av 
[quote]Tjuvlyssna är nästan det enda jag gör. Lyssna och uppleva är det som blir mina berättelser. Jag har en skrivbok i fickan, sedan skriver jag för hand i en liten anteckningsbok, sedan hamnar det i ett block och då är det klart.[/quote]
Barbro gillar inte att skriva om sin texter och hon berättar att både hon och Astrid Lindgren har Knut Hamsuns Svält med sitt musikaliska språk som förebild. Livet efter priset till Astrid Lindgrens minne har förändrat livet för Barbro. Stilla och sakta börjar vardagslugnet komma tillbaka. Barbro har ingen dator och knappt någon telefon och då har man mycket tid för dig själv och sitt skrivande och hennes nya bok är nu klar.
Från början fanns en dröm om att skriva romaner, Barbro kände att hon inte hade upplevt så mycket men hon hade ju varit barn. Så blev det Mattias sommar. Skiljer det sig något att skriva för barn och vuxen? Texterna är ofta enkla och när det är vuxenböcker, så kan Barbro förhålla sig friare och utgå från sin verklighet. Barnspråket är poetiskt och i Max-böckerna är fantastiskt fina dikter. Barbro står alltid på de svagas sida, de som slår ur underläge. Hon berättar att hon alltid varit intresserad av de som är övergivna. Hon växte upp i närheten av Beckomberga. Det normala och det lyckliga intresserar inte, läsarna har ofta ett starkt känslomässigt förhållande till Barbros texter. Hon hoppas att man kan känna igen sig i och få tröst i hennes texter. Många känner igen sig och böckerna är tidlösa. Kanske kan det bero på att känslorna är i fokus och det kan man alltid relatera till.
Barnets syn på tillvaron krockar med de vuxnas syn, Barbro hade starka känslor för miljöer när hon växte upp. Hon tänker sig att den depression som hon drabbades av som barn kan ha utlösts av att hon började på en ny och fin skola. Det har hon beskrivit i Jättehemligt. Hon är en frihetslängtande person som kände sig instängd i skolan. Ett sätt att hantera det är humor, det måste finnas humor och det finns tröst i skrattet. Tunga ämnen som döden är något man måste vänja sig vid och det kanske inte är så dumt att börja i tid?
I Vems lilla mössa flyger skapade Barbro en egen värld där alla sorters karaktärer fick vara med. Hon modellerade dem på gamla leksaker och Barbro tycker själv att det blev mycket lyckat. Figurerna blir levande och man kan fråga sig om hur man gör från att slita sig från figurerna som man skapat. Barbro stannar sällan kvar i sina figurer och hon vill gärna vidare, hon är lite rastlös och vill göra ny saker. Hon är inte nostalgisk. T ex har hon helt slutat att illustrera sina texter. Skrivandet är det sätt som hon känner att hon kan uttrycka sig som mest nyanserat. Hur hittar man till den där speciella rösten som finns i alla böckerna? Man utvecklas och övar sig och rösten har nog ändå förändrats ändå, menar Barbro.
Lyssna och uppleva är det som blir mina berättelser. Musiken ska få sista tonen.
