Så här är det. Jag läser rätt mycket “pinsam” litteratur. Jag har till exempel läst Sagan om Isfolket så många gånger att jag inte skulle kunna räkna dem alla även om jag försökte. Men skäms gör jag inte. Pocketfodral för att dölja vad jag läser är inget för mig, den enda gången jag faktiskt tyckte det var pinsamt att skylta med en läsning var när jag hade första utgåvan av Död tills mörkret faller med mig på tåget. Inte för att den var rätt dålig (översättningen sög verkligen) utan för att omslaget var så oerhört überpinsamt och fult. Annars skäms jag aldrig, aldrig, aldrig över min läsning.
Jag är nog inte så lättskämsen inför andra över huvud taget, men visst händer det att kulturellt intag förenas med skam. Som när man ser film med sina föräldrar och så kommer det en sexscen (det är då man vill ta tvn under armen och placera den annorstädes som någon gjort på bilden). Över huvud taget krävs det nog sex för att jag ska skämmas. Och dålig kärlek. Viktoria nämnde detta hemska med dåliga sexskildringar igår men jag tänker ta ett djupt andetag och klampa rakt ut i träsket. Hu!
Vi börjar med kärlek. Det finns tv-serier som är bra på att skildra kärlek, såna som bygger på karaktärsdjup och utveckling. Som i Veronica Mars till exempel (det finns förstås andra bra exempel också men gud hjälpe mig, jag kommer inte på något nu – påminn mig gärna i kommentarerna!). I Agents of S.H.I.E.L.D är det istället bara pinsamt när de försöker. Som när de i början ska etablera någon sorts sexuell spänning mellan Skye och Ward. Jag var tvungen att lämna rummet när de höll på som värst. Och då var det skämset ändå ingenting mot vad som drabbade mig när jag såg några avsnitt av Shadowhunters… När det blir långa blickar och uppenbara försök att få till något känsligt utan att det lyckas, då skäms jag å skaparnas vägnar. Riktigt mycket.
Sexöverdoser är jag också väldigt känslig för. Jag har rätt nyligen slutat titta på Outlander efter det där i grunden pinsamma bröllopsavsnittet. Dels är det ett misslyckat försök att vara lite sådär artsy med hjälp av (alltid förhatliga knepet) återblickar dels är det en total orgie i övermycket sex. Claire har alltid haft mycket sex för sig och i tv-serien har hon det för att vi ska förstå att hon gillar först sin man och sen Jamie. Om och om och om och om igen. Jag må vara pryd men jag tycker att kärlek kan visas på andra sätt än med sex också. Ibland. Som omväxling. Faktiskt.
Bild: mf11 av TerryBallard
Red ut det här för en oinvigd: är inte Isfolket-serien fylld av sex? Eller jag kanske har fått allt om bakfoten. 😉
Eh, jo en aning men du förstår bästa Fanny att pinsamt sex i en bok aldrig är lika pinsamt som pinsamt sex på tv (och Isfolketsexet är rätt pinsamt men det går att kisa sig igenom och bläddra någon sida framåt), jag klarar också av sexet i Outlander-böckerna, men inte i tv-serien… Jag har läst Fifty shades men skulle typ dööö om jag tvingades se filmen.