Jag är inte bitter!

helena-top

Jag är inte bitter MEN hur tänkte vi när vi kläckte idén om veckans tema?! Jag är inte bitter MEN hur tänkte jag när jag gladeligen anmälde mig som frivillig till att vara temageneral?! Hur som haver – nu sitter vi här med en mycket spännande vecka framför oss och undertecknad är onekligen nyfiken på hur mina fellow kulturkollare väljer att tolka temat. Själv tolkar jag temat med en stor portion ironi – för visst är det så att vi sannolikt kommer vältra i bitterhet.

Bitterhet är inte direkt människans mest charmerande sida, men jag tror nog att vi alla någon gång har känt det. När ilskan och/eller sorgen har fått dra till sig – när de där negativa känslorna har fått marinera sig ett tag – så känner du bitterhet och ältandes negativa kraft.

Fiktionen är fylld av bittra karaktärer. Inte minst griniga gubbar, som ofta visar sig vara bittra gubbar, såsom Max Goldman och John Gustafsson jr i Griniga gamla gubbar (1993), Carl Fredriksen i Upp (2009) och den kanske bittraste av de bittraste är Ebenezer Scrooge i En julsaga av Charles Dickens (1843).

En annan bittergök är Severus Snape i Harry Potter-serien av J.K. Rowling. I likhet med tidigare nämnda karaktärer så kommer läsaren att så småningom att gilla honom mot slutet trots allt. I motsats till Snape så gillar vi väl aldrig den bittra Peter Van Houten i Förr eller senare exploderar jag (2013). Den sjuka Hazels stora idol, som visar sig inte alls stämma med den person hon målat upp för sig själv.

 The broken heart. You think you will die, but you just keep living, day after day after terrible day. (miss Havisham)

Finns det inga kvinnliga bittra karaktärer?, tänker kanske du. Jo då. Den karaktär som personifierar bitterheten själv är ännu en karaktär skapad av Charles Dickens: Miss Havisham i Lysande utsikter (1860). Denna kvinna som blev lämnad vid altaret och som därefter sjönk ner i en ocean av bitterhet och som vigde hela sitt liv åt att vältra och älta med bröllopsklänningen på och bröllopstårtan fortfarande på bordet. Så småningom väljer miss Havisham att adoptera en dotter: Estella. Men istället för att detta ska bli väg ut och tillbaka till livet så fostrar hon Estella till sin egen personliga hämnd som ska krossa de hjärtan som kommer i hennes väg.

Love her, love her, love her! If she favours you, love her. If she wounds you, love her. If she tears your heart to pieces – and as it gets older and stronger, it will tear deeper – love her, love her, love her! (miss Havisham)

Det sägs att Charles Dickens baserar miss Havisham på en verklig person; Eliza Emily Donnithorne (1827–1886) of Camperdown, Sydney, som precis som karaktären i Lysande utsikter blev lämnad vid altaret och spenderade återstoden av sitt liv i ett mörklagt hus med bröllopstårtan kvar på bordet.

Välkomna in i en ny bitter vecka här på Kulturkollo! Du är självklart varmt välkommen att vara delaktig – kommentera, länka eller skriv något eget!

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 13 november, 2017

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll

Visningar: 258

Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *