Kärlek mellan fiskpinnarna

Lotta
Man kanske kan tro att jag är en romantiker ut i fingerspetsarna eftersom jag älskar att läsa romantiska, sentimentala, klyschiga och sockriga romaner som går ut på att hitta den rätte och evig lycka. Lite smågupp på vägen är okej men det ska sluta lyckligt.

Det finns heller inget härligare än filmscener där alla runt omkring börjar klappa händerna när de lyckliga tu på slutet äntligen får varandra. Och vad är underbarare än de här olika youtubeklippen med arrangerade överraskningsfrierier och stora flashmobs?

Jag är helt för stora romantiska gester i teorin, men i praktiken får jag nästan eksem på kroppen av den här sortens publika utspel. Jag skulle säga nej till ett sånt där frieri och gå därifrån bara för att jag tycker det är heltöntigt när det blir ”på riktigt”. Jag har till och med skällt på min man för att han skickat blommor till mig på jobbet, varför då liksom? Han kan väl skicka hem dem istället, eller köpa med dem på vägen. Köp gärna blommor, bjud mig på middag, överraska mig  med en resa till Paris,  men låt inte uppvaktningen bli ett publikt skådespel.

Det var egentligen inte meningen att jag skulle komma ut som en romantik-Grinchen, men nu blev det visst så. Jag tänkte bara skriva om det där vardagstråket. Kärleken mellan fiskpinnarna och dagishämtningarna, bland snoriga näsor och drivor av skor i hallen. Det som är allt annat än svulstiga gester och stora ord. Visst är det roligt att bli uppvaktad med en blombukett (obs ej publikt), men jag tycker det är minst lika fint att komma hem till ett nystädat hus, att få en kopp nybryggt kaffe på morgonen, eller att få ha makten över fjärrkontrollen i tv-soffan.

Det är lätt att glömma bort varandra i vardagslunken. Det som började med passion, kärleksrus och frihet övergår till småbarnsträsk, övertidsarbete och en massa måsten. Allt rullar på. Antingen hittar man varandra någonstans mellan fiskpinnarna eller så glider man längre och längre isär. Att lyckas hitta varandra i det lilla tycker jag är det största och finaste som finns.

En av de mest vardagsrealistiska låttexterna på ämnet är Stefan Sundströms Amors pilar. När den smala madrassen och tvåsamheten övergått till dubbelsäng och familjeliv. De har mer, men är de lyckligare nu? Relationen faller sönder. De är trötta. En skarp och sorglig text som känns väldigt äkta och nära.

Amors pilar – Stefan Sundström

Nu klär hon på sig och ska gå
I kort svart kjol och tajt trikå
Barnen hänger som en svans
Mamma hon ska ut på dans
Mamma, var har du köpt den där parfymen nånstans?

Gula Blend, en trave disk, snoriga barn och djupfryst fisk
Köpa vin och vilja väl, ändå blir det bara gräl
Ingen orkar vara det minsta sensuell

Men Amors pilar föll som regn
Över en smal madrass, du hade ingen säng
Det är klart att vi låg kvar, och det är klart att det blev barn
Nu har vi dubbelsäng och ingen tid att ligga kvar

Hennes mun, en bigarrå, pussar barn säger: Hej då
I tamburen står jag kvar för jag är ju barnens far
Kom, vi går och ser om det finns nåt lördagsgodis kvar

En retfullt formad, röd, mjuk mun lyser kvar i vårt badrum
Ja, på muggpappret som ett brev: Ta du och kyss dig i ditt skrev
Jag sätter mig och tittar på TV

Lotta

Jag läser mycket, ofta och gärna. Hoppar friskt mellan olika genrer och älskar episka läsäventyr såväl som feelgood, blodiga styckmord och krimgåtor.

Visa alla inlägg av Lotta →

7 tankar på “Kärlek mellan fiskpinnarna

  1. Bra skriver, Lotta! Jag är också en romantik-Grinchen i verkligheten tror jag.
    Och en stor kärlekshandling för mig är också sånt där smått: att sitta kvar efter middagen när den andre plockar av och röjer, eller en kram mitt i morgonstressen.

      1. Usch ja, älskar t.ex. scenen ur Love Actually som bilden kommer ifrån, men tänk om det hänt i verkligheten. Vidrigt. Eller ett offentligt frieri. Usch, hade blivit skitarg. Faktiskt för ett frieri över huvud taget, i alla fall med köpta ringar. Jag vill välja själv. Men i böcker och filmer, då är det fint som snus. 🙂

  2. Jisses, nu lipar jag igen. Förrförra (?) veckan döden och nu kärleken. Just den där svåra fiskpinnekärleken…

  3. Jag älskar den där strävsamma kärleken som finns där under ytan på det som kan verka grått och trist. Det där kärleksparet som alltid hittar tillbaka till varandra!
    T.ex. den danska tv-serien Nikolaj och Julie som börjar med att de skiljer sig, glider ifrån varandra och sen hittar varann igen. Aldrig har jag nog önskat att ett tv-par ska få varandra så mycket. De slår nog till och med Ross & Rachel.
    Nu var ju det här iofs par som gör slut och hittar tillbaka… Men ändå… 🙂

Kommentarer är stängda.