av 
Då har jag träffat en idol! Samtalet med Kjell Westö på Schildts & Söderströms förlag på lördagen var förstås Helsingforshelgens absoluta höjdpunkt. Innan mötet med Westö hade vi hunnit med en guidad rundtur i miljöer som förekommer i hans romaner.
Kolla gärna in vårt Instagramkonto – där finns bilder från både rundturen och mötet med Kjell Westö.
Inför resan hade alla deltagare läst Westös kollektivroman Där vi en gång gått som är en bok med den provinsiella staden Helsingfors som huvudperson. Westö börjar sin skildring 1902 och han berättar om en stad med tydliga gränser, redan efternamnet markerar både klasstillhörighet och sällan möts den finlandssvenska societeten och de finsktalande grovarbetarna. Alla visste sina platser och möjligheterna att förändra sitt liv var små. Där vi en gång gått är berättelsen om en delad stad där den ständiga kampen mellan röda och vita belyses på ett realistiskt sätt och särskilt de vitas upprensningar efter inbördeskrigets slut grabbar tag i mig. De okunniga och bortskämda unga männen av fin familj deltar i hämndaktioner som lämnar outplånliga spår i den finska nationen. Hur lever man vidare efter den sortens inbördeskrig och vilka spår sätter det i ett samhälle?
I Hägring 38 så följer Westö upp sin skildring av kriget och drar tidslinjerna från 1918 ända fram till den varma sommaren innan krigsutbrottet och en av frågorna som han fick i samtalet var just kring skildringen av det som några fortfarande kallar frihetskriget men som borde benämnas inbördeskriget 1918. Är det fortfarande en period som är svår att skriva om? Han menar att hans egen bakgrund med släktingar både bland österbottniska arbetare och välbärgade tammersforsbor har gjort att han bär med sig många olika erfarenheter både vad gäller klass och status. Han har en drivkraft att försöka förstå alla sorters människor och samhällsskikt och skriva om dem på ett både balanserat och äkta sätt.
Min fråga handlade om Westö och musiken. Schubert, Satie och Ravel, ragtime, jazz och rock n roll. Musiken strömmar genom hans romaner. Han berättade att han vuxit upp med musik och att hans far varit i skivbranschen. För Kjell Westö ligger konstarterna nära varandra och han har lyssnat till musik, sett mycket film och konst som alla är ett sätt, precis som att skriva, att uttrycka sig. För den unge Westö var musiken oerhört viktig och hans första publicerade text var en recension av en U2-platta: October. Han spelar gitarr i ett band och han älskar en bra spelning. Musiken och responsen på den är så direkt, litteraturen tar en omväg till åhöraren och är en krångligare väg. Han konstaterar ändå att: det är språket som är min talang.
Söndag förmiddag var det så dags för bokcirkelträff på anrika Fazers café. Om det får jag skriva en annan gång för jag är då allt för upptagen med att leva kulturtantsliv i Helsingfors …
Kiasma nästa!
