Arundhati Roy – en av mässans höjdpunkter


för mig alltså. Det är så härligt att ingå i ett kollektiv där man har väldigt olika fokus på en plats som bokmässan. Det betyder att vi kan skriva från så många olika arenor, min är ofta litteratur från Asien eller Afrika och gissa om jag var nöjd när nyheten dök upp om att Arundhati Roy skulle medverka på årets mässa. De små tingens gud är en roman som man inte glömmer om man läst den och när det nu hade dröjt 20 år sedan den kom så var jag supernyfiken på Den yttersta lyckans ministerium. 

Några dagar har gått sedan jag läste ut och för mig så var det en  omtumlande och ganska krävande läsning, så himla härligt då att få lyssna till författarens tankar om sin bok. Att landa i den komplexa texten ännu en gång och få några ledtrådar serverade är en ynnest.

Hjärtat klappade lite extra, skulle vi som hade presspass verkligen få plats på seminariet?

Jodå, det gick bra och inte går det att i ett snabbt inlägg förmedla allt det som denna kloka kvinna säger, det får bli några korta tankar. Inledningsvis så pratar A. R. med Dorothea Bromberg och A.R. berättar att det inte var helt enkelt att vara den där världsberömda författaren från Indien som med sin roman De små tingens gud vann Bookerpriset och reste land och rike runt som en slags ambassadör för Indien. Ett Indien med starka nationalistiska strömningar, ett land som gjorde kärnvapensprovsprängningar och inte alls det Indien som A.R. ville vara sinnebilden av. Rollen som den indiska litteraturprinsessan passade henne inte alls och därför började hon skriva politiska essäer och blev med tiden allt mer omöjlig och besvärlig. Det var en roll som hon trivdes med och samtidigt så fortsatte hon att vandra kring i ett slags litterärt universum, en roman är som en litterär plats dit du bjuder in dina kära för att gå en promenad med dig och de är inte enkla att konstruera.

A.R. har ofta fått frågan om varför hon inte skriver om delningen av Indien, det är ett ämne som många indiska författare har ägnat sig åt att skildra, men hon menar att det fanns ju inget helt land från början. Det som blev Indien är en sammanslutning av många kungadömen som samlades under brittiskt kolonialvälde. De små kungadömena delades upp och Indien, Pakistan och Bangladesh bildades efter kriget men i områden som Kashmir t ex så var uppdelningen (som skedde utifrån religion) inte enkel. Miljontals människor flyttade, flydde eller förföljdes och den erfarenheten är ett av de raster som man måste lägga över det indiska samhället idag. Kastväsendet, sociala konventioner, ekonomiska förutsättningar, utbildningsnivå och geografiska skillnader är andra faktorer som man måste förhålla sig till. Människor sorteras in efter dem och i den nya romanen ville A.R. skriva om det tryck som finns på människor att hålla sig på sin plats, att låta sig sorteras in och att stanna på den plats de blivit födda till, anvisade.

Så var det också med romanen, också texter förväntas att passa in och kunna kategoriseras och A.R ville utmana romanens form. Varthän man kommer finns det människor som har en berättelse inom sig och A.R. ville stanna upp vid alla dem och göra deras röst hörd. Jag kallade romanen “en kakafoni av röster” i min text häromveckan och så upplevs den verkligen.

John Freeman, som var A.R.s samtalspartner ställer frågan: Blir då människorna som försöker bryta sig fria från det förväntade extra starka?

För A.R. egen del så har hennes uppväxt i en avlägsen landsbygdsby format henne och hon har en vana av att ställa sig utanför och att kunna betrakta samhället från en distans. Hennes mor var syrisk/kristen och hennes far var av den lägsta kasten och när modern som ensam mamma återvänder till sin uppväxtby så blir den lilla dottern ett ensamt barn. Naturen och floden blir hennes miljö och utanförkapet finns alltid med henne oavsett hur berömd och välkänd hon blir. Det kan ju tänkas att karaktären Tilottama, som är huvudperson i berättelsen bredvid den transsexuella Anjum, till viss del bygger på A.R. egna erfarenheter och Tilo är just en sådan där kvinna som inte låter sig puttas in i något fack. Anjum, som är muslim och hijra, står redan från födsel utanför samhället och Tilo väljer att ställa sig utanför.

Kärlekens all olika former, den flytande gränsen mellan levande och döda, skildringen av ett myller av människor i alla olika sorters texter – det verkar som om A.R. haft roligt när hon skrev? The Ministry of Outmost Happiness är en roman full av infall, stilar och den svartaste av den svarta humor. Absurditet bredvid den starkaste realism och den är fylld av människor som man vill lära känna bättre. John Freeman avslutar så snyggt: Arkitekten A.R. har byggt ett hus stort nog för alla att rymmas.

One comment Add yours
  1. Det var verkligen roligt att lyssna på henne och du fångar samtalet fint här. Kommer absolut att läsa boken, men väntar nog till julledigheten så att jag kan ägna mig åt dem med full koncentration. Jag tror den förtjänar det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.