonder (Helena)

Stjärnorna ser likadana ut överallt av Marjan Svab och Saga Bergebo (Linda)

Super-Charlie & spökfällan av Camilla Läckberg (Ulrica)

The man who was Thursday – a nightmare av G.K. Chesterton (Ulrica)

Vittnet av Teresa Driscoll (Lotta)

Kategorier
Kulturkoll Novellkoll Romankoll Sakprosakoll Ungdomsbokskoll

Kulturkollo recenserar v. 51 2018

Dan före dan före dan före dan… och mycket att stå i för de flesta. Vi värmer upp inför ledigheterna med att läsa oss i form. Här är listan över vad vi läst och bloggat om under veckan.

Brutna ben och brustna hjärtan och en alldeles omöjlig jul av Maria Ernestam (Linda)

Ditt livs affär av Fredrik Backman (Helena)

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen (Ulrica)

En vinter i Paris av Jenny Oliver (Helena)

Finnikin of the Rock av Melina Marchetta (Ulrica)

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce (Ulrica)

Hej syster av Navid Modiri (Ulrica)

Historieläraren av Matt Haig (Carolina)

Husdjuret av Camilla Grebe (Anna) 

Innan ni tog oss av Lisa Wingate (Lotta)

Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri (Anna) 

Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri (Linda)

Jag släpper dig aldrig av Petra Holst (Anna) 

Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell (Ulrica)

Känslan av ett slut av Julian Barnes (Helena)

Memorys bok av Petina Gappah (Ulrica)

Michling av Affinity Konar (Ulrica)

Snöfall över Strandcafeet av Lucy Diamond (Helena)

Snöfall över Strandcaféet av Lucy Diamond (Linda)

Stanna hos mig av Ayòbami Adébayò (Ulrica)

The last gift av Sarah J. Naughton (Helena)

Trägudars land av Jan Fridegård (Ulrica)

Kategorier
Romankoll

Regnvakt – Tatiana de Rosnay

 

“fluctuat nec mergitur”

Ibland hittar man till de där böckerna när vädret liksom är en av huvudkaraktärerna i romanen. Jag tänker till exempel på hettan och torkan som gör vattnet så värdefullt i Maja Lundes Blå, den heta sommaren 1976 som påverkar familjerna i både Roland Butis Torkans år och i Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell och så den veritabla syndafloden som totalt översvämmar hela Paris i Regnvakt. 

I den får vi möta fotografen Linden Malegarde som är på väg till Paris för att fira sin fars 70-årsdag och föräldrarnas bröllopsdag. Planeringen för att samla familjen med föräldrar, syster och bror har pågått länge och nu när väderleksrapporten säger regn så tänker de inte låta sig stoppas. De anländer från NY, London och släktgården i Vénozan och fadern Paul är som vanligt mycket tystlåten. Han trivs allra bäst hemma tillsammans med sina träd och han har svårt att förstå sig på Lindens kringflackande liv som fotograf och ännu svårare har han att acceptera att sonen lever samman med en man. De anländer alla till sitt hotell och snart så blir situationen i staden så allvarlig att  Linden börjar fundera på om de ändå skulle stannat hemma, de måste dock stanna för båda föräldrarna blir hastigt sjuka. Fast på ett hotell, granne med undergången, blir de tvingade att börja tala med varandra så gott det nu går. Faders ögon strålar av kärlek från sjukhussängen och Linden pladdrar på om vädret … Det är en bild som jag mer än väl känner igen.

När jag intervjuade Tatiana de Rosnay via Skype i februari 2018 så var det som om vi förpassats rakt in i romanen. Några veckor tidigare hade Seine stigit över alla bräddar och när hon berättade om sin nyutkomna bok så kändes den märkligt nära. Jag själv bor precis bredvid en å som med jämna mellanrum hotar att svämma över och innan sommaren skickade MSB ut små broschyrer som uppmanar oss att preppa och förbereda oss för att klara oss utan el och vatten, vår krisberedskap måste bli bättre. Helt klart är det så och en av min mans sista inköp i livet var en vevradio till dottern som hon skulle kunna lyssna på om utfall det blev elavbrott. Översvämningar och orkaner kan vi förbereda oss på men den andra sortens kris, att någon nära blir hastigt sjuk och dör, den behöver vi också preppa oss för. Så gott det nu går.

Katastrofkänslan som blir så påtaglig genom Lindens lins och beskrivningen av Paul Malegarde som är en man av få ord som älskade sina träd, levde med sina träd och med David Bowie som husgud är en av romanens stora behållningar. Det är de små detaljerna, som Lindens kärlek till sin Leica eller beskrivningen av hur Paul köper en vinylskiva och totalt faller in i ett nytt universum som gör att den här romanen kommer att stanna i mitt minne.

“det gungar men hon sjunker inte”  passar som motto för både Paris och ers undertecknad.

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll

Shared reading och delad bokglädje – en liten bokmässerapport

linje-ulrica

Jag sitter på ett tåg på väg hem från bokmässan. Jag har bara varit uppe två av fyra dagar i år så jag är inte riktigt lika trött i kropp och huvud som jag brukar, men ändå full av intryck.

En av de tydligaste sakerna med mässan i år var en slags känsla av lättnad. Förra året var det ju en väldigt spänd och nervös stämning både inne på mässan och utanför med rigorösa säkerhetskontroller, avspärrningar och så demonstrationen utanför. I år kändes det som att alla hade dragit en lättnadens suck och det var helt enkelt en gladare mässa.

Som alltid är den stora behållningen av mässan alla möten med fina bokvänner. ”Bokbloggsmaffian” (där långtifrån alla fortfarande bloggar) är en rasade trevlig grupp människor och fikor, mingel och middagar är minst lika viktiga som böcker och seminarier. Det är också roligt med en del lite glammigare inslag som prisutdelningen av Årets bok. Vi minglade och drack bubbel en lång stund innan vinnarna slutligen tillkännagavs. I år var det boken 1793 av Niklas Natt och Dag som fick priset. Den hade både Fanny och jag tippat som vinnare och Lotta som stark kandidat i toppstriden.

Kanske fanns det – för min del – inte riktigt något av de där alla största internationella namnen som lockade bland besökande författare i år då både Colm Tóbín och Maggie O’Farrell hade lämnat återbud. Den senare fick vi ändå chans att prata med via länk under den livebokcirkel vi hade i samarbete med Sekwa och Etta förlag. Boken är en fantastisk läsupplevelse och det blev ett intressant samtal som man läsa mer om i Annas inlägg.

Men det var så klart kul att lyssna till Jojo Moyes som berättade om sin vän fram till den bästsäljande författare hon är nu och det fanns många intressanta svenska och nordiska författare att lyssna på.  Jonas Hassen Khemiri hade flera välbesökta programpunkter och jag lyssnade på honom i samtal med Sara Stridsberg. Det var ett ganska flytande, men behagligt samtal om författarnas tankar om litteratur, skrivande, familj och döden. Ett samtal som var intressanta att lyssna till, men ganska svårt att sätta fingret på vad det handlade om egentligen. Fanny lyckade ändå fånga några av de bärande trådarna som dök upp under seminariet.

Jonas Gardell var såklart också där och marknadsförde sin nya bok Till minne av en villkorslös kärlek (som vi konfererade om här för inte så länge sedan). Att lyssna till honom är som att gå på en av hans scenshower – det är underhållning hela vägen och många skratt. Jonas Gardell berättar kärleksfullt anekdoter om sin mamma och det märks att han är stolt över boken.

Min vana trogen hamnade jag också på flera seminarier med författare som skriver böcker med starka kvinnliga karaktärer och/eller författare som skriver historiska romaner. Ett av de mest intressanta samtalen var det mellan Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Frank som beskrev hur de gjorde för att hitta stoff till sina berättelser, hur de researchar och hur de hittar tidsandan i både miljö och språk.

I år hade också Crimetime flyttat från Gotland och in på bokmässan, men den avdelningen hann jag inte alls med i år.

Däremot lyssnade jag till ett spännande samtal som vare sig handlade om en författare eller en specifik bok utan om något som kallades Shared reading. Det var Kulturrådet och Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) som talade om projekt som på olika sätt uppmuntrade en gemensam läsupplevelse.  Själva begreppet “Shared reading” kom från en brittisk organisation som kallas The Readers pch i deras koncept igår det att utbildade läsledare träffar grupper där man gemensamt högläser texter, ofta utdrag ur en klassiker och sedan diskuterar och reflekterar kring texten tillsammans. Högläsningen gör texten levande i rummet och diskussionen leder ofta till intressanta samtal och nya insikter. Organisationen har sett att den här typen av läsning gör det lättare att nå nya grupper av läsare och det har också visat sig välgörande i grupper av personer som brottas med psykisk ohälsa. Nu vill Studieförbundet Vuxenskolan i samarbete med MTM och andra organisationer starta upp den här typen av grupper med förhoppningen om att kunna fånga icke-läsares intresse för litteratur. MTM jobbar redan med att utbilda läsombud som läser högt för demenspatienter och märker att de får goda resultat genom att till exempel högläsa böcker som väcker minnen från personens ungdom. Kerstin Rydebäck som är professor i biblioteks- och informationsvetenskap berättade vidare att grupper för läsgemenskap har funnit länge och varit populärt i många olika sammanhang, men bara med lite olika namn – litterär salong, bokcirkel, bokklubb – man alla med idén att ett samtal om en text gör att texten lyfter och ger flera perspektiv på läsningen. Barn- och ungdomsbibliotekarien Paula Högström berättade också kort om hur hon arbetar med bokklubbar och gemensamma bokdiskussioner med barn-och ungdomar på biblioteket där hon arbetar som ett exempel på en annan typ av gemensam läsning. Här på Kulturkollo är “Kulturkollo läser” en av de mest uppskattade sakerna vi gör och att bokcirkla på nätet känns som en bra slags modernisering av läsgemenskapen.

På mässan blir det kanske inte mycket läst, men det finns en härlig gemenskap i kärleken till läsningen, till litteraturen och till böckerna.

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll Sakprosakoll

Kulturkollo läser träffar Maggie O’Farrell

Då var en av årets höjdpunkter på mässan äntligen här: Kulturkollo läser. Bokcirkeln kring Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden var tänkt att hållas tillsammans med  tillsammans med författaren Maggie O’Farrell. Nu blev hennes dotter sjuk så vi genomförde eventet med Maggie på länk istället – så fint att förlaget var så hjälpsamma och lät oss 17 bokcirklare få ta del av Maggies tankar om sin mycket personliga bok.

Maggie börjar samtalet med att berätta att hon älskar Göteborg och att hon hade sett mycket fram emot att besöka skärgården och förstås att träffa oss. Samtalet är inte återgett ordagrant eftersom inspelningen på några ställen blev otydlig. Hoppas alla har överseende med det.

Q: Boken som börjar med Jag är, jag är, jag är slutar med Hon är, hon är, hon är: Vilket var utgångspunkten när boken skulle skrivas, jag är eller hon är? Var började berättelsen?

A: Boken är tillägnad alla tre av Maggies barn och jag menar att den någonstans ändå kommer från erfarenheten av att ha ett allvarligt sjukt barn som haft fler “brushes with death” (titeln på engelska är 17 Brushes With Death) än många andra jämnåriga. Alla böcker man skriver lär en något och alla barn som man får lär en något också, jag ville vända på det och försöka undersöka vad en nära-döden erfarenhet gör med människan, hur det påverkar oss. Vad innebär det att ta sig till dödens väntrum och sedan komma tillbaka? Hur förändrar det sätta att se på livet? Mitt bästa sätt att undersöka saker är att skriva så det är vad jag gjorde.

Samtalet fortsatte med att vi redde ut titeln, på engelska så heter den “I am, I am, I am seventeen Brushes With Death” och på svenska Jag är, jag, är, jag är ett hjärtslag från döden vilket signalerar en annan känsla. Maggie säger att hon hade full tilltro till att Johanna (förläggaren) och Malin (Bylund Westfelt, översättare) väljer det som passar bäst på svenska och den svenska titeln inte alls är dum.

Q: En svårighet med boken, som läsare, är att de upplevelser som du skriver om blir så personliga och kring så svåra ämnen. Hur var de att skriva, tog de extra lång tid att skriva?

A: Det var inte så traumatiskt att skriva boken, men vissa kapitel var förstås extra svåra att både skriva och tala om. Det gäller det första kapitlet och det sota som handlar om min dotter. Någon frågade mig om jag kunde spela in boken som ljudbok och jag svarade att det skulle aldrig gå. Det sista kapitlet skulle jag inte kunna läsa utan att gata och det skulle inte bli en vidare bra ljudbok. Det var en annorlunda erfarenhet att skriva det här, istället för fiktion. Romaner är egentiden det jag skriver och trots att man alltid tar med valda delar av sig själv i en roman så har man alltid fiktionens mask att gömma sig bakom.

Nu är det en biografi och då dras masken bort, alla vet att det är om dig och ditt liv och det är en annorlunda upplevelse. Efter de första intervjuerna som jag gjorde kring boken så var jag helt utmattad efteråt och det kändes lite som att dra upp rullgardinerna på natten och visa upp sitt liv för alla, med full insyn. När man skriver en biografi så kan man ändå välja vad man vill ha med och vad man vill utelämna. Med de olika kapitlen, som inte är kronologiskt berättade, så kunde jag välja bort innehåll från mitt liv som inte platsade av olika skäl. Det sättet att berätta gjorde mig friare.

Q: Hur var det då med kronologien under själva skrivandet? Började du skriva om din barndom och skrev dig allt närmre samtiden eller skrev du dem allt eftersom?

A: Det här var en bok som själv bestämde att den skulle skrivas, jag hade allt klart för en ny roman och istället för att komma igång med den så skrev jag essäer om tillfällen när jag nästan dog. Den här självbiografin blev lite som ofrivillig graviditet, den bara blev. Jag använde ändå strukturen som jag skulle använt i en roman, till exempel så skulle jag aldrig sätta ett kapitel om en liten flicka som är mycket nära döden först i en bok, det fungerar inte. Man kan inte begära sympati för en karaktär i en bok som man ännu inte lärt känna. Det skulle bli ihåligt och tomt. Man behöver lära känna personen först och jag valde att panera ut kapitlen som en romanförfattare skulle gjort. Kapitlet om mig själv som barn hamnade därför bredvid kapitlet om min dotter.

Q: I början av boken så verkade du vara en så äventyrlig person, har det varit en tillgång i ditt föräldraskap med tanke på att din dotter är sjuk?

A: Jag har aldrig sett mig som särdeles äventyrlig men de flesta tar risker under tonårstiden, så också jag. Dumma, onödiga risker och nu när jag har en femtonårig son som har läst boken så får jag det besvärligt när jag säger till honom att inte göra riskfyllda saker. Men det gjorde ju du får jag till svar …

Q: Men är det då en styrka (att ta risker)?

A: Någonstans läste jag att det hör till människans naturliga utveckling att tonåringar behöver utsätta sig för risker, de var de som under evolutionens gång överlevde bäst. Om man skall lyckas så behöver man ta avvägda risker. Det handlar om balans, jag gjorde dumma saker men man vet ju inte huruvida det var en bra ide eller inte.

Q: Några av händelserna i boken hade du kanske inte berättat om för dina närmaste om innan du skrev. Hur reagerade de när de läste boken?

A: Det var en av sakerna som höll mig ifrån att skriva självbiografiskt. Det skulle kunna tära på familj och vänner och jag tänkte mycket på det när jag skrev och jag visade utkastet för de som var berörda. Då slogs jag av att t ex min syster kunde hänga upp sig på detaljer, som färgen på en klänning, istället för den stora berättelsen. Några saker ville min familj att jag skulle ta bort, och då gjorde jag det. Särskilt det sista kapitlet, som handlar om min dotter, diskuterade jag mycket med in man. Hon vara bara sex år gammal när jag skrev det och hon kunde inte alls förstå omfattningen och konsekvenserna av att bli skriven om. Så jag var noga med att det var min upplevelse av att vara förälder som skildrades.

Det var min berättelse. Man måste vara noggrann med vems historia som berättas och jag återkom till frågan om hur det skulle kännas för henne att läsa kapitlet när hon blir vuxen? På det viset blir det mycket mer komplicerat med den här boken jämfört med mina romaner. Jag vet inte om jag kommer att ångra det någon gång. Det är möjligt. Nu längtar jag tillbaka till att skriva fiktion.

Q: Jag tänkte på kapitlet i boken där du får kämpa för att få ett kejsarsnitt och jag undrar om det, liksom i Sverige, är en debatterad fråga?

A: Ja, absolut. Det är det. I Storbritannien ser man på Sverige som ett land med god mödravård där man lyssnar in kvinnornas behov, har föräldraledighet och det saknas här. Här är det avhängigt var man får sitt barn och erfarenheterna med de två barn som jag födde i London var hemska medan förlossningen i Skottland var helt annorlunda. I London är NHS underfinansierat och alla som arbetar där gör ett fantastiskt jobb men det är kontroversiellt med kejsarsnitt och mödrarna har små möjligheter att påverka.

Q: Några av kapitlen verkar nästan som en del av av metoo- rörelsen. Var det medvetet eller är kapitlen skrivna innan?

A: De skrevs innan. Några har frågat mig om syftet med boken var att berätta om vad män utsätter kvinnor för men jag tänkte aldrig så. Jag är naturligtvis en supporter av metoo-rörelsen och det är fantastiskt att kvinnors röster nu blir hörda: Jag kallar mig själv feminist men jag tror inte att feminismen skall handål om att man är anti-män. Allt förtryck avsett kön är fel och det finns ingen anledning att kvinnors förtryck under tusentals år skall vändas till att kriminalisera alla män.

Vi måste tala om jämställdhet och jag välkomnar det men det blir inte en framkomlig väg att demonisera alla män. Jag känner trevliga män, jag hade ingen avsikt att skriva om alla män när jag skrev det första kapitlet i boken. Så många kvinnor har vittnat om liknande händelser och det gäller att vi är uppmärksamma på om man ser kvinnor i utsatta situationer och hjälpa till. En av de viktigaste temana i boken är vänlighet, det är en sammanhållande länk och där finns många tillfällen i boken där okända människor gjort små saker för att hjälpa mig som förändrat mitt liv.

Jag skulle vilja uppmana alla att öka sin förmåga och bidra med små vänliga handlingar mot medmänniskor, det blir som en fjärilseffekt som sprider sig både i livet och i boken. 

Q: När jag läste din bok så tänkte jag på att vi är så nära döden hela tiden, men vi dör inte – är det meningen att vi skall leva? Har du några tankar om det, det skiner inte igenom i din text?

A: Nej, jag tror inte där finns några särskilda tankar om det. Att döden sveper förbi en kan vara både helt slumpartat och jag tror inte att man får vad man förtjänar, livet kan vara mycket slumpartat och tråkigheter händer alla oavsett om man är god eller ond. Man får göra det bästa man kan med vad man har och det slår mig ofta när jag sköter min dotter, det finns stunder då jag blir frestad att tro att saker händer just oss men det gör inget gott, jag försöker tänka positivt och handlingsinriktat. Hur skall jag kunna hjälpa henne att må bra, vara trygg och det gäller att kanalisera sin energi på hur jag kan hantera de svårigheter som jag möter.

Q: Det här är en fråga som anknyter till det som vi började med. Tänkte du mycket på livets skörhet, även innan du fick barn? För min del så kom det mycket när jag fick barn.

A: Det var nog så att jag som tonåring och med mina erfarenheter som ett sjukt barn var mer intresserad än många andra barn av livet och döden. Jag fick veta som åttaåring att jag skulle dö och det påverkade mig och även om man gömmer det minnet långt bak så finns det där. När jag var tonåring så var jag nog ganska sorgsen av mig och jag var nog extra intresserad av döden och skörheten i livet samtidigt så brydde jag mig inte om det på samma sätt när jag var tonåring som när jag sedan fick barn. När min son föddes så insåg jag att jag hade ett liv att ta hand om och utsätta sig för risker var omöjligt. Livet förändrades i grunden då och det är fortfarande så. Jag vill gärna hålla mig kvar så att jag få se om jag får några barnbarn en gång.


Stort tack till Maggie O’Farrell och förlaget Etta som gjorde samtalet möjligt och stort tack till alla cirkeldeltagare för att ni kom! / vid pennan Anna