Tram 83 – Fiston Mwanza Mujila

anna-top

Döden betyder ingenting eftersom man aldrig riktigt levt. Man fuskar med livet. Man uppfinner ett låtsasliv. Man uppfinner livet utifrån porrkassetter. Det är det enda som är lätt att få tag på i Stad-Landet. Så för att ta sig ur monotonin, febern, sömnsjukan, omstörtningarna, koleran och jordskreden börjar alla, med undantag för de som hänger på Tram, med amerikansk eller rysk porr, länge leve globaliseringen!

Tram 83 är absolut ingen Annabok. Så var det sagt. Fiston Mwanza Mujilas debutroman utspelar sig på en jazzbar i en stad i ett land där gruvnäringen präglar vardagen. Människorna festar som om ingen morgondag funnes, alkoholen flödar och de prostituerade i alla åldrar bjuder och sina tjänster. Gullefjun kallas de unga flickorna som drömmer om en rik turist som tar dem med till Europa och jag beundrar översättaren Elin Svahn för hennes arbete med den här romanen, det kan inte ha varit enkelt!

Huvudperson är till viss del landet Stad-Landet som ligger någonstans i centrala Afrika och som varit belgisk koloni (troligen Kongo-Kinshasa då författaren är därifrån) men vi har också de två kompisarna Lucien, historiker, poet och dramatiker och Requiem som är en småkriminell fixare.  Lucien (som har ett namn som betyder ljusbringaren) är berättaren i romanen och när han träffar en förläggare på Tram 83 så blir hans romanidé om att återskapa sanningen i romanform där han berättar om Stad-Landet och Bakåt-Landet genast förkastad.

–  Allt det här har jag redan hört …  Vi har haft nog av misär, fattigdom, syfilis och våld i den afrikansk litteraturen. Se dig omkring! Här finns vackra kvinnor, snygga män, Brazza-öl, bra musik … Det måste knullas mer i den afrikanska litteraturen!

Jag associerar mycket till Alain Mabanckous roman Slut på kritan när jag läser Tram 83. De utspelar sig båda på en bar och gömt i drickandet, skrytandet och knullandet göms en vass och mycket starkt uttalad samhällskritik. Med skratt som fastnar i halsen ställer man sig frågan som läsare, hur blev det så här?  Särskilt frustrerande blir det att undra det när man som jag har allt för dålig kunskap om Kongo-Kinshasas historia och utveckling efter självständigheten. Mujila har i sin roman skildrat sin bild av det postkoloniala samhället där konsumtion och nöjen fungerar som substitut för det vardagliga, trygga lilla livet där traditioner och förutbestämda sociala överenskommelser styr och det är på många sätt en beklämmande roman. Att Luciens kompis heter  Requiem är då ingen slump, det livet han lever har ingen framtid. Dödsmässan skriven eller finns där hopp?

Läs gärna The Guardians text om boken och där kan man också läsa ett utdrag på engelska. Onsdagen den 6 april kan man lyssna på Fiston Mwanza Mujila på Internationell författarscen i Stockholm. Har vi tur så kommer det kanske också några reportage om hans bok i medierna under veckan. Hoppas det, det här är en författare som är mycket intressant!

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Tram 83
Författare: Fiston Mwanza Mujila
Översättning: Elin Svahn
Förlag: Rámus.
Utgivningsår: 2016[/box]

Jag borde helt klart lägga till en av alla jazz-låtar som nämns i boken men jag vill faktiskt lyssna på något lugnande efter den här läsningen. En av de musiker som återkommer i boken är Toumani Diabaté. Kanske har ni också lust att lyssna på Kora-spel från Mali? Otroligt fint!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.