Dick Harrison: Att läsa krigsskildringar från 1600-talet

anna-top

Inför tema “krig och fred” så kikade jag i min bokhylla och insåg att jag äger mängder av böcker som skildrar samhällen i krig. Att skriva om krig verkar ha fascinerat människor i alla tider. För att få reda på mer om det så frågade jag Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, om han hade några tankar om ämnet. Bjuder här hans mycket spännande svar:

[quote]I svensk historia är ”stormaktstiden” – 1600-talet och det tidiga 1700-talet – en sägenomspunnen era då svenska kungar for segrande fram i Baltikum, Polen, Tyskland och Danmark. Enligt traditionell nationalistisk historieskrivning var det en glansfull tid då ärat Sveriges namn flög över jorden. Enligt kritikerna – som sedan länge dominerar på våra akademier – var det en förfärlig tid som slukade hundratusentals svenska och finska mäns liv, för att inte tala om de katastrofala följdverkningar våra statschefers beslut fick för de arma grannländernas befolkning.[/quote]

Men hur tedde sig denna ovanligt blodiga era för epokens egna skriftställare? Vad händer om vi lämnar moderna rekonstruktioner därhän och utgår från de dagböcker och memoarer som skrevs av folk som var med? Idag läses de nästan aldrig, trots att de i många fall publicerades redan på 1600- och 1700-talen. När jag skrev min bok om trettioåriga kriget, Ett stort lidande har kommit över oss (Ordfront, 2014), snubblade jag ideligen över ögonvittnesskildringar som var påfallande lätta att komma över och ta till sig – jag behövde inte läsa en enda opublicerad handskrift – men som nästan ingen historikerkollega i landet gjort något väsen av. Om vi vänder oss till dessa källor träder vi rakt in i krigets vansinne och möter det i dess råa originalform, utan påverkan från historieskrivningens filter.

Se bara på legoknekten Peter Hagendorfs berättelse, en dagbok från mitten av 1620-talet till krigets slut, en osminkad djupdykning i ofredens vardag. Hagendorf deltog i plundrandet av byar och städer, söp sig ofta berusad, gifte sig två gånger och sörjde sina barn (nästan alla dog kort tid efter födelsen) och noterade nogsamt allting – ingen vet varför. Dagboken har överlevt och finns tillgänglig i svensk översättning (Sedan stack vi staden i brand. En legoknekts dagbok från trettioåriga kriget, red. Jan Peters, Stockholm 2006).

Eller läs William Crownes hisnande redogörelse för en ambassad från det neutrala England till Österrike år 1936, publicerad i Connoisseur and Diplomat: The Earl of Arundel’s Embassy to Germany in 1636 as recounted in William Crowne’s Diary, the Earl’s Letters and other contemporary sources with a catalogue of the topographical drawings made on the journey by Wenceslaus Hollar (red. Francis C. Springell, London 1963). Engelsmännen reser genom ett efter-katastrofen-landskap som dignar under svältdöda människor med munnarna fulla av gräs, som de sökt äta i dödsögonblicket, hungrande och utmärglade barn och nervösa artillerister som skjuter på allt som rör sig. När de anländer till byn Neunkirchen i Franken kan de inte se en enda invånare. Ett hus står i lågor, vilket kommer väl till pass eftersom man behöver brasved till middagen. ”Vi tillbringade den natten genom att vandra upp och ned med gevär i händerna, och vi lyssnade räddhågset till ljudet av skott i skogen runt omkring oss.” Morgonen därpå besöker de byns kyrka och finner att den plundrats. Ett lik ligger på kyrkogården, ett annat utanför den. Alla hus är tomma. ”Vi skyndade oss bort från denna olycksaliga plats och fick senare veta att byborna hade flytt på grund av pesten och hade tänt eld på det där huset för att förhindra att resenärer blev sjuka.”

Flera ögonvittnesskildringar från trettioåriga kriget är skrivna av kvinnor, trots att det tillhör de spridda (men felaktiga) vanföreställningarna dessa varken kunde läsa eller skriva på 1600-talet. Mitt favoritexempel är Anna Wolff från Schwabach, som har efterlämnat en kuslig skildring av hur kejserliga knektar stormade och plundrade hennes hemstad på sommaren 1632. Redogörelsen trycktes redan på 1700-talet (”Fragment einer Handschrift aus den Zeiten des dreißigjährigen Kriegs von einer Frauensperson aufgesezt”, red. D.E., Fränkisches Archiv, 3, 1791). Anna, som var mjölnardotter, räddade livet och äran genom att fly till sin kvarn tillsammans med fyra andra kvinnor: ”De flesta flydde in i de två kyrkorna och låste dem; få förblev kvar i sina hus. Jag gömde mig i ett dolt duvslag i min kvarn, där vi fem var oförmögna att stå upp under fem dagar, och medan kulorna visslade hit och dit blev vi i sanning beskyddade av Gud.”

Eftersom Anna Wolff höll sig undan kunde hon inte bevittna plundringen av Schwabach, men hon rapporterar vad andra har berättat – att ”allt” togs, att männen torterades, piskades och slogs medan kvinnorna drogs omkring, misshandlades och våldtogs. Den egna kvarnen hemsöktes av kejserliga soldater, och när hon senare beskådade förödelsen kunde Wolff konstatera att allt var borta, med undantag för en kista mjöl som mirakulöst hade undgått soldaternas roffande trots att den stod alldeles vid kvarndörren.

När plundringen var avklarad tvingades borgarna ge knektarna husrum, men i gengäld återvände lag och ordning till Schwabach. Vakter anlände för att skydda kvarnen, så att den kunde användas till att mala mjöl för truppernas räkning. Först nu vågade sig Anna Wolff och hennes väninnor fram från duvslaget. Tre av dem avled en tid senare, sannolikt som en följd av de usla förhållandena i gömstället. Men Anna och den femte kvinnan, en ingift släkting, överlevde.

Under den kejserliga ockupationen led stadsborna av hungersnöd. Soldaterna åt upp all mat. ”Många, många hundra dog av svält, utmärglade. De fick inte en enda brödbit att äta före slutet.” Visserligen fanns det kött för de lyckligt lottade, men inget salt och inget bröd. Samtidigt drabbades Schwabach av en epidemi, som skördade åtskilliga offer både bland soldaterna och i civilbefolkningens led. Anna Wolff hävdar att hon gjorde allt hon förmådde för att lindra nöden. Innehållet i den mjölkista som råkat undkomma plundringen fördelades bland Schwabachs fattiga. Hon förhandlade med vakterna vid kvarnen för att få mer mjöl, så att hon kunde göra välling till barn, och hon lyckades stjäla en och annan kanna öl ur kvarnkällaren, som hon överlämnade till sjuka och svaga.

Efter två månader marscherade soldaterna iväg under ordnade former. De hade ätit upp allt som fanns i förråden och måste leta upp andra borgare eller bönder att plundra. Lättnaden över att ha undsluppit ockupationen med livet i behåll resulterade i en våg av bröllop. Varje vecka gifte sig tre eller fyra par. Anna Wolff var själv en av de nygifta, men hennes äktenskapliga lycka blev kortvarig. Redan fyra veckor efter bröllopet anlände en trupp soldater, och då hände något – hon anger inte exakt vad – som ryckte bort maken från henne. Detta var början på en lång tid av ofärd om vilken mjölnardottern är kortfattad: ”Och så fortsatte det från och med denna tid, från 1632 till år 48. Bönen var alltid ’skänk fred i vår tid, O Herre, ty ett stort lidande har kommit över oss’.”

/ Dick Harrison

2 comments Add yours
    1. Spännande att du läst den. Jag blir väldig intresserad av att läsa när jag läser Dicks text. Det är något alldeles speciellt med ögonvittnesskildringar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.