Kategorier
Kulturkoll

Den omvända ljudbokslyssnaren

carolina-top

Jag är en ljudbokslyssnare, och lyssnar på ljudbok flera gånger i veckan, och då ungefär någon timme per gång. Det är absolut inte i stället för vanligt bokläsande, utan det är ett komplement – jag får ännu mer lästid på stunder när jag inte kan sitta ner med en vanlig bok.

Men det har inte alltid varit så. Länge var ljudböcker ett helt hopplöst kapitel för mig. Jag försökte! Åh, jag ville så gärna! Till exempel en tid när jag hade ganska lång pendlingstid med bil, och tänkte att ”perfekt tid att lyssna igenom alla dessa barn- och ungdomsböcker jag behöver ha läst för jobbets skull”. Visst. Idén var god. Trafiksäkerheten mindre god. Jag har nog norra Europas sämsta simultankapacitet och kan bara göra en sak i taget. Köra bil, iaktta trafikregler och akta mig för andra bilar samtidigt som jag befinner mig mitt i en spännande berättelse? Det är flera saker samtidigt. Flera gånger svängde jag in bilen på garageuppfarten hemma och hade absolut inga minnesbilder av hur jag kört hem den – däremot visste jag precis vad som hänt i boken.

För att inte tala om hur trafikvådlig jag är när det är dags att byta skiva i den där jämra ljudboken. Hitta rätt skiva. Stoppa in i och ta ut ur fodral. Hålla ögonen på vägen. Tappa skivan. Försöka nå den. Upptäcka att det är fel skiva. Hålla på att krocka. Ge upp och sätta på radion i stället.

Försökte jag sitta hemma i läsfåtöljen och lyssna så somnade jag. Eller upptäckte att jag inte följt med i boken på flera minuter eftersom tankarna vandrat iväg.

Plus att jag störde mig något oerhört på att det lästes så långsamt. Ibland vill jag skumläsa snabbt framåt i böckerna. Ibland vill jag läsa om en sak jag gillar (eller inte fattar) flera gånger. Det går inte med ljudbok.  För att inte tala om hur jobbigt det är att bläddra tillbaka till den där sidan där det stod hur de där två personerna möttes förra gången och vad de då sa till varandra.

Men. Nu lyssnar jag alltså på ljudböcker. Och det är pga 1. min kära Iphone med appen Storytel. Inget mer skivbytande eller förvarande av ljudbok – jag har mitt bibliotek i fickan. Och 2. springandet.  Jag anmälde mig för ett par år sedan till ett marathon och insåg ganska snart att det förstås innebar en väldig massa långa löpturer. Jag ledsnade på spellistorna i Spotify – och upptäckte att lyssna på bok var en förträfflig grej att sysselsätta sig med medan jag sprang. Jag behöver inte koncentrera mig på att springa, jag behöver inte ha koll på vad bilarna gör i trafiken – jag kan finnas i bokvärlden i stället. Och när jag finns där i bokvärlden så tänker jag inte så värst mycket på alla de där regniga kilometrarna som är kvar att springa. Mycket bra.

Fortfarande stör jag mig ibland på det långsamma uppläsandet där jag inte kan snabbläsa mig igenom ointressanta partier – men jag kan leva med det. Det händer att jag går ut i biblioteket där jag jobbar och kollar igenom böckerna jag lyssnar på för att se hur namn stavas eller för att läsa om de där partierna jag känner att jag vill läsa om.

Jag lyssnar inte riktigt på samma böcker som jag brukar läsa i vanligt format. Det ska helst vara lite mer spännande när jag springer. Typ deckare. Eller, som jag nu senast har upptäckt, så tycker jag om att lyssna på sådana böcker jag redan läst en gång, fast kanske för länge sedan så det är kul att läsa om dem. Klassiker, t ex. Just nu lyssnar jag på Mina drömmars stad med Helge Skoog som uppläsare, och det är en alldeles förträfflig upplevelse. Kilometrarna bara försvinner.

Inte heller får böckerna jag lyssnar på vara för långa – jag tröttnar på dem då eftersom jag bara lyssnar någon timme åt gången. Ungefär 12-15 timmar tycker jag är lagom – så mina älskade fantasytegelstenar kommer definitivt inte i fråga.

Och så har vi frågan om uppläsare. Det är så otroligt viktigt att jag lovar att återkomma i ämnet i morgon med ett eget inlägg om bara det. Dessutom kommer ni i  morgon att få läsa en intervju med min absoluta favorituppläsare – det ni!

Foto: “Travel for travel’s sake” av Mark Stevens (CC BY-NC-SA 2.0)

Av Carolina

Läser allt. Läser jämt. Läser börja läsa-böcker blandat med tunga klassiker, frossar i fantasy, romance och historiska romaner. Läser nytt inom barn- och ungdomslitteraturen och gamla deckare. Blandar allt och kan inte leva utan. En dag utan någon läsning är en misslyckad dag.

11 svar på ”Den omvända ljudbokslyssnaren”

Tja, jag är ju ännu inte omvänd. Även om vi hittade guldkorn i somras under alla långa bilresor. Jag är tveksam av exakt de skälen som du anger, inklusive bra/dåliga uppläsare. Ser fram emot nästa inlägg, jag vill gärna bli omvänd då det vore ett lysande sätt att fördriva bilresandet till jobbet på.

Som Lyran skriver så klokt så handlar det nog lite om att vänja dig, att träna. Det blir att pröva igen – imorgon kommer en lista med 10 fina tips!

Håller med Anna – hoppas du fick många bra omvändar-tips i inläggen om bra ljudböcker!

Jag är en ljudbokslyssnare, herregud här hade inte varit städat alls om det inte vore för ljudböcker. Dock är vissa sämre uppläsare än andra. Min favorit är Stefan Sauk och Katarina Ewerlöf, men Anna-Maria Käll är också toppen.
Mia

För att inte tala om att rensa i trädgården och annat sånt där.
Anna-Maria Käll har jag ännu inte lyssnat på, men har hört flera andra säga att hon är bra, så hoppas att jag får tillfälle till det snart.

Ja, vad vore livet utan ljudböcker? Uppvuxen under 50-talet i norra Sverige – då inte master fanns till TV-överföring förrän 1963 – innebär en gedigen erfarenhet i radiolyssnande. Med en trådlös uppkoppling och strömmade böcker från bibliotekets databas kan man skapa sig en liten himmel. Allt vardagspysslande blir roligare. Och visst är uppläsningen avgörande viktig för hur man upplever innehållet i boken.

Jag har svårare att lyssna på radio än vad jag har att lyssna på ljudbok. Jag gillar att kunna pausa. Radiopoddar däremot. Det gillar jag!

Det är konstigt det där – ljudböcker gillar jag men radiopratande gillar jag inte alls. Jag vet att jag säkert går miste om mängder av bra program (och podcaster) – men radio är inte min grej. Tur jag kan bära med mig ljudböcker!

Jag lyssnar mycket och ofta. Det som är svårt är när det är otäcka passager, jag brukar skumma dem men när man lyssnar så går de rakt in.

Ja – det kan vara riktigt jobbigt att lyssna på dem. Det går liksom inte att blunda med öronen. Värsta hittills var när jag lyssnade på de otäcka partierna i Vallgrens “Havsmannen” – jag fick nästan sluta lyssna för det var så riktigt jobbigt.

Stängt för kommentering.