Kulturkollo möter: Anne Enright

Foto: Joe O’Shaughnessy

anna-top

Lördagen med Anne Enright inleddes med ett samtal i biblioteket på Sigtunastiftelsen mellan henne och Dorotea Bromberg, som är Enrights svenska förläggare. (Linda skriver utförligt om det på Enligt O.) Anne inledde entusiastiskt och var förtjust över miljön och doften av böcker, damm och solsken och på Doroteas fråga om hur man egentligen blir en författare så svarade Enright att man behåller sin ungdoms tanke om sin egen storslagenhet. Som författare så måste där finnas ett behov av uttrycka sig och att reda ut. Hon menar att vara författare är föränderligt och belöningen är när man får till den där rätta meningen, den som överraskar och som sätter ord på något som ännu inte beskrivits. Hon är ytterligt noga med detaljerna och formen när hon skriver, vilket också innebär att hon med sin text ställer krav på läsaren. Varje bok som hon skriver förändrar henne som författare och också yttre händelser påverkar henne. När hon fick barn förändrades förutsättningars för skrivande och också när hon fick det prestigefyllda Man Booker-priset 2007.

Efter samtalet med Dorotea fick jag en stund då jag kunde prata med Anne och jag ska erkänna att jag var förberedd till tänderna och ändå så var jag nervösare än nervösast. Enright är ju som tur är ett fullblodsproffs så samtalet blev både trevligt och spännande. Här kommer väl valda delar ur vårt lilla snack (och jag har snabböversatt inspelningen så gott jag kunde så ha överseende med svengelska och andra osnyggheter i språket).

Anna: Imorgon skall vi träffa Linda Olsson och vara samtalsledare på en bokcirkel kring hennes roman och när jag läste Den gröna vägen så slog det mig att den skulle vara en perfekt bokcirkelbok.  Är du medlem i någon bokcirkel själv?

Anne: Nej, inte alls. Bokklubbar är väl egentligen ett amerikanskt fenomen och jag minns att jag för några böcker sedan var i Seattle och var då med på ett bokklubbsmöte.

Det var trevligt, bara kvinnor deltog. De pratade de en stund om boken, de drack ett glas vin och sedan blev det prat om jobb, barn och äktenskap. Där fanns en kamratskap och det blev en ursäkt för att träffas och ha en trevlig stund. I England finns ett sätt att se på bokklubbor/bokcirklar som är nedlåtande. Troligen för att det oftast är kvinnor som är medlemmar och också för att de ofta läser böcker som handlar om relationer och familjeliv. Sådana böcker ses inte som litteratur men jag personligen har inga problem med att skriva böcker som kvinnor uppskattar.

Anna: Det verkar som att i USA och England så har fenomenet bokklubbar/bokcirklar en något annan tradition än i Sverige. Här har folkrörelser under mer än 100 år använt bokcirkeln som en plats där man kan utbilda sig och där man kan diskutera och vidga sina vyer. På Kulturkollo ordnar vi också bokcirklar på nätet där man kan delta och prata om böcker varhelst man bor. Vad tänker du/tycker du om att läsare pratar om dina böcker? Blir du trött på att prata om dina böcker?

Anne: När läsarna frågar om böckerna så kan det ibland vara svårt att minnas vad jag egentligen tänkte när jag skrev. Ofta är det så att jag har en idé om en bok och när jag väl skrivit den så blev den helt annorlunda. Jag försöker att vara avslappnad när jag skriver och låta boken och karaktärerna få bli till på sina egna villkor så boken är på så sätt redan okontrollerbar. Det finns så många olika sätt att prata om böcker och för mig så verkar det som att många läsare som jag möter psykologiserar allt för mycket. Som författare så är jag intresserad av mina karaktärer och jag bryr mig om mina karaktärer och det är fint att höra att de diskuteras som vanliga människor. Det har jag inget emot men jag har också idéer om form och struktur. Det är del av min kreativa process, jag vill skapa något som också utmanar eller tilltalar estetiskt. I Den gröna vägen  ville jag fördela ordet jämnt mellan de olika syskonen och de fyra delarna av romanen är närmaste som olika böcker med olika stil och berättargrepp. Det är ett fragmentariskt post-modernt sätt att se på en roman. Kronologin är uppbruten och delarna kan stå för sig själv och ytterligare en intention som jag hade med romanen var att bygga ut bokens geografi. Det irländska landskapet är viktigt men det var också nödvändigt att få med New York, Mali och London och den sortens frågor diskuteras inte lika ofta i olika sammanhang. Ofta hamnar samtalen i psykologin och jag skulle vilja att man kan lyfta alla delarna av en roman, också struktur och form.

Anna: Din roman, den vidgade geografin och tog oss med ut i världen men den tar oss också med tillbaka i det lilla. Den hamnar tillbaka i barndomshemmet, på julafton. Som läsare så känner man på sig att det här med jul där alla syskonen ska komma hem för första gången på många år, det kommer inte att bli bra. Det är en känsla som många kan identifiera sig med och för många är det en tid på året när man förväntas vara nära trots att man inte egentligen är det.

Anne: I den här familjen så känner de varandra på ett sätt som är vanligt i familjer, kunskapen om varandra är 20 år gammal och de fyra syskon kommer förändrade hem till barndomshemmet. De är nu komplexa vuxna som skall förhålla sig till bardomens rum.

Anna: Kanske är det just det temat som gör att Den gröna vägen skulle kunna passa utmärkt som bokcirkelbok. Man kan identifiera sig med människorna i den, man kan få nya perspektiv och reflektera över de moraliska dilemman som finns i boken.

Anne: En annan sak jag tänker på när det handlar om Den gröna vägen är att den har fyra ganska olika huvudpersoner. Om du inte gillar at läsa om ett av syskonen så finns där ett annat att läsa om, det finns någon att identifiera sig med för många.  Några läser delarna om Dan i NY och identifierar sig starkt med dem, andra läser om Constance som är det godhjärtade systern som stannade kvar och på det sättet är det en roman som många kan läsa och identifiera sig i. Man kan helt enkelt välja.

Anna: På vår blogg så skriver vi inlägg i olika teman, den här veckan heter temat ”Vi måste prata om” och på så sätt är din roman också mycket passande eftersom där finns mycket prat i boken men ändå talar man inte med varandra. Där finns tillexempel en stark känsla av klassamhället som ligger som en fond i romanen. Mamman kommer från en apotekarfamilj i den lilla staden på Irland och gifter sig med en bonde, hon gifter ”ner” sig socialt och det bidrar till familjens liv. Det är något som inte pratas om?

Anne: Boken är som ett isberg, där finns ju mer i boken än vad som står på sidorna och när jag skrev den här boken så tänkte jag mig att Rosaleen (mamman) var en väldigt viktig person, hon kom från en fin familj i den lilla staden på Irland. Hon anser sig vara fint folk och det bidrar till hennes svårigheter. Hon är sig själv nog, hon älskar opera och konst är inte alls praktisk. Hon uppfostrar också sina barn till att bli människor som var och en är idealister där pengar inte är drivkraften. Rosaleens barn är ju alltför fantastiska och intressanta för att försörja sig. Rosalyn väntar sig mycket av sina barn och de känner sig ständigt otillräckliga och misslyckade och vid sidan av den riktiga världen.

Anna: Man kan ju fråga sig om moderns personlighet är riktigt frisk? Hon är så självupptagen och så oförmögen att se andras behov. Hon är en komplex person och svår att få koll på.

Anne: Om man ser på Dan, till exempel, så är han en person som givet tid hittar sig själv och finner den man som han är men det finns igen tid i välden som kan förändra Rosaleen, hon förändras inte oavsett vad som händer. Alla mammor kan nog vara svåra att se, men Rosaleen är väldigt svår att förstå. De olika syskonen har olika bilder av henne, Emmet med sin läkarbakgrund ser hennes som en diagnos medan Constance tycker att hon är helt normal. Rosaleen blir aldrig riktigt utmanad av världen runt henne, hon är familjens drottning och ingen eller inget rubbar hennes position. Hade hon å andra sidan vågat sig ut i världen så hade läget varit ett annat. Om jag hade satt etiketten bipolär eller deprimerad på min karaktär så hade det inte blivit någon roman, då hade hon fått medicin och boken skulle vara slut.

Anna: När jag läste boken så tänkte jag mycket på bokens struktur, de olika kapitlen är nästan som noveller som var och en kan stå helt på egen hand och dessutom skulle de kunna flyttas runt nästan random.

Anne: Ja, kronologin är viktig för att binda samman de olika kapitlen men annars håller jag med dig.

Anna: Tänkte du dig det från början när du skrev din roman?

Anne: De är alla ungefär lika långa, ungefär 10 000 ord, men de är inte noveller på det sätt som man vanligen skulle definiera en novell. Jag kallar dem avdelningar, med helt olika tilltal. Emmets berättelse är som en allegori, en parabel medan Constances kapitel kunde vara ett kapitel i en roman, Dans avdelning är en koncentrerad kortroman medan Hannas del skulle vara ytterligare ett kapitel i en realistisk utvecklingsroman. Det var ett långt och svårt jobb att finna balansen emellan de olika formerna för berättandet så att alltsammans skulle forma en roman och inte bara kännas som en dålig samling noveller.

Anna: När jag läste boken så blev jag nästan förälskad i ett av syskonen och jag funderade på hur det varit att skriva om just de här karaktärerna. Älskar du dem alla lika mycket eller har du som författare likt mig en favorit?

Anne: Modern, Rosaleen, hon har favoriter bland sina barn men jag har inga favoriter, jag har inget problem med att mina läsare gillar en mer än de andra men jag har lagt mig vinn om att ge alla lika stor plats. Den karaktär som jag fann lite svår och kall att skriva om var Emmet, det var intressant att leva sig in i hans manliga sätt att tänka. Den som jag tycket var riktigt svår att skriva fram var Constance, vanligtvis så skriver jag om kvinnor som flyr men Constance är den typen som kikar ut från sin låda och säger det ser trevlig ut därute men jag är så glad och nöjd att jag stannar här. Hon förminskar sig själv, påminner sig om att vara tacksam och det gjorde mig galen. Jag ville att hon skulle springa tokig ner för gatan och reagera men det var inte Constance. Det är också så att mitt eget privatliv är nära det liv som Constance lever och det krävde stor disciplin av mig för att kunna skriva Constance.  Hur var det, vilken var din favorit?

Anna: Det var berättelsen om Dan. Avdelningen som beskriver Dans liv i konstnärskretsar precis i AIDS-epedemins linda var så fantastiskt skriven att jag läste den flera gånger.

Anne: Jag var själv förtrollad av texten när jag skrev just den delen. Jag blev som hypnotiserad av skrivandet och jag har sällan tidigare arbetat med ett ämne som krävt så mycket av mig och som utvidgade mitt författarskap. Jag var nöjd med att ha undersökt en så speciell tid och en så speciell plats.

Anna: Jag läste din roman som e-bok och jag strök under så mycket så att jag känner ett behov av att också äga en pappersbok. Hur är din inställning till e-böcker, ljudböcker kontra inbundet och pocket?

Anne: Tänk, att det pratade jag om just häromdagen. I mitt liv är utrymme en brist, jag har ett hus som är allt för fullt av böcker och jag har absolut inte plats för fler böcker. Jag har flyttat runt och för två år sedan packade jag ner min böcker i lådor och jag har inte kunnat packa upp dem sedan dess. Jag är nästan nöjd med att faktiskt inte se alla de här böckerna, nu läser jag på min Kindle och jag har lovat mig själv att köpa de böcker jag verkligen gillar i inbundet den dagen då jag har ordentliga hyllor att ställa dem i. Pocket är inte längre aktuellt. Jag lyssnar aldrig på ljudböcker, jag behöver ha en direktkommunikation mellan mitt öga och den inre röst jag har när jag läser. Jag kan inte ha någon annans röst som kommer mellan som ett filter.

/ Sigtunastiftelsen 20160827

Min text om Anne Enrights senaste roman Den gröna vägen hittar man här.

5 kommentarer Lägg till din
  1. Intressant intervju, tack! ”Pocket är inte längre aktuellt” – vilken exklusiv livsstil! Som att lova sig själv att bara äta dyr choklad och skåla i champagne.

    1. Hon berättade att hon läste det mesta som e-bok och att bara favoriterna skulle få flytta in i hyllan. Då blir det nog bara några få godbitar. Den tanken lockar mig också, att ha en bokhylla med bara favoriter!

      1. Har också i princip helt slutat läsa pocketböcker och gått över till e-böcker. Men ja, vissa böcker vill man ha i hyllan.

  2. Vilken intressant intervju, med nya vinklingar på frågor som det var spännande att läsa författarens svar på. Jag läser den här fantastiska boken just nu och förstår precis vad Anne Enright menar med att boken är som toppen på ett isberg, den har så mycket mer att säga än det man först läser/tänker på.

    1. Ja, det var spännande att prata med Anne om både bokcirklande och annat. Kul att du orkade läsa den långa texten, jag hade väldigt svårt att ta bort något så det blev lååååångt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.