Kategorier
Sakprosakoll

Att få läsa någon annans privata tankar

carolina-top

Nyligen läste jag Jane Austens liv i brev och bilder inför en träff med min Austenbokcirkel, och nu håller jag (då och då) på att läsa Congenial Spirits: The Selected Letters of Virginia Woolf eftersom jag själv har gett mig någon slags läsa-Virginia-Woolf-utmaning.

Det är intressant läsning. Ofta briljant. Och bägge brevskriverskornas brev säger dessutom en hel del om deras samtid, så det blir lite historievetande också, vilket jag alltid tycker om. Men ändå känns det väldigt mycket att jag sitter och läser någon annans brev.

När jag var i tonåren hade jag ganska många brevvänner. Ja, alltså brev, med brevpapper och kuvert och frimärken och gärna skrivna med särskilda pennor, och nedstoppat i kuverten ofta någon godisbit, eller något klistermärke eller så. När jag berättar detta för mina barn så tittar de konstigt på mig eftersom konceptet ”brevvänner” inte finns i deras värld av sociala media med sekundsnabba utbyten av skvaller, bilder och information. Jag känner mig lätt ålderstigen, men hävdar ändå att det där med att skriva brev var något helt annat. Något fint. En konst, faktiskt. Det är knappt jag själv kommer ihåg hur det gick till – skriva en hel text utan att kunna redigera den efter en genomläsning, liksom? Läskigt… Och i det där omedelbara och definitiva skrivandet rann nog ofta en del av mitt hjärta ned på pappret, i väldigt personliga utgjutelser om livet. Sånt jag kanske ångrade att jag skrev, men inte kunde redigera bort så lätt och därför lät stå, och skickade iväg. Det var ju ändå bara avsett för en läsare.

Det är därför det känns som att jag tar del av något som ofta är väldigt personligt när jag läser någon annans brev. Brev, som kanske inte heller var tänkta att bli lästa av någon annan än adressaten – men som lång tid efter att de skrivits har getts ut i bokform därför att brevskrivaren var författare eller någon annan känd person. Jag läser, och det är intressant – men det är liksom ”snokigt” intressant. Detta var inte avsett för mina ögon, och ibland känns det som om jag snokade i någon annans badrumsskåp.

Ändå fortsätter jag, och letar efter det jag vill läsa om – nämligen de brev där författarna skriver om sina verk. Om hur de funderar kring upplägg och personer. Vad de tycker om recensioner och mottagande. Hur de hoppas, eller hur arga de är. Jag älskar att läsa hur Jane Austen ber sin syster kolla om det finns buskrader som växer tätt i landskapet hon befinner sig i – eftersom jag vet att de där buskraderna används i handlingen i Övertalning Och jag tycker så mycket om att läsa när Jane Austen ”precis har fått sitt älskade barn från London”. Det är Stolthet och fördom som har kommit från tryck. Hon kan inte lägga upp bilder på bokpaketet på Instagram, eller blogga om det – men hon skriver om det i ett brev.

jane austens brev

Och vissa brevrader får mig att hoppa till. Som när en tjugoårig Virginia Woolf skriver till en väninna ”But too many books have been written already – it’s no use making more.” Att hon tänker så, hon som senare skrev så många böcker? Att hon tänker så 1902, och inte vet hur många bra böcker det kommer att ges ut efter det? Men ett av mina favoritcitat är

“Om jag bara hade ord, som inte redan var kända, uttryck som var främmande, ett nytt språk som aldrig använts, och som var fritt från upprepningar, och som sluppit dessa skämda ord som gamla män har talat”

skrivet av egyptiern Khakheperesenb redan 2000 fKr. Det är fascinerande hur samma tankar går igen hos människor – fyratusen år sedan, hundra år sedan…och säkert också nu.

Vad jag också letar efter i brevsamlingarna är när brevförfattarna skriver om andra, samtida personer jag känner till. Lite intressant brevskvaller! Fast å andra sidan är det rätt jobbigt med berättandet om alla de personer jag inte känner till. De här breven drunknar ofta i namn, i skildrandet av hur den och den mår, vem som har gift sig med vem och vad någon annan tyckte om det. Det är ju så det måste vara. Breven är inte skrivna till mig – de är skrivna till någon annan, någon som känner alla de där personerna och är intresserad av deras liv och leverne.

(Utgåvan med Virgina Woolfs brev som jag läser är försedd med en omfattande notapparat, som förklarar vilka alla omnämnda personer är, och också andra detaljer VW anspelar på i sina brev. Mycket praktiskt.)

Två saker tänker jag på när jag läser brevsamlingar: Det ena är hur bra det ändå är att inte brevskrivarna vid tillfället visste att deras brev skulle komma att läsas av tusentals okända personer i framtiden. Det andra är att det är lite trist att allt det vi skriver till varandra nu – mail, facebookkonversationer, sms – inte alls i samma utsträckning kommer att kunna bevaras till framtiden. Genialitet som försvinner ut som ettor och nollor i rymden.

Och, ja, så tänker jag också att det är rätt synd att mina barn inte har brevvänner och kan blöda ut sina tonårstankar på pastellfärgade papper och skicka iväg innan de hunnit ändra i texten.

(och vilken tur det är att jag inte är någon känd författare så att någon i framtiden rotar upp de långa, klottriga brev med många utropstecken jag skickade iväg som fjortonåring och ger ut dem…)

 

Foto: Letter by Jane Austen in the J P Morgan Library New York av denisbin (CC BY ND 2.0)

Av Carolina

Läser allt. Läser jämt. Läser börja läsa-böcker blandat med tunga klassiker, frossar i fantasy, romance och historiska romaner. Läser nytt inom barn- och ungdomslitteraturen och gamla deckare. Blandar allt och kan inte leva utan. En dag utan någon läsning är en misslyckad dag.

8 svar på ”Att få läsa någon annans privata tankar”

Brev är fascinerande att läsa. En brevväxling som jag läst flera gånger är den mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. De diskuterar bland alla vardagsbekymmer också skrivandet och sina texter i detalj. Superspännade att läsa!

Den har jag också läst, och tycker mycket om! Jag hade nästan glömt att jag hade den – gick och tittade på den i bokhyllan nu och kom ihåg: just det ja, det är ju den med fotot på framsidan där Selma är helt kortsnaggad.

Brevväxling, ja vilka härliga minnen, att vänta på brev. Då kom brevbäraren två gånger varje dag och på lördagar.

Det var mycket roligare att tömma brevlådan då, när det var roliga och fina brev i den. Nuförtiden är det bara räkningar och reklam.

Stängt för kommentering.