Lotta
Author archives

  • Händig man sökes av Jöns Hellsing

    Lotta

    Jöns Hellsings debutroman Händig man sökes är första delen i en trilogi om fiktiva Hope Island – som har vissa likheter med den verkliga byn Portnahaven där familjen Hellsing har en ärvd egendom.

    Det här handlar om John, en hemlös ung man med författardrömmar som lever i skuggan av sin far den Store Journalisten. Han ser en annons med rubriken ”Händig man sökes”, där en snickare sökes för att renovera en förfallen fyrvaktarstuga i skotska övärlden. John kan inget om snickeri men han ser sin chans att äntligen skriva klart sin stora roman i en avlägsen liten stuga vid havet. Renoveringen får han lösa efterhand tänker han. Så John snor en gammal Volvo och åker från London till sitt nya hem i Skottland.

    Där möter han sin hyresvärd lord Hector Winsley, och lordens hustru, den förföriska lady Anna. Deras äktenskap är olyckligt, de är barnlösa, och lorden smider planer för att få bort Anna från sitt liv. Anna själv smider planer av ett helt annat slag. Erotiska planer som involverar den nyanlände hyresgästen i fyrvaktarstugan.

    Och ungefär så här långt in i handlingen undrade jag vad sjutton det är jag läser. För här börjar det bli jättekonstigt. Det är som en 1980-tals harlequinvariant av Lady Chatterleys älskare, med Margaret Thatcher som en skugga i bakgrunden, och det är JÄTTEKONSTIGT. Jag kan inte avgöra om det är bra, eller om det är dåligt, det är bara vääääldigt märkligt alltihopa.

    Continue Reading

    19 april, 2017 • Aktuellt, Romankoll • Visningar: 183

  • När tiden står stilla. När tiden tar slut.

    Lotta
    Ibland går tiden så sakta att det känns som om den stannat. Inget rör sig framåt. Andra gånger, faktiskt ganska ofta nu för tiden, så känns det som att man bara hinner blinka så är det fredag igen. Tiden kan vara en fiende, och tiden kan vara en vän.

    När jag tänker på tiden så är det två helt olika saker som dyker upp hos mig. Både ett trauma och en bagatell. Två olika sidor av tiden, men lika verkliga.

    En gång för några år sedan låg jag på sjukhus och upplevde den längsta natten i mitt liv. Jag var väldigt sjuk. Jag hade ett sjukt barn i magen som jag skulle föda fram nästa dag, och jag visste att det barnet inte skulle överleva. Ett ohyggligt besked att få och förstås svårt att greppa och ta in. Det var många känslor som virvlade runt den natten, och sova var det inte riktigt tal om. Tankarna fladdrade fram och tillbaka och tiden stod stilla. Continue Reading

    13 april, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 157

  • Bästa julklappen

    Lotta
    Katter och hundar i all ära. Men inget går upp mot en mogwai. (Så länge man sköter den rätt.)

    7 april, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 119

  • ”När jag blir pensionär…”

    Lotta

    I veckan har jag tänkt mycket på Edla och Gun-Britt. Den som inte följer norrbottnisk mediarapportering (dvs majoriteten av Sverige) vet kanske inte så noga vilka Edla och Gun-Britt är. Men jag ska berätta. De är två av mina förebilder.

    Gun-Britt Mäkitalo är 70 år, Edla Lantto är 74. Civil olydnad är något de är väl bekanta med. För två år sedan tog de sig in på flygbasen F21 i Luleå för att protestera mot övningen Arctic Challenge Exercise, en övning där Sverige lekte krig med Nato. De blev åtalade och har nu dömts för olaga intrång. Och ja, det är väl i lagens mening rätt. Det är emot lagen, hur fredlig protesten än är, och hur illa man än tycker om nato-övningar och krigslekar. (Men heja er Edla och Gun-Britt!)

    Det finns mycket jag gillar med Edla och Gun-Britt. Jag gillar att de gör modiga saker, sånt de flesta av oss inte skulle orka eller våga. Jag gillar att de som äldre kvinnor, pensionärer,  tanter, är mer aktiva och modiga än någonsin. Istället för att slå sig till ro så vaknar de till liv. Jag gillar att de är olydiga och bryter mot lagen. Och de är inte ens ångerfulla – de ångrar ingenting och skulle göra om samma sak igen. Jag brukar ofta tänka att när jag blir pensionär, då ska jag bli precis den här typen av tant.

    Men så, i den här intervjun efter rättegången, säger Edla något som får mig att stanna till. Hon säger att hon ångrar att hon inte började med liknande aktioner tidigare. Hon har varit för feg.

    Och det där fastnade hos mig. Jag tänker att jag måste sluta tänka i termer som ”när jag blir pensionär”. Det kanske inte är då jag ska stå på barrikaderna? Det kanske inte är då jag ska måla tavlor och dricka vin i Provence? Jag kanske ska börja tänka lite mer NU istället för SEN. I alla fall börja tänka lite mer IMORGON istället för SEN. Åtminstone NÄSTA MÅNAD eller till och med NÄSTA ÅR. Jag lovar att jag ska försöka.

    (Faksimil Norrbottens-Kuriren, läs artikeln här)

     

    25 mars, 2017 • Kulturkoll • Visningar: 275

  • Vad läste vi då på 90-talet?

    Lotta

    Det har varit mycket skrivande om tv och film den här veckan, och det kanske inte är så konstigt med tanke på hur tv-utbudet plötsligt mångdubblades för oss vanliga svenskar. Massor av nya tv-serier såg dagens ljus eller visades för första gången i svensk tv. Förutom ungdomsserierna så kom dagsåporna, tävlingsprogrammen, musikkanalerna, datingshower och talkshows. Inte så konstigt om vi förträngde våra bokhögar en del under det här decenniet.

    Men läste, det gjorde vi förstås. Och när man tittar tillbaka – OJ så många bra böcker 90-talet gav oss ändå! Det här är några av 90-talets allra bästa eller mest minnesvärda.

    Continue Reading

    12 mars, 2017 • Romankoll • Visningar: 418

  • Veckans utmaning: Minns ditt 90-tal!

    Lotta

    Tänker du tillbaka på 90-talet med ljuv nostalgi? Eller var det mest ett jobbigt årtionde du helst vill glömma? Berlinmuren hade fallit, Sovjetunionen löstes upp. TV4 och ZTV startade sina sändningar och vi fick Windows95, hemdator och modem.

    Det var Beverly Hills, Fresh Prince i Bel Air och Baywatch. Det var NileCity 105.6, Tre Kronor och Rederiet. Det var Ebba & Didrik och Glappet. Det var Spice Girls och Nirvana. Det var Fucking Åmål och Titanic. Det var En vampyrs bekännelse och Fröken Smillas känsla för snö.

    Veckans utmaning handlar om ditt 90-tal. Vad minns du mest? Dela med dig av din 90-tals-nostalgi!

    Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

    7 mars, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 657

  • Jordan Catalano – crushen som aldrig går över

    Lotta

    Inget är så mycket 90-tal för mig som Jordan Catalano och för den delen hela tv-serien Mitt så kallade liv (My So-Called Life). Och eftersom veckans tema är just 90-talet så inleder jag veckan med en liten kärleksförklaring.

    För den som tillbringade 90-talet i Borneos regnskogar eller på den sibiriska tundran och därför eventuellt missade årtiondets mest fantastiska tv-serie så handlar den om tonårsliv och tonårsångest, att hitta vem man är och var man hör hemma. Framförallt var den väldigt realistisk och äkta. För er som knappt var födda på den här tiden så var Angela och Jordan 90-talets motsvarighet till Noora och William.

    Huvudpersonen Angela bär upp serien, och vi får följa hur hon trevar sig fram, hittar nya vänner och har (såklart) en crush på Jordan Catalano. Jordan Catalano i sin tur är strulig, rebellisk, spelar i band. Gåtfull och mystisk, han säger inte mycket. Skolan går så där, han kan knappt läsa men ÅH som han bär upp sina flanellskjortor, som han lutar sig mot saker, och som han slänger blickar omkring sig under sin långa lugg. Det går ju inte att motstå.

    Angela och Jordan har ett av/på-förhållande under hela serien. Men det är klart att det tar slut. Jordan Catalano är inte pojkvänsmaterial. (Eller såklart att han är, det går bara upp och ner och tar lite tid innan han förstår och de åker iväg tillsammans i typ solnedgången.)

    Och efter alla dessa år är det fortfarande Jordan Catalano som gäller. Egentligen så borde man väl vid det här laget ha mognat och insett att det är Angelas granne Brian Krakow man ska tråna efter istället. Killen som hjälper Jordan att skriva ett kärleksbrev till Angela. Killen som själv är förälskad i Angela och gör vad som helst för att hon ska bli glad.

    Men nej… det finns inga blogginlägg som hyllar Brian Krakow. Inga överåriga skribenter som fastnat i ett nostalgiträsk sitter hemma och drömmer om Brian Krakow. Även om man råkar snubbla över en bild av Brian 35 år, eller snarare Devon Gummersall som spelade karaktären och inser att han verkligen åldrats väl så räcker det med att bara ta fram motsvarande bild av Jordan Catalano det vill säga Jared Leto idag, och inse att Jordan fortfarande trumfar Brian.

    Det är något visst med Jordan Catalano. Angela a.k.a Claire Danes kan försöka övertyga sig själv och alla andra bäst hon vill. Ingen trodde på det för 20 år sedan, och ingen tror på det nu. Jordan Catalano är en crush som aldrig går över.

     

     

     

     

    6 mars, 2017 • Aktuellt, Kulturkoll • Visningar: 644