Det är vägen som är mödan värd

Linda
Det har handlat om resor i veckan och de går ju att göra på många sätt. Jag hoppar över tidsresorna och faktiskt rymdresorna också, ty dessa resor är inte de resor jag håller närmast mitt hjärta. Inre resor är intressanta, men även faktiska resor som handlar om att förflytta sig från en punt till en annan. Nu tror jag visserligen att alla resor även gör att vi förändras som personer. Det är en fin bieffekt.

När jag reser själv är nog tåget det bästa. Om det kommer fram i tid och/eller jag inte har någon tid att passa. Det är också något speciellt med riktigt långa flygresor och jag älskar att köra bil helt ensam och sjunga så högt jag bara kan. Karin Boye menade att det är vägen som är mödan värd och även om jag gillar att komma fram till destinationen gillar jag verkligen resor till något. Jag ska dock erkänna att hemresorna sällan är lika roliga. Då vill jag liksom bara hem.

Filmer om resor är något speciellt och jag skulle vilja ägna det här inlägget åt roadmovies, en genre som sägs ha hämtat inspiration från Homeros Odysséen. Det går inte att skriva ett sådant inlägg utan att nämna Thelma & Louise, filmen från 1991 (hjälp vad tiden går) av Ridley Scott om de två väninnorna som flyr mot Mexico. På vägen möter de bland annat en mycket ung Brad Pitt, som tidigare främst gjort jeansreklam. Det här är en resa bort, en flykt från något obehagligt. Men också en resa som förändrar huvudpersonerna i grunden.

På väg hem är istället Toto i Cinema Paradiso, som åker till barndoms stad för att gå på Alfredos begravning. Alfredo som var biografmaskinist i staden och en av Totos viktigaste förebilder under barndomen. Det är en resa tillbaka till barndomen både rent geografiskt och tidsmässigt, då vi får följa med och se vad som hände då. Ingen direkt roadmovie, faktiskt inte alls, men det struntar jag i.

En äkta roadmovie är däremot About Schmidt, som handlar om Warren Schmidt som mister sin fru och bestämmer sig för att ge sig iväg med deras nyköpta husbil på en resa alldeles ensam. Det är den första roll Jack Nicholson gjorde där han verkligen är gammal på riktigt och det är en charmig och sevärd film.

Priscilla Öknens drottning handlar om en resa med buss till Alice Springs mitt ute i the Outback i Australien. Jag älskar karaktärerna och musiken. En film om resor, men också om att våga vara sig själv och det om något är väl en livsresa.

I slutet av livet ger sig Claude ut på en bilresa som ska ta honom till Florida och en saknad dotter. Claude är senil och vad som egentligen är sant och vad som bara händer i hans huvud är länge väldigt oklart. En helt fantastisk film som jag verkligen rekommenderar.

I Bara en natt befinner sig huvudpersonerna på ett tåg, men Jesse franska Celine att stanna med honom i Wien. Under en natt tar de sig till fots runt staden och pratar och pratar och pratar. Jag absolut älskar filmer som handlar om dialogen framför allt. De två följande filmerna i trilogin är inte alls lika bra, men tillräckligt bra för att se med behållning.