Kategorier
Lyrikkoll

Det poetiska vårvemodet

helena-top

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) (och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra som kommer ut längre fram, men som ni bör skriva upp på läslistan redan nu). Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Bild från Pixabay

Kategorier
Aktuellt Kulturkoll Lyrikkoll

Rosor är röda, violer är blå…

Det går i vågor, mitt lyrikläsande. Förra året blev det en del då jag utmanade mig att läsa fler diktsamlingar eftersom jag kände att jag saknade det. I år har det i ärlighetens namn inte blivit mer än rim och ramsor av typen “Halsen rapar hjärtat slår: rim för 0-100 år!” av Emma och Lisen Adbåge. Visserligen rasande bra och roligt att upptäcka nya och gamla dikter och verser tillsammans med de små, men det ger ändå inte riktigt samma upplevelse som t ex “Sus” av Agnes Gerner gjorde förra året.

En bok som faktiskt lyckats med konststycket att röra både mig och barnen är dock “Du: dikter för nyfödingar” av Stina Wirsén. Vilke pärla! En stor och maffig bok med 19 korta dikter på ark som alla går att riva ut och hänga på väggen. Även den läste jag förra året och även om den i ärlighetens namn riktar sig till föräldrar så tyckte sonen om att lyssna på när jag läste ur den. Jag valde dock se som handlade om kärlek och inte såriga bröstvårtor t ex..

Kärlek är ju också ett ständigt återkommande tema. Faktum är att den allra första diktsamling jag läste som barn var en röd norpad bok ur mammas bokhylla som hette just Kärleksdikter. Där upptäckte mellanstadie-jag namn som Kristina Lugn, Sandro Key-Åberg och Nils Ferlin. Jag läste Edith Södergran och Karin Boye. Inte visste jag då att jag försansade mig min egen litterära kanon. De dikter som jag skulle komma att jämföra med. Förmodligen förstod jag inte ens hälften men tyckte att det lät vackert. Och det i kombnation med att jag började plöja igenom “The Golden Treasury of english verse” ett par år senare när engelskan kom ikapp gjorde förmodligen mig till den läsare jag sedan blev. Dikter, korta dikter, gärna med ett kärnfullt budskap, en känsla. Det måste ju vara ett av de bästa säten att språkträna på. Dessutom kan en enda liten kort text innehålla så mycket känslor och ge en sådan läsupplevelse. Därför är det ju extra roligt att det verkar satsas på lyrik för unga nu också. Jag tänker inte bara på “Berör och förstör -dikter för unga”, som ju Linda också skriver om utan även på “Min syster är ett spöke och andra dikter” av Lena Sjöberg som släpps i dagarna. Den ser jag verkligen fram emot att läsa. Och kanske att lyrik för yngre även blir min ingång för att hitta tillbaka till min egen lyrikläsning igen.

Kategorier
Lyrikkoll

Vinter med kulturkollo #Stjärnklart

helena-top

Jag har ju egentligen redan skrivit ett diktinlägg, men det kan väl inte bli för många? När jag har turen att stöta på en stjärnklar kväll brukar jag söka mig ut på en äng som ligger inte allt för långt från mitt hem. Där är det mörkt nog att kunna ställa sig och verkligen uppleva stjärnhimlen ovanför och nästan runt sig. Känslorna det för med sig, av oändlig tacksamhet, svindel, bubblande glädje och vemodig sorg är så splittrade och fantastiska att jag inte kan återge dem. Därför lämnar jag det till dem som kan, poeterna. Varsågod, en duo om stjärnor:

Kategorier
Lyrikkoll Romankoll

Strövtåg i hembygden – mitt Värmland

helena-top
Min landsbygd. Min hembygd. Mitt Värmland. Sån tur jag har att det finns så mycket och många som beskriver det så att jag inte behöver finna orden (eller bilderna) själv.

Lars Lerin har i sina bilder skildrat det hopplösa, ensamma, novemberdeppigt skitiga med orterna jag kommer ifrån. I och för sig har han mest återgett Munkfors (där jag förvisso inte växt upp men varit, jobbat och levt i alla fall lite), men i det här fallet är det samma lika, jag lovar.

Kategorier
Lyrikkoll

Lyrik och längtan

Linda

Veckans tema innehåller få ord, men desto mer känslor. Vi kommer att ägna de närmaste dagarna åt en genre som skrämt många, nämligen lyriken. Det blir poesi i olika former, av olika slag och på olika sätt.

Jag har alltid samlat vackra citat. Jag hittade dem i dikter, i sånger och i böcker. Omsorgsfullt skrev jag ner de vackraste orden i en bok. Jag sparade dem till den dag då jag behövde ord att njuta av. Sedan började jag gymnasiet och mötte en svensklärare som visste precis hur dikter skulle tolkas. Hon hade rätt, alla andra fel. Jag som vant mig vid att låta tankarna flyga fritt förstod inte alls hur min känsla, min tanke, min tolkning kunde ge noll poäng på ett prov. Länge förstördes läsningen av lyrik för mig. Rädslan för att läsa fel hämmade mig.

Kategorier
Kulturkoll

Ack Värmeland…

helena-top

I Värmland är jag född och där har jag bestämt mig för att leva igen efter några års exil. Det är ett konstaterande men det är faktiskt också en viktig inblick i vem jag är, jag är på djupet präglad av min plats på jorden.

I ett försök att förklara varför och hur mitt landskap format mig har jag gjort någon sorts lista över förträffligheter. Så jag ger er – tio gånger värmlandskärlek!

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Lyrikkoll

Lyran listar Värmlandsfavoriter

lyran-top

Idag kommer Kulturkollos skribenter att överösa er med listor av alla de slag. Vi hoppas att ni som har egna bloggar följer vårt exempel. Posta gärna länkar till era inlägg i kommentarerna. Dagen inleds med en lokalpatriotisk lista, senare under dagen kommer vi att bjuda både på elände och kärlek.

Jag är värmlänning, det står allra högst upp i mitt CV. Förutom de fem år jag studerade och bodde i Göteborg, har jag bott i Värmland i hela mitt liv. Jag är uppvuxen i en liten bruksort i västra Värmland, men bor numer i “storstaden” Karlstad. Fast jag bor liksom lite utanför, har utsikt över Vänern och skog runtom. Jag har aldrig förstått förstått varför människor vill ha öppna landskap och hav, jag känner mig tryggast i barrskog.

Vi har ganska mycket kulturellt att vara stolta över i Värmland och vi är nog ganska bra på att skryta om det. Här är min lista över författare jag vill skryta om. I listan finns författare som följt mig under olika delar av mitt liv, de är helt enkelt för mig väldigt mycket Värmland.