Kulturkollo konfererar: Tidsklyftan

linje-kulturkollo

Tidsklyftan är en nyskriven roman av Jeanette Winterson och den baserar sig på Shakespeares pjäs En vintersaga. Hogarth Shakespeare Project är en satsning där de allra bästa av nutidens författare ska skriva nya tolkningar av Shakespeares klassiska pjäser. Så spännande idé och så spännande det ska bli att följa utgivningen. Idag pratar vi en stund om Tidsklyftan:

9789146229827

Anna: Det svenska omslaget är helt fantastiskt fint. Man vill bara äga boken! Att det är designat av Sara R. Acedo som vi nyligen intervjuade här på Kulturkollo är förstås ingen slump, hon är mycket duktig. Den klassiska bindningen med vinrött, grönt och präglat guldtryck och sedan på det en en modern pappersgördel passar verkligt bra till en serie nyskrivna romaner som bygger på klassiker. Så snyggt! Nog om ytan. Vad kan vi säga om innehållet då? Funkar det att förflytta vintersagan till nutid?

Helena: Jag har faktiskt inte läst eller sett En vintersaga så jag förlitar mig på den väldigt korta sammanfattningen i början av boken.

Anna: Sammanfattningen är bra och räcker långt. Jag såg pjäsen En vintersaga med Judi Dench i vintras och där finns många tydliga referenser till originaltexten i Wintersons version både vad gäller handling och bildspråk men jag tycker stämningen är annorlunda.  Jag liknade då pjäsen vid en schysst mellolåt, med tonartshöjning och allt och jag upplevde den som en fantasi som var både munter och lekfull. Det saknade jag faktiskt i Wintersons roman.

Linda: Jag är mycket glad över att vi såg En vintersaga, annars tror jag att Tidsklyftan skulle varit svårt att läsa. Jag tycker egentligen inte att karaktärerna passar så bra i nutid, de blir så väldigt absurda i en nutida miljö, men samtidigt är det just krocken som gör läsningen så fantastisk.  Jag tycker nog att det finns en del lekfullhet även i Wintersons version, även om det lättsamma är mer nedtonat. Rätt skönt tycker jag, som hade svårt för den delen av pjäsen. Narrar är absolut inte min grej, så jag är glad att just den karaktären fått mindre plats i Tidsklyftan. Jag älskade till exempel hur Winterson skapade Wikipedia-sidor om MiMi och Leo, för att föra in dem i ett nutida sammanhang och intertextualiteten är inte sällan genial, som när Pauline och Tony diskuterar citatet ””Det som har skett har skett, vad hjälper det att sörja då” och konstaterar att det kommer från En vintersaga. 

Ulrica: Jag var säker på att jag hade läst En vintersaga, men kom inte ihåg mycket utan bestämde mig för att läsa om den. Men när jag läste insåg jag att det nog var första gången! Jag är glad att jag läste den först och hade den så färsk i minnet när jag tog mig an Tidsklyftan.

Helena: Jag kan tänka mig att det är något helt annat att läsa boken när man har En vintersaga med sig. Jag ser också lekfullhet här, främst i Shakespeare-referenserna, och så anar jag en djup kärlek till originaltexten från Wintersons sida. Men Tidsklyftan är verkligen inte munter! Jag var så ledsen när jag läst ut boken att jag var tvungen att sitta en lång stund och bara försöka laga mig själv.

Ulrica: Nej, verkligen inte munter! Jag fick pausa ibland efter några särskilt jobbiga partier. För mig var det här en stark läsupplevelse. Men jag håller med dig om att det lekfulla glimtar till – jag gillar till exempel när hon gör referenser både till originalpjäsen och till en av sina egna romaner.

Linda: Det var länge sedan jag läste en text som grep tag i mig så mycket. Jag kunde verkligen inte sluta läsa och var tvungen att utnyttja varje möjlig läsminut för att få läsa vidare. Wintersons språk imponerade väldigt. Hon är så otroligt skicklig på att välja de perfekta orden. Inte ett enda ord skrivs i onödan.

Helena: Jag tycker att del ett av boken var allra bäst. Den där Leo sakta bryts sönder, den är så galet intensiv och fasansfull. Jag satt och skakade när jag läste slutet av den delen.

Linda: Jag håller med första delen är stark och så bra. Även i En vintersaga är sönderfallet smärtsamt, samtidigt som en del av mig bara ville be honom att skärpa sig. I Tidsklyftan blir hans galna sida ännu tydligare. Den moderna tekniken gör att han mycket enkelt skulle kunna få bekräftat att barnet är hans, men ändå väljer han att tro på sin fantasi om MiMi och Xeno. Han tolkar in saker som inte syns i filmen från sovrummet och vägrar DNA-test. Xenos och Leos förhållande är mer explicit i Tidsklyftan än i En vintersaga, vilket på ett sätt gör det lättare att förstå varifrån Leos starka känslor kommer.

Ulrica: Kanske vill Winterson behålla sagospelskänslan från originalet och undviker därför att låta den moderna tekniken komma med lösningar. Jag tyckte överlag att förflyttningen av karaktärerna till nutid var väldigt lyckad, t.ex. att Shep och Clo är svart arbetarklass istället för fåraherdar och att ”skojaren” Autolycus blir bilhandlare. Hon gör det på ett smart och intressant sätt.

Helena: Jag fascinerades en del av det här tv-spelet som skapas under hela bokens långa tidsgång, det med änglarna. Hur hör den delen hemma i originalet? Jag förstår att tv-spel inte var stort på Shakespeares tid, men änglarna kommer från pjäsen eller?

Ulrica: Nu blev jag nyfiken! Jag bläddrade som hastigast i pjäsen, men kan inte hitta några direkta referenser till änglar, utom när ”Tiden” har replik i pjäsen och talar om att använda sina vingar. Men kanske spelet kan vara en blinkning till ursprungstexten som teaterstycke – att allt är ett spel? Vad tror ni?

Anna: Jag blir också lite konfunderad över just det? Är det månne någon av våra läsare som kan hjälpa till med kopplingen mellan dataspelet, änglarna och ursprungstexten?

Helena: Jag känner att jag måste få nämna Milo. Han var den karaktär som bet sig fast starkast och som jag inte kan släppa såhär  efterhand. Det är så oerhört sorgligt allt som har med honom att göra… Vilka karaktärer fastnade hos er?

Linda: Den karaktär jag fastnade mest för är Shep, mannen ser Tony dö och hämtar Perdita från bebisluckan på sjukhuset. Jag berördes av hans omedelbara och gränslösa kärlek till Perdita, som inte alls kom fram på samma sätt i originalpjäsen. Där var allt som skedde på landet lite väl mycket buskis för min smak. I Tidsklyftan är banden mellan Perdita, hennes far och bror tydligare och starkare. Jag är också glad över att Clo behandlas med lite mer respekt av Winterson än av Shakespeare. Han blir mer än en korkad skojare och det är skönt.

Ulrica: Jag måste också säga Shep för hans kärlek till Perdita, men jag kände också med MiMi och hennes sorg över att förlora dottern.

Anna: Jag vill återkomma till det där med den mycket snygga förflyttningen till nutid, Winterson har ju använder ju ett modernt språk men man skönjer ändå någons slags poetisk klangbotten likt Shakespeares. Språkbruket är så väldigt Wintersonskt med stramhet och där varje ord är noga utvalt. som med alla hennes romaner så blir boken full av hundöron för man skulle kunna plocka citat utifrån nästan varje sida. Några ord från mellanakt:

Den måste ju finnas någonstans.
Förnimmelsen av saknad hos dem som saknar.

 

Ulrica-200

helena-200

anna-200

linda-200

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 27 april, 2016

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll

Visningar: 2107

Taggar: , , ,

6 Responses to Kulturkollo konfererar: Tidsklyftan

  1. Eva-L skriver:

    Brasklapp. Det här är enbart spekulationer.
    Jag tror ängelmotivet kommer från bilden av Leontes som en fallen ängel som ska jobba sig tillbaka till anständigheten (verkar inte vara ett ovanlig tolkning) och såvitt jag kan utröna är det en elisabetansk grej, som kanske inte direkt går att överföra till nutid (inte för att vi inte skulle kunna ha änglar, men för att gud/änglar/mänskligheten inte är saker vanligt folk går och tänker på hela tiden, vilket det verkar ha varit då), men att Jeanette Winterson möjligen använder det för att återknyta till den tiden? Jag lyssnade på henne prata om boken 2 ggr i onsdags och jag vet att hon vid något tillfälle sa att det fanns änglar i The Gap of Time, men jag minns tyvärr inte vad Johan Hilton sa innan det. Hon var väldigt tydlig med att hon ville flytta storyn till modern tid för att komma bort från den väldigt omoderna grejen med herdar (och kungar, eftersom hon verkar vara starkt kritisk mot monarkin). Dataspelet är kanske bara en konsekvens av att Xeno är dataspelskille och det är han för att hon behövde en variant av ”the alpha male” som var mjukare än en bankir. Om Internationell författarscen spelade in samtalet ska jag lyssna igenom och se vad de egentligen säger om änglar!

    • Anna skriver:

      Tack för ditt svar, det låter helt trovärdigt att det hänger ihop med tanken om den fallna ängeln som genom olika prestationer ska försöka ta sig tillbaka till den goda sidan … Stort tack för det! Jag hoppas de sänder samtalet på webben, då ska jag se till att lyssna.

    • Helena skriver:

      Tack! Det låter som en väldigt trovärdig och intressant tolkning tycker jag, det känns som att det finns väldigt mycket symbolik här och jag älskar hur Winterson verkligen gjort en egen tolkning av originaltexten snarare än bara överfört den till modern tid. Det finns mycket Shakespeare här, men ännu mer Jeanette Winterson.

      • Anna skriver:

        Jessica Gedin pratade dessutom om just den tanken i sin spaning i Spanarna i fredags. Kanske kommer det mer om det i babel.

        • Eva-L skriver:

          Jag var på Babelinspelningen och de pratar en hel del om symboliken och varför hon är så fäst vid just den här pjäsen. Det var ett jättebra samtal, och det blev ännu bättre när Jeanette och den siste gästen, Christophe Galfard, pratade om tid, jag hoppas allt det kommer med. Nu måste jag såklart lyssna på Spanarna också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *