Kategorier
Kulturkoll

TV 8 och jag

anna-topSå halvligger jag då än en gång i min duvblå designersoffa klädd i linnetyg och och tittar på dag-TV. Skämskudden ligger snällt bakom ryggen och jag zappar mig snabbt till TV8 – mitt guilty pleasure. När min hjärna är överfull och behöver en paus så dras jag  som av en magnet till program som säljer hus, designar hus eller möjligen inreder hus.  Jag snackar Ett hem i solen, Ett hem på landet och Property Ladder för att bara nämna några. Rena reningsbadet för en stressad hjärna!

För att inte tala om Manuela bakar och glöm inte  Morden i Midsomer. Tänk att det är så mysigt att se avsnitt som man sett förut och bara sakta följa med i den stilla (om än något mordiska) lunken på den engelska landsbygden. Trädgårdarna, glöm inte trädgårdsprogrammen! Jag som hatar att flytta, inte kan renovera och sällan odlar min trädgård sitter alltså där och bara njuter. Hur är man funtad egentligen?

Kategorier
Kulturkoll

Värsta pinsamt!

helena-top

Så här är det. Jag läser rätt mycket “pinsam” litteratur. Jag har till exempel läst Sagan om Isfolket så många gånger att jag inte skulle kunna räkna dem alla även om jag försökte. Men skäms gör jag inte. Pocketfodral för att dölja vad jag läser är inget för mig, den enda gången jag faktiskt tyckte det var pinsamt att skylta med en läsning var när jag hade första utgåvan av Död tills mörkret faller med mig på tåget. Inte för att den var rätt dålig (översättningen sög verkligen) utan för att omslaget var så oerhört überpinsamt och fult. Annars skäms jag aldrig, aldrig, aldrig över min läsning.

Jag är nog inte så lättskämsen inför andra över huvud taget, men visst händer det att kulturellt intag förenas med skam. Som när man ser film med sina föräldrar och så kommer det en sexscen (det är då man vill ta tvn under armen och placera den annorstädes som någon gjort på bilden). Över huvud taget krävs det nog sex för att jag ska skämmas. Och dålig kärlek. Viktoria nämnde detta hemska med dåliga sexskildringar igår men jag tänker ta ett djupt andetag och klampa rakt ut i träsket. Hu!

Kategorier
Kulturkoll

Pang i bygget eller ”Stäng av, stäng av, stäng av-inlägget”

linje-viktoria

När jag tänker skämskudde så tänker jag egentligen främst på två saker. Dels på alla taffliga sexscener som det kryllar av i såväl litteraturen som på film (ja, jag tittar på dig Morrissey), men också alla de där dråpliga humorprogrammen där det är meningen att vi ska skratta åt hur folk gör bort sig. Jag klarar inte av det. Jag frågade min man om han kunde komma på något exempel på när jag faktiskt brukar plocka fram kudden och hålla framför ansiktet, för det händer faktiskt på riktigt då och då. Han behövde bara nämna John Cleese och Pang i bygget (Fawlty Towers) för att jag skulle känna hur det började krypa i kroppen på mig. Vi har säkert alla sett den, flera gånger till och med, serien om det lilla hotellet där Basil Fawlty styr och ställer med såväl gäster som anställda för att försöka åstadkomma någon sorts illusion om att hans hotell egentligen är en lite finare inrättning än det egentligen är. Han fjäskar för de han tror är inflytelserika personer av vikt och behandlar gladeligen de gäster som han inte tycker passar in som slödder av tredje graden.

Kategorier
Kulturkoll

Om tantsnusk och den skämmigaste boken

linje-ulrica

Nu när det ges ut romance-böcker på löpande band och varenda kotte har läst Fifty Shades of Grey så är det kanske inte pinsamt att läsa s.k. “tantsnusk” längre. Men tro mig, det fanns en tid när man (läs: jag) nästan heller skulle dö än ertappas med att läsa en Harlequinbok. Ja, ni vet de där böckerna med en förutsägbar kärlekshistoria kryddad mycket sex och påfallande ofta med män i bar överkropp på omslaget. Då kunde man bara köpa dem från ett ställ i mataffärer och kiosker, eller via prenumeration.

Att jag plöjde kassvis med Harlequinböcker som farmor lämnade vidare (och Barbara Cartland-böcker, men i dem kysstes de på sin höjd på sista sidan) under högstadieåren må vara förlåtet och skyllas på ungdom och dåligt omdöme. Senare blev jag dock en mycket seriös student i filosofi och litteraturvetenskap och då var det helt annan litteratur som gällde. Nu var det ju inte så att jag inte tyckte om att läsa svåra filosofer och klassiker, men grejen var ju att man (läs: jag) inte kunde erkänna att man gillade att läsa annat också. Jodå, någon seriös samtida författare gick väl an, men Harlequin? Unheard of!

De flesta böcker av den sorten är bara avkoppling för stunden och passerade förbi utan att lämna några spår i vare sig minnet eller bokhyllan. Trots detta kan man hitta ett sönderbläddrat exemplar av en viss bok kvar i min bokhylla som har överlevt både flyttar och bokhyllestädningar. Den är pinsam på så många sätt att jag knappt kan beskriva den, men det är något i den “askungeberättelsen” som gör att jag har haft svårt att göra mig av med den. Kanske borde jag skämmas både för att jag har den kvar och för att jag har läst den riktigt många gånger, men nuförtiden skäms inte för det jag läser utan tänker att böcker fyller olika funktioner. Jag vågar till och med erkänna att jag fortfarande läser om den då och då.

Någon annan som har något pinsamt tantsnusk-minne att dela med sig av?

Kategorier
Kulturkoll

Om detta vore ett bekännelseinlägg

helena-top

Missförstå mig rätt. Jag tycker inte att man ska skämmas för någonting och kanske (förhoppningsvis) är ni en majoritet ni som står upp för varenda bok, varenda TV-serie eller älsklingsfilm. Förhoppningsvis är det så. Jag vill ha detta sagt.

Jag ser mig själv som en person som vågar stå upp för mig själv och för andras rätt att vara som man vill, se ut som man vill etc etc. Ändå – ä n d å – finns det saker som jag helst inte vill erkänna. Hade jag skrivit ett bekännelseinlägg – vilket jag för allt i världen inte skulle våga – hade jag nämnt att när jag läste (eller försökte läsa) Fifty shades of crap (förlåt!) så satte jag inte upp den på “läser just nu” på något socialt medie inklusive min blogg. Jag slutförde dock inte boken på grund av crappigheten, så boken kom inte heller med på lästa böcker-listan. Jag skulle dock kunna erkänna att jag totalt slukade Twilight-serien och de första filmerna och inte förrän diskussionen om stalker-tema m.m. dök upp i mitt flöde så fattade jag att nej, helt ok var de ju inte.

Hade jag skrivit ett bekännelseinlägg så skulle jag kunna skriva om alla de TV-serier som jag inte kan låta bli att följa, som The Vampire Diaries, Teen Wolf och allehanda housewife from whatever. Jag skulle också kunna nämna alla de kändisar som jag kollar in på Instagram, utan att följa dem (jag blir så trött på mig själv!).

Hade detta varit ett bekännelseinlägg så kunde jag nämna Justin Bieder. J u s t i n  B i e b e r hörrni! Plötsligt så släpper grabben ett album som gör att min självbild ruckas. Jag dansar loss till Biebers senaste. Jag skulle kunna erkänna det, men det skulle totalt förändra den bild jag vill förmedla av mig själv. Jag är ju indiebruden, eller?!

Nu vågar jag dock inte skriva ett bekännelseinlägg, så jag slipper att erkänna dessa saker. Jag kan fortfarande spegla mig i min egenhändigt överreklamerade intellektuella självbild och låtsas att jag bara tänker kvalitet i mitt kultururval och att jag bara konsumerar kultur avsett för min målgrupp. För trots att ser jag mig som en person som inte tar till – eller behöver – skämskudden, så får min enda bekännelse bli att så är nog faktiskt fallet.

Foto: “Typewriter B/W….now write the story.“av THOR (CC BY 2.0)

 

Kategorier
Kulturkoll

Veckans utmaning om att lyfta på skämskudden

helena-top

Ögonblicket är här! Ögonblicket vi kanske fasar för och som samtidigt är så oerhört spännande. Det är dags för lägga fram korten, lyfta på skämskudden och göra de stora bekännelserna.

Vad är din skämskuddekultur? Vilka böcker sätter du inte upp på läst-listan eller som halvt göms i bokhyllan? Vilka TV-serier kan du absolut inte missa, men som du inte direkt pratar om när andra vill ha tips? Vilka filmer kan du inte låta bli att gilla, trots att du vet att det egentligen finns så mycket “bättre”? Eller du kanske har en skämskudde-crush på en Hollywood-stjärna eller pop-idol? Ta chansen att befria er från tyngden av skämskudden!

Foto: “Day One-Sixty-Seven: I’ll Keep Your Secret” av Morgan Thompson (CC BY-NC 2.0)

Kategorier
Kulturkoll

The final rose som humörsreglerare

Linda
Okej, skämskuddetema den här veckan och egentligen är det inte min blödighet jag skäms över, men jag gråter verkligen väldigt, väldigt lätt. Det händer i verkliga livet och jag har nog skrämt en och annan med mina tårar och kanske ännu mer när jag fem minuter senare kör på som om ingenting har hänt. Jag gråter ut och sedan är det över.  Släpper ut de tårar som behöver släppas ut och sedan kan jag le utan att anstränga mig.

Ibland ser jag på tv-serier för att jag vet att jag får gråta och för att jag vet att jag behöver det. Ibland är det bra serier, som Parenthood eller Grey’s Anatomy och ibland handlar det om riktig skit-tv. Hur kan en feminist till exempel försvara att hon följer Bachelor och Bachelorette och dessutom lever sig in i serierna totalt?

Kategorier
Kulturkoll

Äntligen skämskuddevecka!

helena-top

Jag vet att ni alla gör det! Jag gör det! Vi tittar på något, vi läser något, vi har en crush på någon, som vi inte är helt bekväma med att erkänna. Förhoppningsvis kommer vi få läsa flertalet bekännelser under veckan. Bekännelser om böcker vi läser, TV-serier vi ser, filmer vi älskar och stjärnor vi är smått besatta av. Böcker, TV-serier, filmer som inte är fina nog att gilla eller möjligtvis att vi inte (längre) är den tänkta målgruppen.

Egentligen borde det inte vara så här, eller hur? Inte borde vi skämmas för något som vi gillar, men ändå så gör vi det. Själv är jag en riktigt sucker för tonårsserier, men det kanske inte riktigt är dem jag nämner när någon vill ha tips från en TV-serieknarkare av rang som undertecknad. Jag väljer att hellre lyfta fram True Detective eller The Wire än The Vampire Diaries. Varför är det så här? Nog förstår jag den oerhörda kvalitetsskillnaden mellan just de nämnda serierna, men om det inte vore för veckans något obekväma tema hade jag aldrig – a l d r i g – erkänt att jag följer den sistnämnda serien slaviskt *vrider mig i plågor bakom tangentbordet*. Det är inte bara kvalitetsskillnaden som gör att en TV-serie är gömd bakom skämskudden, utan den största anledningen i mitt fall är att jag är så långt ifrån den tänkta målgruppen. Jag är helt enkelt inte tonåring längre.

Nu äntligen är det dags att stå upp för det skämmiga, för det vi gömmer, för det vi helst vill undvika att prata om. Jag blir förhoppningsvis inte ensam om att vrida mig i bekännelseplågor under veckan. Det är äntligen dags för skämskuddevecka!

Foto: “Pillow Fight (18) – 13Oct07, Paris (France)” av philippe leroyer (CC BY-NC-ND 2.0)