Foto: The Lapland Photographer med tillåtelse av Malin Johanson
Då, i natt, tar vår temavecka slut. Som tur är så fortsätter vi stadigt mot ljusare tider och har en härlig vår och sommar framför oss. Helena har påmint om uteläsningens fröjder och vi har presenterat aktuell trädgårdslitteratur. Fanny uppmanade oss att vakna till och tipsade om kulturaktiviteter som är på gång under våren medan Linda fortfarande är skeptisk, hon behöver övertalas lite till!
[quote]Inte ens solskenet förmådde hejda det, ej heller vackra ord som regnbåge eller kärlek; de var tammefan oanvändbara, de kan slängas bort utan risk – alltsammans började med död.[/quote]
Det är inte det att jag inte uppskattar vårsolen, eller att jag inte noterat hur mycket ljusare det blivit både på morgonen och kvällen. Det är inte så att jag inte älskar fågelkvittret eller vårblommorna, eller att jag inte uppskattar en lässtund i solen. Och trots att ögonen kliar och näsan rinner är det inte därför jag vill hävda att Karin Boye visste vad hon skrev om. För det gör ont när knoppar brister. För mig gör det definitivt ont.
Kanske är det för att all energi jag tankade under sommaren nu är mer än slut. Kanske handlar det om att det som alltid är en galet intensiv period på jobbet. Eller så är det helt enkelt så att det tar lite tid innan min kropp och mitt sinne förstår att våren verkligen är här. Påsken brukar vara den tid då jag hinner landa och den kommer som tur är ganska tidigt i år.
Tills dess läser jag om Fiskar ändrar riktning i kallt vatten och bläddrar i Den långa vintern. Allt för att få mig själv att inse att den tiden är förbi för i år. Jag vältrar mig i mörker och elände, riktigt grottar ner mig i våldsamma thrillers och tragiska öden, för att hjärnan på något sätt ska inse att det verkliga livet inte är fullt så illa.
Sedan kommer påsken och några lediga dagar. Då om inte förr brukar jag inse att vi går mot ljuset. Att det är dags att våga sig ur vinteridet och börja leva. Det räcker inte med en och annan krokus. Jag behöver vitsippor. Först då tar jag fram de glada och ljusa böckerna som passar mitt nya sinne.
“Anemone nemorosa 001” by Lilly M – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons –
Välkommen vår! Välkommen sol! Välkommen pollen! Det sistnämnda kunde jag dock varit utan, men det är likt första tussilagon, fågelkvittret och lemmeltåg av promenerande människor – ett säkert vårtecken.
I mitt snörvlande, nysande ömsom täta tillstånd klamrar jag mig fast vid annat kulturkul som händer under våren. Just idag har Insurgent premiär, vilket är fortsättningen på Divergent, som är filmatiseringar av Veronica Roths böcker med samma namn. En annan film som går upp idag
I dag har varit Jón Kalman Stefánssons dag här på Kulturkollo. Jag är väldigt förtjust i hans sätt att skriva romaner på och därför är jag extra glad över att kunna lotta ut tre signerade exemplar av trilogin om Pojken. Alldeles färska från tryckpressarna kommer tre storpocketar där Himmel och helvete, Änglarnas sorg och Människohjärta ryms. Kommentera på inlägget innan klockan 24 den 25 mars om du vill vara med och vinna. Tipsar du om utlottningen på egen blogg, FB eller twitter så får du extra chanser.
Välkommen att pröva lyckan!
“Mot ljusare tider” heter vårt tema för v 11, då har vi också en bokcirkel på nätet där vi samtalar om din roman Sommarljus och sen kommer natten. Kan du berätta lite för oss om hur just den boken kom till?
Jeg startede på den sent på året 2003, da havde jeg nyligt udgivet en roman (Spraket från stjärnorna), som var enslags “follower” af andre novel, fra 2001 (Lite av varje om jättetallar och tid). De er begge fortalt i förste person, delvis, men kun smule, bygget på mit liv, og jeg ville gerne göre noget helt andet i næste bog. Tænkte faktisk at skrive historisk roman, men nölede med det, havde frygt mod det form, historiske, og det fald mig ind at skrive nogle noveller, som jeg havde længe drömt om, altså, at skrive noveller. Jeg ville begynde med at skrive novelle omkring min erfaring da jeg arbejdet i slagteriet i tre efterår. Så, jeg sætte mig ned, tænkte mig at begynd med at beskrive stjernehimmelen over denne lille landsby ude på landet, den kan være så stærk, så vidunderlig, stjernehimmelen langt fra byens lyse. Men da opdagede jeg at under denne store, fantastiske himmel stod en mand. nej, tænkte jeg, hvem kan det være? Flyttede mig nær ham – og dette var Astronomen.
Da begyndte jeg at skrive Sommerlys.
Dagen idag kommer att vara fylld av Jón Kalman Stefánssons böcker. Han är en isländsk författare som använder kontrasterna mellan ljus och skugga, natt och dag, vinter och sommar på ett alldeles unikt sätt. Först ut blir en text om hans nya roman Fiskarna har inga fötter.
[quote]I Keflavik finns det tre kardinalväderstreck: vinden, havet och evigheten.[/quote]
Jag kan konstatera att det här är en bok som jag känner mig märkligt bekant med redan efter några raders läsning. Jag känner igen mig i Jón Kalman Stefánssons isländska miljöer, filosofiska utläggningar, rika bildspråk och hans ständiga undersökning av vad det är att vara människa.
När Kulturkollo föddes utnämnde jag mig själv till vår expert på balkongläsning och jag står fast vid det, jag har galna skills på området. I maj flyttar jag ut mig och katten på balkongen och sen sker all sådan aktivitet i hammocken där ute, fram till och med september. Så är det bara, år efter år – genom solsken och svinkyla.
[quote]Det har uppstått en reva i den vita duken, det drar mellan världarna.[/quote]
Fantasi eller verklighet? Fakta eller fin fabuleringskonst? I Sjóns tunna roman Máni Steinn – Pojken som inte fanns är skiljelinjen mellan de båda tunn som en tråd. Som i en stumfilm fladdrar scenerna förbi och i bakgrunden av den unge pojkens liv mullrar Katla.
Skolgårdarna har sina hopprep, Ronja har sitt vårskri och själv har jag en obändig lust att putsa fönster. Hur firar du vårens ankomst? Fota och lägg upp på instagram #kulturkollo eller berätta här i kommentarerna eller varför inte i egen blogg? Låt våra flöden översvämmas med härliga bilder!