När jag bodde i Majorna och arbetade på Hisingen åkte jag under flera månader med en kollega till skolan. Över Älvsborgsbron, till Eketrägatan, genom Svartedalen och sedan till jobbet. När jag sedan skulle köra själv hade jag absolut ingen aning om vart jag skulle ta vägen efter Älvsborgsbron.När jag ska in till Göteborg har jag kanske tre olka rutter som jag vet att jag har koll på och väljer sedan den som funkar bäst för just det ärende jag har. I somras skulle jag in på redaktionsmöte med Fyrahundrafemtio och min ”vanliga” väg var uppgrävd. Jag blev en bra stund försenad och prövade en hel del misslyckade turer, innan jag kom typ rätt. Det ger er en fingervisning om hur dåligt mitt lokalsinne är, eller snarare hur lite jag bryr mig om att hitta om någon annan har koll.
Jag har nu lärt mig att det är bra att fråga den jag tror har koll om hen verkligen har det, ty jag har lärt mig att jag inte är ensam om att följa efter. 2011, när det var tyskspråkig litteratur i fokus på mässan, skulle Lyran ta med mig till Thorén och Lindskogs monter, för att övertyga mig om att det fanns böcker där även för en skeptiker som jag. Vi knallade glatt på och jag tog för givet att hon hade stenkoll. Så var inte fallet. Men jo, vi kom fram till slut. Mobilappen är bra och bokstäverna i gångarna går hyfsat att tyda. Börjar de tillhörande numren gå åt fel håll gäller det ”bara” att vända sig rätt och gå åt andra hållet. Kartan är helt bortkastad, då jag inte har en aning om hur kartan och verkligheten hänger ihop.
Så hur ska då en person helt utan lokalsinne hantera Bokmässan? Att titta i taket är mitt bästa tips. Försök att memorera vilken stor förlagsballong du ska titta efter om du ska till en viss monter. Risken är då mindre att du går i cirklar och om du gör det, så är du förhoppningsvis medveten om det. En stor fördel med att ganska ofta vandra i cirklar är att en helt ny del av mässgolvet kan uppenbara sig under söndagen, vilket gör att upplevelsen blir helt ny. Nackdelen är att vissa montrar besöks ett oräkneligt antal tillfällen och det är kanske inte alltid så kul. Det är också jobbigt att leta efter en viss monter i flera timmar, trots att du vet att du gått förbi där tidigare. Förra året var det till exempel helt omöjligt att hitta rätt rulltrappa ner på golvet från övervåningen. Något år lyckades jag inte hitta tillbaka till den plats där jag hängt min jacka. Jag gick varv efter varv och försökte se ut som om jag var på precis rätt plats. Ser du någon förvirrad typ som går omkring till synes utan plan kan det absolut vara jag.
Saker jag ser till att ha koll på är dock:
Bokbloggarrummet, för att jag vet att det alltid finns trevligt folk där. Utanför finns dessutom ett café där det brukar vara relativt lugnt.
Något ställe som har gratis kaffe. Hittar jag ett sådant memorerar jag det ordentligt. Jag kan nämligen komma ihåg det jag tycker är viktigt och kaffe är viktigt. En vattenautomat kan vara bra att ha koll på också.
En soffa att vila fötterna i. Det finns en del lugna skrymslen och vrån att vila sig från kaoset i. Inga jag kommer att avslöja här och om jag skulle gjort det hade jag säkert förklarat fel i vilket fall.
En bra rulltrappa som tar mig upp dit jag vill och ner på ett bra ställe. Det kan minimera en hel del snurrande.
Under torsdagen gäller det också att hitta de montrar jag vet att jag ska mingla i senare under mässan. Lika viktigt som kaffe. Minst.
Seminarierummen är egentligen helt logiskt placerade, men det går att gå vilse. Ofta ändrar jag mina planer för att följa med någon annan på ett seminarie som jag vet att hen hittar till. Då slipper jag anstränga mig. Jag behöver inte heller planera min mässa så himla noga och kan låtsas att jag är sådär härligt spontan.
Men åh jag som hade lagt min tilltro hur DU skulle valla mig rätt hela mässan. Jag tänkte: har någon koll så är det LINDA! Jag har inte heller något som helst lokalsinne och tycker att hela mässan (inkl seminarierummen) är fullständigt ologiska. Hittar jag upp. Hittar jag inte ner. Hittar jag in. Hittar jag inte ut. För att sen ha svårt att hitta bilen i parkeringshuset.
Jag letade i säkerligen en timme innan jag lokaliserade bokbloggarrummet förra året. Detta gjorde jag en stund innan för att ha koll. Sen när det väl var dags så hittade jag ändå inte dit! Fullständigt vansinnig planlösning. 😀
Vad är det för app du pratat om? Menar du att det finns en specialare för oss lokalsinnelösa?
Försök inte navigera efter Björn Ranelid bara. Han är överallt.
Ha, ha, det har du rätt i. Liksom Jan Guillou. Björn Hellberg är förvisso också synlig, men han sitter i alla fall still.
Ja det var hysteriskt när jag glatt följde Linda runt, runt på Bokmässan bara för att till slut inse att hon följde mig. Jag är ju van vid att jag hittar sämst. Men de senaste åren har jag faktiskt haft hygglig koll. Fast inte så att jag skulle erbjuda mig att eskortera någon.
Åh. lyckliga ni som är där…. Något år hoppas jag kunna… Nåja, man blir väl pensionär en vacker dag! Njut, ni alla som är där – bland alla böcker, författare och likasinnade.