Regnvakt – Tatiana de Rosnay

 

“fluctuat nec mergitur”

Ibland hittar man till de där böckerna när vädret liksom är en av huvudkaraktärerna i romanen. Jag tänker till exempel på hettan och torkan som gör vattnet så värdefullt i Maja Lundes Blå, den heta sommaren 1976 som påverkar familjerna i både Roland Butis Torkans år och i Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell och så den veritabla syndafloden som totalt översvämmar hela Paris i Regnvakt. 

I den får vi möta fotografen Linden Malegarde som är på väg till Paris för att fira sin fars 70-årsdag och föräldrarnas bröllopsdag. Planeringen för att samla familjen med föräldrar, syster och bror har pågått länge och nu när väderleksrapporten säger regn så tänker de inte låta sig stoppas. De anländer från NY, London och släktgården i Vénozan och fadern Paul är som vanligt mycket tystlåten. Han trivs allra bäst hemma tillsammans med sina träd och han har svårt att förstå sig på Lindens kringflackande liv som fotograf och ännu svårare har han att acceptera att sonen lever samman med en man. De anländer alla till sitt hotell och snart så blir situationen i staden så allvarlig att  Linden börjar fundera på om de ändå skulle stannat hemma, de måste dock stanna för båda föräldrarna blir hastigt sjuka. Fast på ett hotell, granne med undergången, blir de tvingade att börja tala med varandra så gott det nu går. Faders ögon strålar av kärlek från sjukhussängen och Linden pladdrar på om vädret … Det är en bild som jag mer än väl känner igen.

När jag intervjuade Tatiana de Rosnay via Skype i februari 2018 så var det som om vi förpassats rakt in i romanen. Några veckor tidigare hade Seine stigit över alla bräddar och när hon berättade om sin nyutkomna bok så kändes den märkligt nära. Jag själv bor precis bredvid en å som med jämna mellanrum hotar att svämma över och innan sommaren skickade MSB ut små broschyrer som uppmanar oss att preppa och förbereda oss för att klara oss utan el och vatten, vår krisberedskap måste bli bättre. Helt klart är det så och en av min mans sista inköp i livet var en vevradio till dottern som hon skulle kunna lyssna på om utfall det blev elavbrott. Översvämningar och orkaner kan vi förbereda oss på men den andra sortens kris, att någon nära blir hastigt sjuk och dör, den behöver vi också preppa oss för. Så gott det nu går.

Katastrofkänslan som blir så påtaglig genom Lindens lins och beskrivningen av Paul Malegarde som är en man av få ord som älskade sina träd, levde med sina träd och med David Bowie som husgud är en av romanens stora behållningar. Det är de små detaljerna, som Lindens kärlek till sin Leica eller beskrivningen av hur Paul köper en vinylskiva och totalt faller in i ett nytt universum som gör att den här romanen kommer att stanna i mitt minne.

“det gungar men hon sjunker inte”  passar som motto för både Paris och ers undertecknad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.