Ranelidska: skönspråk eller stönspråk?

Copyright/fotograf: Christer Molander

Lotta

Vi kan inte ha språkvecka utan att jag tar upp min favoritsubgenre inom det svenska språket, nämligen Ranelidska. En språkdräkt som får änglar att dansa av glädje. Detta metaforrika, vackra och överdådiga språk som är författaren Björn Ranelids kännetecken.

Björn Ranelid säger så här om sitt språk: ”Mitt språk skall vara som ett genetiskt monogram och existera i endast ett exemplar i världen.” Men varför då tänker jag? Vad är språk om inte kommunikation mellan människor? Hur kan man kommunicera om man använder ett språk som man vill vara ensam om? Det kan bli svårt att mötas. Lätt att bli missförstådd.

Med Björn Ranelid blir det ofta så att det han säger och skriver hamnar i bakgrunden och fokus hamnar istället på honom som person. Hans utseende kritiseras och det klagas på hans sätt att vara. Hans personlighet tar över och färgar av sig på det han skrivit, kanske till och med stänger ute en läsarkrets för att man inte kan bortse från Personen. Ord som pompös, självuppfylld och megaloman dyker upp när man googlar hans namn liksom ständigt dessa kommentarer om hur han ser ut och hur han klär sig. Vissa människor är det uppenbarligen fritt fram att skriva och säga vad man vill om. Det är inte lätt att vara påfågel i ett land befolkat av gråsparvar och blåmesar. Man kan tycka vad man vill om honom som författare, men att han har ett unikt sätt att använda sig av det svenska språket kan ingen ta ifrån honom.

En av mina favoritböcker hemma i bokhyllan är Ranelids Jag skänker dig mina vackraste ord, en samling aforismer och metaforer på svenska, franska, engelska och tyska. Det är en bok som jag ofta tar fram och bläddrar i. Och det är kanske så här hans uttryck kommer till sin fulla rätt. Inte i en skönlitterär roman, utan i små korta citat som med några få ord säger allt. Jag gillar också hur det svenska språket lyfter i hans händer. Jag brukar tycka att engelska är ett mycket vackrare och rikare språk än svenska, men med den här boken är det precis tvärtom. Här är det vackert på svenska men orden flyter inte alls lika bra i engelsk översättning.

Här kommer några av mina Ranelid-favoriter:

[quote]Du kan aldrig skriva vackert om du knyter handen.[/quote]

[quote]Människan går långt för att upptäcka ett mirakel, men glömmer bort att det lever inom henne.[/quote]

[quote]Alla krig börjar och slutar i människans hjärta.[/quote]

[quote]Människan är en hög byggnad, men alla törs inte besöka källaren och den översta våningen.[/quote]

[quote]Vi irrar efter kärleken som ättiksblinda fjärilar.[/quote]

[quote]Tre lärdomar tar jag med mig i graven: Rosen är större än kriget. Människan är överlägsen råttan som skadedjur. Kärleken är den främsta gåtan på Jorden.[/quote]

 

4 comments
  1. Ja, det är svårt att sticka ut från den homogena svenska gråmelerade gruppen. Då blir man genast ett tacksamt mobboffer. Jag har bara läst en enda bok av Ranelid, Kvinnan är det första könet och jag kommer inte ihåg att språket var “over the top”. Jag tyckte om den. Mycket tänkvärda citat ovan!

  2. Jag har en väldigt stark nära Ranelid-upplevelse från Folkets hus i Gävle för x antal år sen. Det var någon sorts kulturkväll och jag var egentligen där för att se någon av de andra uppträdandena men det var Ranelid som på sitt oefterhärmliga sätt naglade fast mig i fåtöljen. Bokstavligen. Jag bara satt där och lyssnade, var helt tagen efteråt. Efter det köpte jag flera av hans romaner men har aldrig kommit mig för att läsa dem efter att den där förtrollningen släppte. Han är verkligen speciell…

Comments are closed.