Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Kulturkollo möter: Peter May

linje-ulrica

Peter May is a popular crime writer. His Lewis-trilogy has become immensely popular and his latest novel Coffin Road has recently been translated into Swedish. His books are of course almost unbearably thrilling crime stories, but somehow the crimes and the police work is almost back staged by the setting.  Peter May has an ability to describe the harsh environments of the Outer Hebrides, and the people living there, in a way that really catches the reader.

We are very happy that  you could take time from your busy scheduele and answer a couple of questions about your writing and about the intriguing landscape in your books. Firstly, can you tell us a little about what the landscape of the Outer Hebrides means to you?

Peter: The landscape is like no other. In the 1990s, I spent five years in the Outer Hebrides when I was creator and producer of a television drama entitled Machair. We made 99 episodes during that time and we shot scenes all over the islands in every kind of weather. In the process of searching for the perfect location for each scene, the production team and I explored every hidden corner, every part of the coastline, every beach and cliff. We tramped across all the peat bogs and through the interior of the islands, and we looked at every house and outbuilding. I know the landscape, the people, and the environment they inhabit probably better than I know the town I was born in!  And although I live in France now, when I go back to Scotland, the Islands feel like “home” to me.  They have a very special place in my heart.

[quote]The weather pushes its way in to become an additional character,
present in every scene.[/quote]

Kategorier
Kulturkoll

Ett Caspar-moment?

Bild: The Lonely Tree av Caspar David Friedrich (1822)

linje-ulrica
Det är dags för lite konst här på Kulturkollo. Det mörka och det karga finns naturligtvis också representerat som motiv i bildkonsten. För att få med fler perspektiv på veckans tema har jag bjudit in en vän för att gästblogga. Lina Iacobæus är konstvetare och arkivarie. Hon döper sina katter efter kända konstnärer och har en särskild plats i hjärtat för Caspar David Friedrich. Här bjuder hon oss på en vardagsbetraktelse:

Lina Iacobæus

Vardagsmorgon. Barnen lämnade på förskolan. Allt är tyst. På väg till bilen tittar jag upp och ser kyrkan i morgondimman. Solen håller på att gå upp och färgar himmeln rosa. En kort sekund sprider sig ett lite vemodigt lugn i själen.
– Caspar David Friedrich, tänker jag. Kan man kalla det här ett Caspar-moment?

Kategorier
Kulturkoll

Det som skrämmer mig

Linda
Alla verkar älska karga, mörka och öde platser. Öar långt bort från civilisationen, där få bor och dit det är svårt att ta sig och även lämna. Det talas om hur fantastiskt det skulle vara att åka till Shetlandsöarna, Yttre Hebriderna, Orkneyöarna eller någon annan ö som gud glömde. Själv får jag bara panik. Total panik.

Jag har försökt att läsa Ann Cleeves Shetlandskvartett, men efter ett femtiotal sidor fick jag ge upp. Mörda hur många människor som helst, men tvinga mig inte att läsa om en så läskig miljö som den där. För att inte tala om Peter May. Ja, jag vet att ni är många som älskar och böckerna är säkert bra, men kunde han inte placerat sina huvudpersoner på någon mindre obehaglig ö? Vad är det för fel på de större brittiska öarna? Där finns städer och människor. Värst är det nästan när favoritförfattare drar iväg ut på någon öde ö. Sharon Bolton skriver finfina böcker som utspelar sig i London, där Lacey Flint simmar i Themsen och håller på att bli mördad på ett universitet. Funkar utmärkt och skrämmer inte det minsta. Så drar hon iväg till en avlägsen ö i Svarta små lögner och tappar mig helt. Kanske är det miljön, eller så handlar det om att tempot i böcker som utspelar sig på dessa öar har en tendens att vara lika långsamma som det skulle varit att bo där.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

“Jäklar! Jag har glömt att köpa mjölk!” Sa aldrig någonsin Onde Härskaren i Den Avlägset Belägna Fästningen.

carolina-top

Nä, klart han inte gjorde, säger ni, Den Onde Härskaren köper väl aldrig mjölken själv. Han har säkert en hord av hunsade slavar och tjänare till att göra sånt? För att inte tala om att skaffa fram färsk frukt och grönsaker, goda biffen till lördagen eller fredagsmyset att impa på andra inbjudna onda härskare med sådär framåt helgen?

Ja, jag VET att jag inte ska ta upp sådana här praktiska ting när jag läser böcker, men ibland kan jag inte låta bli. Det verkar så oändligt jobbigt och opraktiskt att bo i de där ensligt belägna slotten, forten, fästena eller gömda templen. Hjältarna i böckerna som ska ta sig till Onda Härskarnas boningar gör det under stora umbäranden genom mil efter mil av karga och ogästvänliga marker. Många gånger riskerar de livet. Och de stackars Onda Härskarna – ja, det är deras vardag, det där. Eller kanske deras slavar eller tjänares.

Kategorier
Kulturkoll

Kulturkollo listar mörka och karga film- och TV-favoriter

linje-kulturkollo

Nu när det snart är helg bjuder vi på några tips på filmer och TV-serier som passar fint in i veckans tema:


Ulricas tips:

Myrin (Jar City)
Filmatiseringen av Arnaldur Indridassons prisbelönade deckare Glasbruket handlar om grymma brott, mörka familjetragedier och genetikforskning. Allt med Islands dramatiska natur som fond.


Winter’s Bone
Stark film med Jennifer Lawrence i huvudrollen där hon som sjuttonåriga kämpar för att behålla familjens hem åt sig och sina syskon. Deras far är försvunne och när hon söker efter svar på var han kan ha tagit vägen möts hon av släktens lögner, undanflykter och hot. Filmen utspelas på den fattiga landsbygden i Ozarkbergen i mellersta USA (Missouri och Arkansas).

Top of the lake
En mörk kriminalserie som utspelar sig i en avlägsen byhåla på Nya Zeeland där invånarna lever efter egna lagar och regler. En skrämmande verklighet med korruption, incest och våld, som ramas in av ett dramatiskt bergslandskap. Med bland annat Elisabeth Moss och Holly Hunter i viktiga roller.

 

Lindas tips:

The Shipping News

Filmatisering av E. Annie Proulx bok med samma namn, regisserad av Lasse Hallström och med fantastiska skådespelare som Kevin Spacey, Julianne Moore och Judi Dench. En av mina favoritfilmer, trots allt bokstavligt och bildligt mörker. Första gången jag såg den var på en utomhusbiograf på Naxos, vilket förhöjde upplevelsen.

Pianot

Egentligen är det varken speciellt mörkt eller kargt i den här filmen, men känslan är sådan. Ada skickas till Nya Zeeland för att gifta sig och tvingas leva mitt ute i ingenstans med en man som hon definitivt inte älskar. Vacker och hemsk film med ett fantastiskt soundtrack.

 

 

Bild: pexels.com

Kategorier
Romankoll

Syndavittnet – Mattias Hagberg

Mattias Hagbergs tredje roman heter Syndavittnet och den utspelar sig till en början på en isolerad ö i Ishavet.  Det är 1917 och på ön bor en norsk fiskarbefolkning, prästen Sakarias och hans piga. I december 1917  så kommer omvärlden till ön, en rysk matros bär med sig nyheter från fastlandet om revolution och att ögruppen hör till Ryssland spelar i ett slag stor roll. I den andra delen av romanen möter vi igen prästens piga. Det är 1953 och Stalin har just lämnat landet i sorg. Utan en stark ledare vet ingen hur framtiden skall bli och pigan bestämmer sig för att en gång för alla teckna ned sina minnen från ön. Berätta det som aldrig berättats, berätta om vad tystnaden, isoleringen, mörkret och kylan gör med människan.

Idag, på bokens recensionsdag, samtalar vi här på Kulturkollo om en roman som kan rekommenderas till alla!

Anna: En del av den här romanen utspelar sig för precis ett sekel sedan, 1917, på en isolerad ö i Ishavet och när jag började läsa så tänkte jag mest på att isoleringen skapade problem för befolkningen. Efter ett tag så inser jag att det också betyder trygghet att vara avskärmad från världen.

Helena: Absolut. Och för fiskarbefolkningen var kanske inte skillnaden så stor tänker jag, livet var hårt oavsett var de bodde. Ö-livet gav en frihet att skapa sina egna regler och sin egen trygghet.

Kategorier
Romankoll

Det började med Jane Seymour

Lotta
Jag tror jag vet exakt hur min kärlek till karga hedar och ödsliga platser började. Det började med Jane Seymour och Värdshuset Jamaica.

Tv-serien efter Daphne du Mauriers bok med samma namn gick på SVT någon gång i mitten på 1980-talet. Jag var i tioårsåldern och tyckte att serien var helt fantastisk. Jag läste också boken i samma veva och blev lika förtjust i den. Sedan dess har jag jämfört alla karga hedar och vindpinade platser med värdshuset Jamaica vid Cornwalls ödsliga kust.

Det dystra, grå värdshuset bär på hemligheter som får folk att ta omvägar förbi när mörkret faller på. Men för den unga, föräldralösa Mary Yellan är värdshuset den enda tillflyktsorten och lyckligtvis anar hon inte vad hon kommer att få uppleva där.

Kategorier
Kulturkoll

Veckans utmaning: din litterära favoritmiljö

linje-ulrica

Den här veckan pratar vi om litteratur, filmer och TV-serier som utspelas på karga platser, på avlägsna platser och i mörka miljöer. Inte alla delar fascinationen över den här miljön, men alla har vi väl en miljö som lockar oss lite extra? Veckans utmaning är alltså att berätta om vilka slags miljöer du dras till, och tipsa om böcker eller filmer som utspelas där.

Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Bild: pexels.com

Kategorier
Kulturkoll

Vad lockar i mörkret?

helena-top

Jag funderar en hel del på det här. Vad är det som lockar mig i mörkret? Och då menar jag det litterära mörkret för i det verkliga är jag livrädd (japp, fyrtio plus och mörkrädd). Vad är det som drar mig dit? Elände, vemod och melankoli. Om man ser litteraturens värld som en tillflyktsort, som en skyddad plats, en fristad så torde väl det naturliga vara att jag sökte motsatsen, eller?

Världen kan tyckas vara mörk som den är. Är det så att jag grottar ner mig i mörkret för att känna ljuset? Melankoli, misströstan och själsligt mörker känns emellanåt som min bakgård, men ändock vill jag grotta djupare. Någonting i det otrygga gör mig trygg. Och något i det otrygga gör att jag ser ljuset.

I igenkänningen får jag tröst. När jag läser om fiktiva personer som känner samma känslor, men som har en författare som lyckas sätta ord på dessa, ikläda känslan i några stavelser, förmågan man själv kanske saknar under de mörkaste sekunder, finner jag ett lugn. Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt. Jag mest konstaterar.

Fruktan och skräck är mörkret syster och däri finner jag kanske en hel del terapeutiska effekter. Bearbeta det otänkbara. Den personliga fasan att något ska hända mina närmaste – det otänkbara – bearbetas månne genom allehanda spännings- och skräcklitteratur.  Borra så djupt där det otänkbara blir tänkbart, men för någon annan än jag. Där är det inte igenkänningen utan avståndet som tröstar.

Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt. Jag mest konstaterar. Men min fråga är fortfarande relevant: varför söker jag inte motsatsen om litteraturen är en tillflyktsort, som en skyddad plats, en fristad?

 

Kategorier
Kulturkoll

Det mörka och det karga

linje-ulrica

Det är något visst med geografiskt isolerade miljöer. Avlägsna öar. Stormpiskade kuster. Karga landskap. Vindpinade hedar. De har fascinerar oss i generationer i klassiker som till exempel Wuthering Heights och The Hound of the Baskervilles och de lockar oss i nutida deckare. Ett exempel är Anne Cleeves Shetland Island-serie som är mycket populär och som även finns även som TV-serie. När Peter Mays Lewis-trilogi släpptes, skapades det bland bokälskare ett sug efter att resa till Yttre Hebriderna, trots att öarna verkligen inte skildras som särskilt inbjudande:

[quote]När de kom ut ur de låga täta molnen såg Fin ut över det skiffergrå havet och betraktade det vita skummet runt de svarta stenfingrarna som stack ut från halvön Eye, den steniga udde som också kallades Point. Han kände igen de välbekanta mönstren i landskapet, dikena som liknade skyttegravar från första världskriget men som hade grävts för värmens skull, inte för krigets. Århundraden av torvbrytning hade lämnat dessa skarpa ärr på de vidsträckta och i övrig orörda torvmossarna. Vattnet i viken nedanför såg kallt ut och krusades av vinden som blåste oavbrutet över ytan. Fin hade glömt bort vinden, den outtröttliga blåsten som hade färdats över Atlanten i femhundra mil utan att stöta på något hinder. Utanför Stornoways skyddande hamn fanns det nästan inte ett enda träd på ön.[/quote]

Själv är jag extra fascinerad av böcker som utspelar sig på Island. Det kärva landskapet passar så bra som bakgrund till mörka deckarhistorier och de får för min del gärna vara signerade av Arnaldur Indriðason. Men också i klassiker av författare som till exempel Halldor Laxness har landskapet en så stark betydelse att det nästan blir som en egen karaktär i berättelse.

Den här veckan ska vi utforska det mörka och det karga som motiv i till exempel litteratur och film. Välkommen att följa med oss!

Bild: Isle of Skye från pexels.com