”Kall och fattig är den men skön så att den sliter hjärtat ur bröstet på en!”

carolina-top

Våren är min absoluta favoritårstid. Med den gillar jag ungefär…allt. Från det allra första tecknet när asfalten på vägarna är torr, över det här när det helt plötsligt hörs fåglar utanför fönstret på morgonen, alla älskade vårblommor som modigt sticker upp ur trädgårdsrabatterna till den där första doften av vatten när man springer i skogen. När det doftar vatten, och jord, är våren verkligen här. Och sen kommer explosionerna: gräset blir grönt, träden slår ut, syrenerna blommar och näktergalarna sjunger. Då är det nästan för mycket underbarheter och jag känner ständigt att nu, nu vill jag stoppa tiden!

 Jag älskar verkligen våren. Den är löften, återkommande ljus, nystart och hopp. Och jag längtar till den hela det övriga året (ja, även på sommaren som för mig ofta känns som en överblommad och för varm vår med ganska många krav). Därför tar jag alltid omgående till mig böcker där det på något sätt skrivs fint om våren. Så där så att jag känner kvillret i mig.

Här är några kviller-framkallande citat:

En kväll när mumintrollet gick hem från badhuset stannade han mitt på vägen och spetsade öronen.
Det var en mulen, varm natt som var full av rörelse. Träden hade längesen ruskat av sig snön och han hörde dem skaka sina grenar i mörkret.
Långt bortifrån söder kom en stark vindstöt. Han kunde följa med hur den brusade fram genom skogen och fortsatte förbi honom upp för den motsatta sluttningen.
Ett regn av vattendroppar föll ur träden ner i den mörknande snön, och mumintrollet lyfte nosen och vädrade. Kanske var det lukten av jord. Han gick vidare och visste att Too-ticki hade rätt, det höll verkligen på att bli vår.

(ur Trollvinter av Tove Jansson)

På strandslänten nedanför sin stuga höll Söderman på att tjära ekan. Den skulle i sjön nu. Hela Saltkråkan var mitt uppe i stora våryran. Sjön svallade fritt, alla båtar skulle rustas, ön låg i ett ständigt os av tjära och målarfärg och i en ständig rök från brinnande lövhögar, för också på tomterna fejades det. Men över alla andra dofter låg doften av hav. […] Det var Melkersons som hade haft med sig Stina, när de kom. De var ute på ett par dagars vårbesök, för Melker ansåg fortfarande att man inte kunde ha en hel stor Snickargård, som man hade betalt hyra för, stående till ingen nytta. Och dessutom…aldrig var Saltkråkan skönare än så här års, när björkarna hade fått sina första späda blad och hela ön var ett hav av vitsippor.
”Gud hjälpe mig för den svenska våren”, brukade Melker säga. ”Kall och fattig är den men skön så att den sliter hjärtat ur bröstet på en!”

(ur Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren)

Våren låter sig inte stoppas, även om allt är förändrat inne i husen. Det sorlar och droppar och glittrar i Glimmerdalen nu så det är en fröjd. Smältvattnet forsar nerför fjällsidorna och Glimmerdalsälven mullrar sin sång i djupa darrande toner. Tonje har somnat och vaknat till de tonerna hela livet. Älvljuden är nästan som hennes egen andning eller något annat som bara finns där. […] Hon ser ut över våren och förstår att det är bäst att ta sig en tur.
Under björkarna nedanför huset nickar några snödroppar försiktigt till henne när hon går förbi. Tonje nickar tillbaka och kilar tvärsöver gården och nerför backslänterna. Det är som om hela dalen har sparkat av sig ett täcke, tycker Tonje. Hon har på sig sin blå tjocktröja för första gången i år. Det är det enda plagg mamma har stickat i hela sitt liv, och den ser inte normal ut på något vis, har faster Eir sagt, men Tonje älskar den.

(ur Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr)

Det var ett alldeles särskilt ljus ute, ett milt kvällsljus som de inte sett på mycket länge.
En koltrast började sjunga och de mjuka flöjttonerna spreds i vårkvällen. Det kändes som om hela Svartholmen höll andan, som om allting stillnade. Det sista dagsljuset riktades som en spotlight mot den spelande trasten. Den sjöng så vackert och samtidigt lite sorgset, tyckte Myra.

(ur Huset där humlorna bor av Stefan Casta)

Och här var hon nu och hade störtat huvudstupa in i våren. Den fanns så härligt överallt runt omkring henne, ja, den fyllde henne så stor hon var, och hon skrek som en fågel, högt och gällt, tills hon måste förklara för Birk.
”Jag måste skrika ett vårskrik, annars spricker jag. Hör! Du hör väl våren!”
De stod tysta en stund och hörde hur det kvittrade och susade och brummade och sjöng och sorlade i deras skog. I alla träd och alla vatten och alla gröna snår levde det, överallt ljöd vårens friska vilda sång.
”Jag står och känner, hur vintern rinner ur mej”, sa Ronja. ”Snart är jag lätt så jag kan flyga.”

(ur Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren)

Kände ni kvillret? Visst? OK – gå nu ut i skogen och skrik ett vårskrik, och känn hur vintern rinner ur er. Det är vår!

 

Foto: Carolina Landin

6 comments
  1. Den här strofen tänker jag ofta på under ljusa vår-och sommarkvällar: Man borde inte sova när natten faller på… (Från en dikt skriven av Jeremias i Tröstlösa) /B

    1. Så sant…! Hade varit bra om sovandet kunde skjutas upp till vinternätterna 🙂

  2. “Det som göms i snö dyker upp vid tö”. Dvs all skit blir synlig och allt luktar illa. Själv är jag mer för hösten. Klart, krispigt, kulört…

    1. Men snart kommer gräset och täcker över det där skitet?
      Hösten är fin men jag blir så vemodig av de mörka kvällarna.

  3. Njöt av citaten. I mig kvillrade det till ordentligt. Även för mig är våren bäst, betyder livslust medan hösten är vemodig.

Comments are closed.