Lotta
Author archives

  • Att leva i Nordkorea

    Lotta
    Nordkorea fascinerar och skrämmer mig. Jag älskar att läsa skildringar om livet i världens mest slutna land. Om folket som lever där, deras vardag. Verkligheten bortom de raljerande tidningsrubriker vi så ofta ser i samband med något nytt upptåg eller galenskap som Kim Jong-Un hittat på.

    Det är lätt att håna landets kära ledare och stora efterträdare, och det är lätt att skratta åt det godtrogna folket och dumförklara hela befolkningen. Men Barbara Demick, författare till Inget att avundas – Vardagsliv i Nordkorea förklarar det bra:

    Det är lätt att göra sig lustig över Nordkorea. Vi skrattar åt propagandans excesser och folkets godtrogenhet. Men betänk att indoktrineringen börjar redan i småbarnsåldern, under fjortontimmarsdagarna som tillbringades i fabrikernas daghem, att varenda sång, film, tidningsartikel och annonstavla man mötte under de kommande femtio åren hade som syfte att framställa Kim Il Sung som en gud, och att landet var hermetiskt tillslutet för att hålla allt som kunde kasta tvivel över Kim Il Sungs gudomliga status utestängd. Hur skulle någon kunna stå emot?

    Continue Reading

    15 februari, 2018 • Aktuellt, Sakprosakoll • Visningar: 123

  • Apans år


    Lotta

    Jag har haft lite inläggsångest inför den här veckan. Om man ska skriva om 1968 känns det som att man ska skriva något smart, något politiskt, något feministiskt, något om allt det stora som hände med vänstervåg och revolter eller Grupp 8. Men jag kan inget om allt det där.

    Allt jag tänker på är apor. 1968 kom nämligen filmen Apornas planet med det bästa filmslutet genom tiderna. Jag ryser fortfarande bara jag tänker på det. (Och nej, det är ingen spoiler för man kan inte spoila saker som är 50 år gamla.) Och när 1968 dessutom visar sig vara Apans år enligt den kinesiska kalendern så är valet givet att mitt inlägg ska handla om apor.

    Jag minns så väl känslan när jag såg Apornas planet för första gången. Jag var inte gammal – alldeles för liten för att förstå allt – men jag minns hur slutet vände upp och ner på allt och jag har aldrig igen upplevt något liknande.

    Handlingen är förmodligen välkänd för de flesta – ett par astronauter kraschlandar på en främmande planet som styrs av apor. Aporna är intelligenta och de kan prata. De människor som finns på planeten lever som på stenåldern, och de har inget tal.

    Apornas samhälle är hierarkiskt och uppdelat. Gorillorna är de tuffa och starka militärerna och poliserna. Orangutanger är politiker och advokater. Schimpanser är intellektuella och vetenskapsmän. Människorna ses som lågt stående varelser, antingen förslavade eller så jagas de och dödas.

    Taylor, som är den ende överlevande astronauten, tillfångatas men lyckas så småningom fly, in i den förbjudna zonen. När han rider där längs stranden, tillsammans med sin nya människovän Nova, får han plötsligt syn på toppen av frihetsgudinnan som sticker upp ur sanden. Han inser då att planeten han kommit till är jorden, långt in i framtiden. Slutscenen är så snyggt gjord, det är så starkt och.. hopplöst. Hela vår civilisation utplånad.

    Apornas planet speglar 60-talet och tiden runt 1968 – med rasism, sexism, upplopp, krigshets och fördomar, och twistar det in i framtiden. Men temat är lika aktuellt 2018. I filmen är det apor som ställs mot människor men i slutändan handlar det om hur vi behandlar de som är annorlunda från oss själva. Och det är svårt att inte se den bildliga liknelsen med dagens USA, som ju fortsätter att sjunka allt djupare ner i sanden.

    27 januari, 2018 • Kulturkoll • Visningar: 211

  • Stängningsdags

    Lotta
    I veckan har det handlat om att att bryta ny mark. Ut med det gamla och in med det nya. Gå dit ingen annan tidigare gått. Eller att börja om på nytt.

    Semisonics Closing time får stänga temat.

    ”Every new beginning comes from some other beginning’s end.”

    Där ett kapitel tar slut tar ett annat vid.

    Continue Reading

    14 januari, 2018 • Kulturkoll • Visningar: 360

  • Veckans utmaning: En riktig pionjär

    Lotta

    I veckan bryter vi ny mark på Kulturkollo, och veckans utmaning handlar om pionjärer. Vissa går före, andra följer efter. Kvinnan på bilden är Amelia Earhart, en riktig pionjär inom sitt område. Men man behöver inte ha korsat Atlanten, trampat på månen eller uppfunnit poliovaccinet. Inte heller skrivit en bok eller vunnit priser. Det finns många små, banbrytande innovationer som är nyskapande men nog så viktiga.

    Veckans utmaning lyder kort och gott: Berätta för oss om din favoritpionjär. Stor eller liten, känd eller okänd, huvudsaken är att hen har brutit ny mark.

    Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

    9 januari, 2018 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 551

  • Att bryta ny mark

    Lotta

    Inget fascinerar mig mer än gamla tiders upptäcksresande och pionjärer som drog ut på okända hav för att hitta något nytt. Dagens bergsklättrare eller ensamseglare imponerar inte på mig med sina funktionskläder, GPS:er och all sorts modern utrustning. Nej, det ska vara ylletröjor och filtskor, packning som väger. Muskler och hjärnor i samarbete, utan hjälp från omvärlden.

    Allra mest svag är jag för isande polaräventyr. Där utsattheten är extra påtaglig, väderförutsättningarna skoningslösa och mörkret och kylan omsluter allt. Det är storslagna, grandiosa läsäventyr som kittlar alldeles extra.

    Under 1800-talet drog en arktisk feber över Europa. Flera expeditioner drog iväg i hopp om att finna nya farvägar runt Kanada eller Nordostpassagen. England var speciellt framgångsrika i det här racet. Mot mitten av 1800-talet hade brittiska flottan inte många krig att utkämpa men de hade desto fler skepp som bara stod outnyttjade och avlönade officerare som inte hade något att göra. Officerarna hade dock äventyrslust och flera expeditioner gav sig ut för att nå dit ingen man nått förut, eller för att leta reda på tidigare försvunna expeditioner. Det hände nämligen ofta att fartyg frös fast i isen och besättningen tvingades att försöka överleva polarvintern med begränsade resurser. Möjligheterna att jaga eller fiska på de vidsträckta isarna är små. Likaså möjligheterna att hålla sig varm och torr.
    Continue Reading

    8 januari, 2018 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 391

  • Lottas bokryggspoesi

    Lotta

    Jag går bara ut en stund
    Till dess din vrede upphör
    Känslan av död
    Kommer aldrig mer igen
    Mig äger ingen

    3 januari, 2018 • Kulturkoll • Visningar: 253

  • Lotta listar 2017

    Lotta
    Knappt är julglöggen urdrucken och det är dags att sammanfatta 2017. Gick det inte alldeles ovanligt fort i år? Här är min lista:

    Årets mest oväntade: Jag var inte beredd på att jag skulle tycka så mycket om Camilla Läckbergs Häxan som jag faktiskt gjorde. Jag har varit rätt så trött på hennes böcker (framförallt Patrik och Erica), och de har mest varit meh för min del. Men Häxan känns som något nytt och lite annorlunda.

    Årets knock out: #metoo. Vilken kraft som förlöstes. Inte bara i mediesfären och kultursfären utan den svepte (och sveper) genom hela samhället.

    Årets obehagligaste: Det svenska hatet av Gellert Tamas skrämmer livet ur mig. Det är så otäck läsning så det finns inte.

    Årets dystopi: Binas historia av Maja Lunde. Denna stillsamma dystopi fick mig att rysa ända in i själen.

    Continue Reading

    25 december, 2017 • Aktuellt, Romankoll, Sakprosakoll • Visningar: 559