Humor – inte min kopp te

I sedvanlig ordning är det jag som lyfter skeptikerkudden högt. Det här med humor är svårt. Så h i m l a svårt. Missförstå mig rätt – jag ser mig själv som en humoristisk person [Utan ironi märk väl! Om självinsikten är fullständig låter jag dock vara osagt]. Jag tillhör i kropp och själ den ironiska generationen och det är tydligt i hur jag själv låter och vad jag finner är just roligt. MEN humor i film, bok och teaterform får mig sällan att skratta högt. Eller inte alls.

Jag skrattar inte åt revy, buskis eller stand up. Jag har svårt för komedifilmer och TV-serier. Jag har försökt flertalet gånger att läsa böcker som utger sig för att vara HUMOR, men jag finner dem långt ifrån humoristiska och lägger således ner efter några sidor. Antingen är jag helt humorbefriad [Ve och fasa!], full av trots och känslan av att minsann inte tycka det är roligt som någon annan talar om för mig i förväg att det ska vara roligt eller så är det helt enkelt så att det här med komedi inte är min kopp te.

Får jag höra en gång till att Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är “sååå kul”, så skriker jag högt. Det har gått så långt att om det nämns ord såsom “humor”, “underhållande” eller “komedi” på omslaget så går den bort.

Vad tycker jag är roligt då? Sociala relationer och reglerna som omger detta fenomen. Jag skrattar gärna åt mig själv och gillar skarpt igenkänningshumor och att se någon gör något oväntat i ett viss givet socialt sammanhang. Jag ironiserar gärna över mig själv och jag har faktiskt funnit att just i kortare litterär form går humor hem för mig som till exempelvis Nina Hemmingsons enrutingar (igenkänning igen!), Elin Lucassis serier och teckningar och Mia Skäringers krönikor (Dygnkåt och hur helig som helst och Avig Maria). Jag gillar humor i kombination med eftertanke – att använda humor som medel för att leverera samhällskritik. Jag gillar således att sätta skrattet i halsen.

En annat forum där jag tycker att humor är just humor är i radio. Jag älskar “Tankesmedjan“,  “Morgonpasset i p3” och jag skrattar med Linnéa Wikblad och Sara Kinberg i “PP3“. Vad jag däremot har svårt för är stand up, vilket jag själv finner är något märkligt. Jag gillar verkligen Magnus Betnér, Johan Glans och Soran Ismael, men vill inte se dem i stand up-form. Jag tror det har att göra med att jag ser humor i det spontana och i samspelet mellan människor som radioprogram kan erbjuda och ser stand up som envägskommunikation (och så vad det där med att det på förhand är bestämt att det här ska du minsann skratta år). Det sistnämnda, inom parantes, kan ha större påverkan än vad jag vill medge.

Hur sjutton kan man kalla sig en skeptiker en humorvecka?! Jag vill föra till protokollet att jag skrattar mycket – högt och gärna – jag är dock högst allergisk mot forum där jag redan innan förväntas tycka saker och ting. Rubriken är med andra ord totalt missvisande (och/eller ironisk).

Mitt (självtilldelade) uppdrag denna vecka var dock att skriva om humor i TV-serie-format. Vilket var lättare sagt än gjort visade det sig då jag ser väldigt få, så en tio-lista går bort. Skulle jag satt samman en lista så skulle sannolikt “Full patte” (webb-tv), “Girls”, “The Big Bang Theory”, “Helt hysteriskt” och “Solsidan” stå med, men nu blev det ju ingen tio-lista.

Foto: “Two little girls laughing on a sofa” av simpleinsomnia (CC BY 2.0)

Comments are closed.