Kategorier
Kulturkoll

Musikprimörer

Den här veckan har vi fokuserat mycket på debutanter i bokhyllan och grönsaksdisken men jag tänkte avsluta med att lägga fokus någonhelt annanstans. Så här i brytpunten mellan vår och sommar börjar de första sommarplågorna nämligen att titta fram, de där låtarna som vi kommer att få höra om och om igen i sommar. Det är väl relativt säkert att gissa att Avicii, Zara Larsson och Veronica Maggio kommer att snurra frekvent på radiostationerna. Vilka nykomlingar och One hit wonders som kommer att förstöra strandhänget är väl mer osäkert.  Om jag ska vara helt ärlig är jag nog inte insatt nog för att veta vilka som är debutanter och vilka som haft hittar tidigare. Jag tänker dock att nya releaser kan räknas som primörer de också så här kommer min lista med gissningar på blivande sommarhittar.

Kategorier
Kulturkoll

Jag har läst en bok!

helena-top

Jag vet inte vad som är mest fantastiskt: att jag har läst en bok eller boken i sig. Det var alldeles för länge sedan jag läste – så länge att jag inte vågar räkna efter. Det är inte så att jag hoppade jämfota av entusiasm när jag förstod att jag skulle ha ett inlägg den här veckan (som sagt: jag läser inte och lägg därtill ett fascinerande ointresse för trädgård). Nu hoppar jag nästan jämfota för jag har – vi upprepar – läst en bok!

Min initiala tanke var att skriva om vårens debutanter. Jag finner en viss lockelse i att läsa debutromaner och i maj förra året var jag temageneral för temaveckan Debuter och debutanter.

Det finns en tjusning i att läsa en debutroman. Kanske har författaren inte hittat sitt litterära språk än, eller så har hen det. Kanske har författaren inte ännu hittat sin genre eller sin målgrupp, eller så har hen det. Det ligger också en tjusning i att vara allra först att upptäcka någon ny författare som kan sätta mina tankar och känslor i skrift. Det finns också en tjusning i att få en unik läsning där jag ännu inte har hunnit bli påverkad av andra läsare och deras tyckande. […] Så tänker jag om det.

Svensk Bokhandel har i sina kataloger ett kapitel där säsongens debutanter har möjlighet att presentera sig och sina verk. Det är där jag tänker att jag ska hitta de böcker som jag kan lista här. Men jag fastnar särskilt för en presentation. En presentation som består av en såväl fascinerande som hemsk anekdot om hur vänskap kan manifesteras:

När vi jobbat färdigt för kvällen la vi oss på rygg i en slänt ute i den stora trädgården. Där fanns brännässlor att akta sig för. Jag tänkte: ‘Eveline är min bästa vän. Hon är helt fantastisk. Jag vill alltid att hon ska stå mig nära’. Jag letade efter de rätta orden. Men det kändes för starkt, för stort i mig. Så jag ryckte loss en bukett med brännässlor från slänten och tryckte ner den i hennes ansikte. Hon reste sig upp på armbågarna. Såg på mig som om jag precis hade tryckt ner en bukett med brännässlor i hennes ansikte. Jag var oförstående. Varför var hon så arg? Det här var en kärleksförklaring och ingenting annat.

Det är Yrsa Keysendal som på detta finurliga sätt ger bakgrunden till det som senare kom att bli romanen Friläge, i vilken hon skriver om “den kärlek som man inte alltid klarar av att uttrycka i ord. Den som måste bli en tävling, i en ålder där allting är skört. Den som är smutsig, som man inte berättar för sina föräldrar om”. Jag har läst boken!

Och vilken pärla det visade sig vara. Friläge handlar om Anna och Linda som växer upp tillsammans. De delar en vägg mellan sina sängar och de delar erfarenheten av hur det är att bara ha en förälder. Å ena sidan kan vänskapen liknas vid en syskonrelation då de hela sina liv har haft varandra, bor grannar och umgås som en familj. Å andra sidan är det inte en helt sund vänskap – maktförhållandet dem emellan är ur balans, vilket gör det till en smått obekväm läsning (som jag gillar såklart). Något händer dock mellan de båda flickorna, vilket gör maktbalansen rubbas och de går skilda vägar.

I nästa del av boken har de blivit vuxna och det står klart att de inte haft någon kontakt med varandra sedan ungdomsåren. Linda är på semester på andra sidan Atlanten och Anna kör planlöst på vägarna i Sverige, ständigt på flykt och i ett klaustrofobiskt och förvirrat tillstånd.

Det är en relativt kort roman och jag läste ut den i ett svep, vilket är ett gott betyg i sig. Det jag gillar särskilt är Keysendals språk. Det är ett flöde av ord, i korta meningar som bidrar till den något surrealistiska känslan. Du får bara flyta med helt enkelt och se vart historien bär hän.

Boken får mig att tänka på de vänskapsband som har bildats och de som har slitits sönder under åren. Jag tänker också på de osunda relationer som kan uppstå, vilka mekanismer det är som driver oss och vad som händer när maktbalansen förändras (både på gott och ont) och hur dessa relationer sedan har påverkat den jag är idag. Och jag fascineras över hur såväl stark som oerhört sårbar en vänskap kan vara – helst i tidigare år då hela känslospannet gör sig gällande. Vi älskar innerligt och hatar intensivt.

Jag har läst en bok!

Kategorier
Barnbokskoll

Rädisa, rädisa – odlingens bästa!

 

 

Alltså när jag hör ordet primörer så tänker jag nästan genast på de Lennart Hellsing-visor som jag växte upp med. I den där sångboken man hade på lågstadiet fanns de alla! Man glömmer inte hur den där gurkan dansar både vals och mazurka och de färgglada bilderna från Krakel Spektakel sitter på min näthinna. Jag använder ABC-bokens bilder ännu i min undervisning och Per Åhlins filmer finns på öppet arkiv! .

För att förvirra er som läser en smula så blir det alls ingen bild därifrån utan en så himla fin liten t-shirt med rädisor på som jag skulle vilja ha i vuxenstorlek och en bild från min pallkrage. I den sår jag nämligen rädisor i flera omgångar och allra godast är de när man lägger de späda bladen i en sallad. De smakar så pepprigt och gott så att inte ens mördarsniglarna ger sig på dem. Ruccola, rädisa och rabarber. Det är mina bästa kompisar i pallkragen och när jag skördar kan jag smånynna på min barndoms visor.

 

 

 

Kategorier
Romankoll

Vi for upp med mor – den svåra uppföljaren …

 

 

Idag är det recensionsdag för Karin Smirnoffs  Vi for upp med mor och den är den där troligen väldigt svårskrivna tvåan. Ni vet när en författare gjort dundersuccé med sin debut och sedan skall ta nya tag och skriva vidare. Vilken press det måste vara att följa upp en debutroman som Jag for ner till bror, som blev augustnominerad och allt.

Nu ska jag inte förhala det här längre, jag tyckte mycket om Smirnoffs debut men jag älskar hennes tvåa!

I Vi for upp med mor får vi åter möta tvillingarna jana och bror. Precis i början av romanen dör deras mor och hon har lämnat instruktioner att hon vill begravas i sin hemby i Norrbotten. I Kukkojärvi har de båda syskonen ärvt ett hus och de lastar in sin mors kista för att resa norrut. Begravningen blir helt olik alla de någonsin bevistat, i byn råder en sektliknande laestadianism och musik är förbjudet. I byn bor en stor del av moderns släktingar kvar och jana och bror förstår allt mer av sin mors bakgrund och vilket pris hon fick betala för att lämna gemenskapen och gifta sig med deras far. På en helt unik prosa, och en text utan skiljetecken, gestaltar Karin Smirnoff livet i en glesbygd där traditioner och tro håller människorna i en stark social gemenskap på gott och ont. Bara man fogar sig och rättar in sig i ledet så har man både familj och försörjning.

Bror lockas av livet i församlingen och när janakippo får ett extrajobb som bildlärare i skolan i byn så kan hon möta ungdomarna och så smått utmana deras värld. Jag associerar snart till Tara Westovers roman Allt jag fått lära mig och det är inte bara hur sekten påverkar människorna utan också något i de karga miljöerna som förbinder de båda böckerna. Det är som att den stränga kylan, det hårda klimatet också gör det svårare att bryta sig loss. Moderns bror, som de båda syskonen får bo hos efter begravningen, har valt läsningen som utväg. Han har ett hem fyllt av böcker och han är bara en av alla karaktärer som jag fäster mig vid i den här texten. Så få ord, så mycket osagt och ändå så förstår man precis. Kanske beror det på att jag är uppvuxen på landsbygden, kanske beror det på att jag har dysfunktionella familjer runt mig men jag fullkomligt sugs in i den här texten. Småfnissar också emellanåt när jana arbetar på hotellet och får likt en trollkarl ta hand om det mesta, den delen av romanen fick mig också att längta efter att se norrsken. Bara en gång!

Jag längtar nu efter en tredje roman där fadern får ta plats. Man undrar ju vad som format honom, hoppas få läsa om det snart. Marie Lundström intervjuar Karin Smirnoff och det är ett mycket fint samtal, lyssna på det och läs sedan de båda böckerna. De är så säregna samtidigt som de berör mig ända in i märgen. Eftersom jag har ett oläst exemplar här hemma så ordnar vi härmed en liten utlottning.

Vill du vara med och ha chans att vinna Vi for upp med mor så kommentera här nedan innan söndag den 26 maj klockan 20. Glöm inte att berätta vem du är i kommentaren så att vi kan nå dig!

Väl Mött!

Kategorier
Barnbokskoll

Gästbloggare: Jens Mattsson – bilderboksdebutant

Mitt namn är Jens Mattsson och jag debuterar med bilderboken Vi är lajon! i augusti vilket är väl det som gör att jag kvalar in under temat primör här på bloggen.

Numera jobbar jag som redaktör på Hegas förlag men när jag skrev mitt manus arbetade jag fortfarande som barnbibliotekarie på ett litet folkbibliotek. Min bästa arbetsuppgift var att varje fredag ha sagostund och i samband med detta fick jag läst en himla massa böcker. Både för att välja ut titlarna, men också att faktiskt läsa dem för barnen och få deras reaktioner. Erfarenheterna bar jag med mig när jag skrev mitt manus. Efter det lät jag kloka människor läsa och komma med synpunkter och skrev om några gånger innan jag kände att “Nu, nu är det bra nog att skicka in”. Jag gjorde ordentlig research vilka förlag som ger ut bilderböcker, skrev ett följebrev som beskrev mig och manuset och skickade. Och väntade, och väntade och väntade.

Det tog Natur och Kultur ett halvår att svara, sedan tog det några månader av mejlande fram och tillbaka innan manus var så klart att de ville skriva avtal. Efter det vidtog illustratörsletandet. Min förläggare frågade om jag höll med om att det var bättre att det blev bra än att det gick snabbt och jag höll med. Tur var väl det, för av olika skäl kom denna del att dra ut på tiden. Till sist hade Jenny Lucander läst manus och tackat ja till jobbet, men hade “ingen lucka förrän till vintern”.

Då hade det redan gått tre år sedan jag skrev första manuset och jag tänkte att den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Men när nu illustrationerna är klara tycker jag att det varit väl värt väntan.

Eftersom jag själv jobbar i barnboksbranschen vet jag hur svårt det är att nå ut. Det görs enorma mängder barnböcker så min bok kommer ju, hur bra den än är, antagligen mest att flyta med. Därför har jag ganska blygsamma förväntningar. Jag hoppas att den säljer så att vi passerar förskottet (dvs 50% av första tryckningens exemplar) och att åtminstone några föräldrar hör av sig och berättar vad barnen tyckte. För jag får ju erkänna att det är barnens åsikter jag bryr mig om även om jag inte skulle bli helt ledsen om den blir recenserad av någon vuxen någonstans.

En rolig bieffekt av att Jenny Lucander, som är finlandssvensk, illustrerar är att då blev Förlaget intresserade av den. Det innebär att Vi är lajon! även kommer att ges ut på svenska i Finland.

Just nu bloggar jag på Debutantbloggen och håller på att planera kring releasen. Visst måste det bli ett pampigt arrangemang om boken tagit så lång tid att bli till? Men jag har även en del ångest över nästa manus. Det är ju inte alla som kan göra som Donna Tartt och ha tio år mellan varje boksläpp.

Foto:  José Figueroa (författarbild), Niklas Sandström (illustratörsbild)

Kategorier
Barnbokskoll

Veckans utmaning: Primörer

Nytt och fräscht ska det vara. I alla fall den här veckan, så kan vi återgå till våra betrodda gamla säkra kort nästa vecka igen. Den här veckan är vi däremot nyfikna på vilka primörer ni intresserar er för just nu?  Eftersom jag älskar att äta, laga mat och även i viss mån att odla så blir min första fråga därför

1. Favoritmat på våren

Vad längtar ni efter när maj börjar spotta ut de första av årets grönsaker i diskarna i affären eller i grönsakslandet? Sparris? Färskpotatis? De första små tomaterna på plantan på balkongen? Själv är jag ju en sucker för just sparris. Inget säger vår så mycket som den där gröna stången. Och jag föredrar den gröna framför den vita men säger så klart inte nej till vit sparris heller.

Sedan vill vi också gärna veta om det är någon

2. Debutant

…som ni är extra nyfiken på eller vill puffa lite extra för? Tolka det fritt. Vi har valt att fokusera lite extra på bokdebutanter, men det finns ju fler kulturformer. Någons första skiva? Första låt? En debutant på filmduken? Spåna på. Själv är jag glad över att ha hittat ett alternativ till Babblarna här hemma. Ett nystartat litet förlag som heter Mima satsar på språkutveckande pekböcker och vi har redan hunnit läsa “Hemma hos Mimmi” av Jim Gustafsson och Fredrik Hammarstedt ungefär 50 gånger.

Som vanligt gäller: svara i kommentarerna eller i egen blogg/valfritt medium, men länka gärna nedan så att vi hittar era inlägg.

Kategorier
Kulturkoll

3 x rabarber

carolina-top

En primör som gör mig glad är rabarber. Modigt sticker den upp sina rosa knölar ur jorden redan innan vintern är riktigt död, och rätt vad det är så står den där som en liten tuff mini-skog, redan klar och hög och mallig medan resten av växt-grejerna bara har stuckit fram sina gröna huvuden ännu. Jag blir glad av den – men jag glömmer av att plocka den och använda den så mycket som jag egentligen skulle vilja. Det blir mest någon paj eller kaka och så någon sällsynt gång när matlagningsinspirationen flödar: kräm. Jag skulle vilja göra mer – men så är det också det här med att rabarbern sätter sådan fart och är som godast just nu när livet i övrigt går i 190 (eller åtminstone gör alltid mitt liv det i maj, den vackraste men mest fulltecknade månaden). När sommar och semester och den lediga tiden kommer – då har rabarbern förvandlats till trista, träiga ting.

Nåväl: här kommer tre saker om rabarber:

  1. Som del i fantastisk titel på bakbok/matbok:
    Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga : bakning och känslor genom naturen (My Feldt)
  2. Då när jag gör rabarberpaj? Då använder jag alltid svärfar Nisses recept. Här får du det:
    Blanda 1,5 dl socker och 2 msk potatismjöl med 6 hg skuren, ansad rabarber. Lägg ut i botten på en ugnsform. Hacka 150 g margarin med 1 dl socker, 1 tsk bakpulver och 3 dl vetemjöl till en smulig smet. Krossa en rejäl näve cornflakes och blanda ner i smeten, som sedan fördelas över raberbern i formen. Grädda 25-30 min i 225 grader.
    Vaniljsås till, förstås. Eller vaniljglass? Eller om du tycker vispgrädde med vaniljsocker i känns kul och rätt.
  3. Visste du att uttrycket ”att lägga rabarber på något” (den lite negativa beskrivningen av när någon tar något, typ ”roffar åt sig”) egentligen är en missuppfattning av ett annat uttryck? Egentligen var det från början ”att lägga embargo på något” men embargo var inget lätt ord så när svenskan hade missuppfattat det färdigt hade det blivit ”lägga rabarber på”. Jag älskar att läsa om sådana här språkliga festligheter – har du fler så kommentera gärna nedan så språknörds-Carolina får utöka repertoaren!

 

Bild: Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Primörer i pallkrage och bokhylla

Överallt runt om kring oss spirar det som allra mest just nu. Sparrisen växer, rädisorna smakar som allra bäst. Små salladsblad, spenatblad och lökar och morötter tittar upp och skriker VÅÅÅR! HÖR NI; SNART ÄR SOMMAREN HÄR!

Det är dock inte bara i jorden som primörerna växer så smått utan även i bokhyllan. Debutanerna turnerar runt och säljer in sina förstlingsverk, Svensk bokhandels kataloger över sommarens böcker visar på en hel del debutanter (liksom vårkatalogen) och den här veckan tänkte vi lägga extra fokus på just dem. Primörerna. Färskingarna. De nya, fräscha, pigga som vi ännu inte vet riktigt vad de har att erbjuda. Vi ger er: PRIMÖRVECKAN!