Nä, klart han inte gjorde, säger ni, Den Onde Härskaren köper väl aldrig mjölken själv. Han har säkert en hord av hunsade slavar och tjänare till att göra sånt? För att inte tala om att skaffa fram färsk frukt och grönsaker, goda biffen till lördagen eller fredagsmyset att impa på andra inbjudna onda härskare med sådär framåt helgen?
Ja, jag VET att jag inte ska ta upp sådana här praktiska ting när jag läser böcker, men ibland kan jag inte låta bli. Det verkar så oändligt jobbigt och opraktiskt att bo i de där ensligt belägna slotten, forten, fästena eller gömda templen. Hjältarna i böckerna som ska ta sig till Onda Härskarnas boningar gör det under stora umbäranden genom mil efter mil av karga och ogästvänliga marker. Många gånger riskerar de livet. Och de stackars Onda Härskarna – ja, det är deras vardag, det där. Eller kanske deras slavar eller tjänares.
Jaha, nu hör jag er igen: Carolina – det handlar om självhushåll, om att ha egna odlingar och egna djurflockar eller om att jaga i skogen, om egna bikupor och om fårull, fiske och allt det där. Det handlar inte om att ta sig till affären för att skaffa hem livets nödtorft. Hah! säger jag då. Var har de alla de där odlingarna och viltrika skogarna och fårfälten? De Onda Härskarnas slott ligger ju gärna mitt bland karga berg, på otillgängliga bergstoppar och allt vad det är. Där finns ju inte plats till allt det där självhushållsgrejset!
Riddar Kato? Han sitter där i sin borg av sten (med ett hjärta av sten), med berg omkring sig, och en sjö som är död och skogar som är döda… allt är bara ofruktsamt elände runtkomkring honom. Tror sjutton det han sitter och vojar där i sin kammare – karln är säkert bara hungrig.
Tengil, ni vet Katlas husse? Jääääättelångt bort från närmaste marknad i Törnrosdalen. Har slott i Karmanjaka, dit man måste ta sig med båtar som verkar jobbiga att ro. Var har han sina veteodlingar? Hur får han lite extra mumsigt kött åt Katla sådär på fredagkvällen? Va?
Eller, det jag läste som just alldeles den här gången startade mina praktiska funderingar, Inkan i Tintinalbumet Solens tempel. Nu snackar vi ett helt hov som alla verkar tjäna Solens Son Inkan med frukt och god mat och rentvättade vita dräkter… men vi har alldeles precis läst om hur det tar flera veckor för Tintin och Haddock och deras lille vägvisarkille att ta sig till det där templet. Genom djungler, över floder (inga broar byggda heller, hur tänkte de?), över glaciärer… Är det så att herr Inka och hans tjänarstab har helikoptrar undangömda de inte delar med sig av till sina gäster? Eller, det finns en annan och bättre väg till det där templet, en väg som sista biten leder över stora åkrar och fruktodlingar och genom stora boskapsflockar?
Nej, jag vet. Kräver jag realism ska jag inte läsa den sortens böcker eller sagor över huvudtaget (och jag älskar ju magi och drakar fast de enligt alla konstens regler inte finns på riktigt). Men det är så himla roligt att få gnälla om praktikaliteter lite ibland.

Bild: Riddar Katos borg av Ilon Wikland ur Mio min Mio av Astrid Lindgren.
Underbart! 😀
🙂 🙂
Alla serviceyrken blir ett helsicke när man ska komma till såna platser:
”Hej! Jag skulle leverera pizza…”
”Jag kommer för att fixa er kabel-TV…”
”Var det här det skulle lagas en trasig toalett?”
Men: hur svårt det än är att komma till Den Avlägset Belägna Fästningen, så kan ni ge er tusan på att det ibland knackar på porten och den Onde Härskaren får höra detta:
”Goddag! Vi kommer från Jehovas Vittnen…”
Hahaha…! 😀 😀 Säkert!
På tal om kabel-TV så kan man ju ge sig på att den stackars Onde Härskaren (och hans tonårsbarn) tillhör de som får vänta allra, allra längst på att få fiber draget till huset.
Haha, det ligger mycket sanning i dina funderingar
Lite överdriven sanning, kanske 😉