Jag fattar inte grejen med Babel!

linje-ulrica

Då har det blivit dags för mig att bekänna vilka kulturella företeelser som jag inte fattar grejen med. Det kan kännas lite som att svära i kyrkan så här bland litteraturälskare, men jag fattar verkligen inte grejen med TV-programmet Babel!

(hukar mig lite nu)

Det är inte helt lätt för mig själv att förstå varför, för jag känner verkligen att jag borde gilla ett sådant program. Jag tycker ju om att prata om böcker med andra människor, jag uppskattar att gå på författarsamtal live när tillfälle bjuds och jag gillar Jessica Gedin! Men varje gång jag ska titta på programmet så kryper det i hela kroppen på mig!

Ett par-tre olika saker tycker jag mig ändå kunna utröna mitt i denna olust:
Dels är det tempot – många kulturprogram har en väääääldig låååångsam stil. Som om alla deltagare fått i sig lite valium innan sändning och ofta introduceras nya inslag med onödigt utbroderade intron med stillsamma in-zoomningar och märkligt musik innan man kommer till saken så att säga.
Dels känner jag många gånger att samtalet sällan rör det jag är intresserad av, vare sig när det gäller författaren och den aktuella boken. Jag sitter liksom och väntar på att att få veta något om kärnan i boken, författarskapet eller skrivprocessen och så rör sig samtalet kring allt möjligt annat än det som jag hade hoppats på. Men det säger kanske mer om mig än om programmet …?
Och så slutligen kan jag inte komma ifrån att jag tycker att det är lite pretentiöst. Trots att Babel har gjort mycket för att göra programmet mer lättillgängligt och avslappnat finns det ändå en slags känsla av att ”här sitter viii och pratar fiiin litteratur” som jag tycker känns pinsam och således har lite svårt för. Jag får tyvärr ofta den känslan av kulturprogram. Men, igen, det säger kanske mer om mig än programmen.

Om jag funderar vidare lite så har jag överlag lite svårt för ”talade” boktips. Ja, inte så där i goda vänners lag, men till exempel i sociala medier. Det är för mig väldigt tråkigt att så många bokbloggare har gått över till att ”prata” in sina boktips. Jag är inte alls intressera av att lyssna på en film där någon berättar om en bok de har läst. Så jag antar att jag inte fattar grejen med BookTubers heller. Inte så att jag har något emot personerna som är BookTubers, men jag är ingen anhängare av fenomenet. Jag tror att det först och främst beror på att jag antingen konsumerar sociala medier när jag pendlar eller när jag ligger bredvid något av mina barn och smygsurfar i väntan på att de ska somna – och då vill jag absolut inte att någon film ska gå igång när jag scrollar mig igenom FB och Instagram! Ja, jag vet att det finns hörlurar, men det är inte heller min grej.
Sedan är i ärlighetens namn de allra flesta filmer alldeles för långa, många har dålig ljud-och bildkvalitet och de är inte sällan för ostrukturerade för min smak. Och jag orkar inte ens börja prata om ”unboxing”-videos! Lägg upp en bild på Instagram som jag kan gilla – det räcker, tack!

Film och ljud anses vara ett mer lättillgängligt media, men jag föredrar ett välformulerat boktips i text i (nästan) alla lägen. Återigen – det handlar om tempo och tid. Jag uppskattar att själv få bestämma i vilken takt jag vill ta in information. Om jag läser en text kan jag sökläsa mig fram till det som är behållningen för just mig. När jag lyssnar eller tittar måste jag först ta mig igenom en väldig massa … prat …

Som ni förstår är ljudmediet inte min allra bästa kompis – jag är helt enkelt inte alls en auditiv person – så det kommer knappast inte som en chock att inte heller förstår grejen med poddar. Jag har gjort flera tappra försök, men jag upplever dem för pladdriga, för flamsiga. för ostrukturerade eller för trista. Ibland allt på samma gång.

Ljudböcker? Nej, jag fattar inte grejen med dem heller 😉

17 comments Add yours
  1. Funderar på om det är en generationsgrej det här med videos? Är jag för gammal för youtube (jag är 34 och börjar tänka på mig själv som medelålders)? Jag fixar inte heller att kolla på klipp, oavsett om det är bokprat eller annat. Jag tror jag är för otålig, jag vill kunna hoppa över det jag inte finner intressant och jag vill ta det i min egen takt. Är det ett recept vill jag kunna gå tillbaka och dubbelkolla mängd etc. Videoklipp är helt enkelt opraktiska, Sen tittar jag så klart på tv-program (tv-serier och på spåret) men jag är inte INTRESSERAD av Babel. Så jag ser inte på det heller, utan läser hellre DNs kulturdel. Och om jag ska vara sån, bokmässan ger mig till största del inte heller något nytt. Inga nya diskussioner, synpunkter eller vinklar.

  2. Det här med att Babel känns pretentiöst ibland håller jag med om. Lite snobbigt är det allt. Ibland orkar jag inte se och höra hela programmet igenom, fast då och då tycker jag att de hittar intressanta författare. Jag ser ofta på SVT Play istf när det sänds direkt så att jag kan stoppa när jag behöver en paus eller helt enkelt hoppa över.

    BookTubers har jag inte hört talas om. Nytt för mig.

    Poddar kan vara svåra att lyssna på. Blir, som du menar, ostrukturerat och högljutt och efter en stund slutar jag lyssna, har jag märkt. Ett undantag finns och det är Poetpodden. Det är alltid program som jag med intresse lyssnar på och lyssnar till slutet. Men då ska man ju veta att den handlar om poesi. Och inte så långa inslag, ungefär 20-25 minuter. Det kanske går en gräns där.

  3. jag tittar aldrig på Babel <——– det där var en viskning för jag vet inte hur högt jag vågar erkänna det.
    Men jag är ju tydligen inte ensam. *väldigt tyst high five*

  4. Word!
    Största nackdelen med filmat är att man inte kan skumläsa på samma sätt. På tre sekunder har jag scannat en sida om något är intressant men snabbspola ett filmklipp?? Den tiden och intresset finns inte.

    1. Dessutom är det svårt att ha koll på vad du missar om du snabbspolar. Sökläsa är jag däremot grym på!

  5. Jag tittar på Babel när jag ser att någon intressant författare skall vara med, som när Johannes Anyuru var med och pratade som en poesibok och jag inte förstod särskilt mycket av vad han menade men njöt av språket, och när Anne Enright var med och gav mig mycket större förståelse för innehållet i hennes senaste bok, som var fantastisk. Däremot sörjer jag inte om jag missar det, vilket händer ofta. I mitt inlägg föreslår jag fler kulturprogram på en mer lättsam nivå, som lockar fler än den allra innersta kretsen. För vi vill väl alla att ännu fler skall hitta till böckernas och kulturens värld, och där gör inte Babel särskilt stor nytta, det programmet späder nog bara på fördomar som finns hos många som inte läser böcker som tas upp där, avskräcker mer än lockar.

    Jag håller med dig om poddar och om alldeles för långa videos. Videos brukar jag klicka fram, men poddar är det ju svårt att göra det med, så sådana lyssnar jag aldrig på. Jag gillar inte när det är flamsigt, jag gillar genomtänkt text som jag kan skumma igenom för att se om jag behöver läsa allt eller kan sålla litet.

    1. Jag gillar den idén om mer lättsamma och lättillgängliga kulturprogram, men den kan ibland vara en svår balans så att det inte blir tramsigt eller ”snuttifierat”.

  6. Barnsligt förtjust i babel, så mycket att jag ofta försöker läsa de deltagande författarna innan för att kunna njuta ordentligt. Gillar Lundströms bokradio också, och läser kultursidor som en tok. Troligen är det för att jag har ett stort behov av att höra vad andra tänker om texter och skrivande, jag är ju en sån som gillar att hänga på litteturevent också. Även om jag ofta känner mig aningen korkad så älskar jag att få nya tankar serverade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.