Måste vi verkligen prata om det?

helena-top

Den här veckan pratar vi om saker som behöver pratas om här på Kulturkollo. Men måste man verkligen det? Måste man prata så förtvivlat mycket?

De senaste veckorna har jag återigen funderat lite över det här med prat vs tystnad. Jag har ju länge, av födsel och ohejdad vana, varit Team tystnad. Visst har jag väl redan skrivit om det? Jo lite, i mitt inlägg om landsbygden och tystnaden (bland annat). Där hör jag fortfarande hemma, i skogens tystnad, glesbygdens tystnad, själens kaos och tystnad…

Men. De senaste veckorna har jag läst två böcker som fått mig att tänka kring tystnad igen. Jag läste Linda Ohlssons En syster i mitt hus som vi just nu diskuterar i Kulturkollo läser (och kommer att samtala kring på Sigtuna litteraturfestival på söndag). Där mötte jag en familj som inte talat med varandra på många år men som nu är väldigt vältalig om känslor och sånt som hänt. Det är helt främmande för mig, jag begriper mig inte på dem alls. Samtidigt läste jag Ian McEwans mästerliga (!!!) På Chesil beach där det verkligen inte pratas. Verkligen inte. Med svåra konsekvenser. Det fann jag mig begripa mig på, och det kändes inte helt bra.

Samtal eller tystnad? Hur hittar man balansens? Möta eller fly?

I sommar har jag ägnat stor energi åt att fly. Inte in i tystnad, men bort. Sommaren är ofta en tid då jag mår dåligt och i år har det varit riktigt tungt. På grund av orsaker och på grund av att jag är sån. Jag har haft fina, lugna, vilsamma semesterdagar, men jag har också haft de andra dagarna. Och jag har pratat om dem, ångesten blir alltid värre om jag låter den vara outtalad, även om jag inte alltid begripit det själv. Men tillslut blir jag så trött på min egen röst att jag måste söka tystnaden igen. Då tar jag tag i en bra minut, plockar upp en bok av rent fluff och flyr in dit.

I sommar har jag läst fluff av två slag – romantiskt fluff där allt slutar lyckligt och deckarfluff där det slutar illa, men där jag inte måste bry mig så förfärligt. Mitt bästa fluff på slutet har levererats av Elly Griffiths, Ninni Schulman (deckarfluff), Claire Lazebnik och Eloisa James (romantiskt fluff).

Men jag har läst lite annat också, sånt som var superjobbigt och lite för mycket igenkänning. Om du liksom jag har perioder när allt suger och söker lite identifikation (det behövs igenkänning ibland också för att få känna sig lite mindre ensam i eländet) så har jag i sommar läst följande skitjobbiga men väldigt bra böcker med psykisk sjukdom i. Böcker som fick mig att söka mig till fluffet förvisso men som också gav mig mycket styrka i igenkänningen:

I sommar har jag, av en slump och väldigt omedvetet, läst två böcker som förklarat mycket för mig om tvångssyndrom, något jag inser att jag känner igen en del men tack och lov mest från förr. Tala är guld av Cammie McGowern och Alison Bechdels Husfrid gav mig mycket att tänka på när det gäller det här med räknandet, med ordnandet, med tankarna på vad som ska hända om inte reglerna följs. Det är också två riktigt bra böcker om mycket annat.

Jag läste Sofi Oksanens Baby Jane också, men den är så hemsk om panikångest och långsamångest att jag inte kan med att rekommendera den. Men bra är den…

Mitt emellan fluff och jobbigt finns filmen Hemma som jag såg om i juli. Det fina med den filmen är att den handlar om såpass läskiga saker som att accepteras och acceptera sig själv för den man är, kanske till och med älska sig själv… Jag ser den rätt ofta för att jag fortfarande behöver lära mig viktiga saker av den. Och den kan jag dessutom ta till också när jag inte mår så bra…

När vi pratar om böcker om att må dåligt kan jag inte låta bli att nämna Fangirl av Rainbow Rowell. Det är förvisso ett tag sen jag läste den, men den öppnade verkligen nya dörrar inom mig. Jag fick för första gången upp ögonen för att det kanske låg något större bakom mitt beteende och mående i tonåren, att det hängde ihop med andra saker (och nutid) och att det inte var mitt fel, det var förstås ingens fel, det bara var. Boken är så bra att jag till och med lyckas låta bli att känna bitterhet över att den inte fanns när jag var 16 och behövde den. Jag behövde den vid 36 också.

Stöd, igenkänning och styrka kan komma från så många olika håll och även om den där hjälpen man kan få av människor som faktiskt existerar är den bästa så är det skönt att få känna samhörighet med en riktigt bra fiktiv karaktär också. Att det finns någon som är lika ”knäpp” som en själv men är ok ändå eller kanske till och med tack vare problemen och den de gjort en till.

Nu går jag in i höstmörkret med tillförsikt. Jag brukar alltid må bättre där och hoppas på att det blir så i år också. Med äppelpaj, tända ljus, skogspromenader och inre frid. Typ. Och samtal, för jag är nog förvisso fortfarande Team behaglig tystnad men jag har samtidigt med åren lärt mig att inte underskatta det ovärderliga i att få häva ur sig eländet (irl eller på någon stackars blogg). Sen kan man förhoppningsvis få hjälp att packa in sig i fluff när man tröttnar på sin egen röst.

Har ni några flufftips till mig? Eller egna ögonöppnar- och identifikationsböcker kanske rent utav? Jag har bestämt mig för att hålla läsplaneringen så öppen det bara går för att optimera välmåendet i höst, så jag har plats för såväl fluff som allvar.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 22 augusti, 2016

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll

Visningar: 1243

Taggar: , , , ,

4 Responses to Måste vi verkligen prata om det?

  1. Ethel skriver:

    Kan inte komma på någon bok om tystnad. Däremot en som försätter mig i ett speciellt tillstånd, Älskaren av Marguerite Duras. Romantik på hög nivå på bara 80 sidor. Och handlar för mig om någon slags ensamhet mitt bland medmänniskor. Har du läst den kan du kanske läsa om den…?

    • Helena skriver:

      Åh Älskaren är fantastiskt fin och jag håller med dig om att den beskriver en ensamhet tillsammans med andra. Jag läste den i våras och läser gärna om den snart, Duras över huvud taget är ofta meditativt vilsam (om än tung) att läsa.

  2. Elin skriver:

    Jag blir nyfiken på filmen Hemma och inser att jag längtar efter en karaktär att känna igen mig (mer) i. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *