Dagens kulturkollotips: En dag

Linda
Det här är ingen vanlig dag, ty det är min förstföddes födelsedag, men det är inte det jag ska skriva om har självklart. Jag ska istället skriva om dagen som har så stor betydelse i boken En dag av David Nicholls. Den som skulle kunna kallas Dex & Em’s Day. Kanske inte lika känd som Bloomsday, som firas den 16 juni (för övrigt min bröllopsdag) eller ens Dallowday den 13 juni som börjar få mer uppmärksamhet (och visst ska det vara så att Mrs Dalloway får synas nu när Leopold Bloom firas så mycket). Nu lärde jag mig visserligen då jag såg filmen En dag att 15 juli är St Swithin’s Day, något som Dexter berättar för Emma om den första gången de ses på riktigt. Enligt traditionen betyder regn just den här dagen att regnet fortsätter i 40 dagar till. Inte så muntert, men säkert ganska vanligt.Mer om det kan du läsa här. Nu hoppas jag inte att det kommer att regna 40 dagar här efter 15 juli, då det regnat typ 40 dagar redan. Bäst att bestämma att inte fira St Swithin’s Day, utan fokusera på Emma och Dexter. Varning för inlägg galet fullt av spoilers.

Jag läste inte om En dag inför det här inläggen, men såg faktiskt filmen för första gången. Den börjar i slutet, men spolar sedan tillbaka till 15 juli 1988 då Emma och Dexter hamnar i säng för första gången, men inte får till det. Story of their lives. Året efter hjälper Dexter Emma att flytta till London och sedan drar han till Indien för att sedan undervisa i Paris. Emma jobbar på en mexikansk restaurang och är kvar där 1991. Av feghet främst. Att våga leva och att våga skriva är för läskigt. Annars är hon min favorit Emma och jag tycker att Anne Hathaway gör en fin rolltolkning.

nicholls-david-en-dagKärleken, eller bristen därpå går som en röd tråd genom berättelsen om Emma och Dexter. 1992 åker de på semester, då händer det nästan något. Dexter har en rad flickvänner, den ena mer anonym än den andra. För Emma går det trögare. Jag hade till exempel glömt Ian, wannabe komikern som Emma blir ihop med efter mycket om om men. Han är en härligt nördig figur, nästan för pinsam ibland och därefter mest tragisk.

Jag gillar skådespelarna. Motvilligt i fallet med Jim Sturgess som spelar Dexter, men det går inte att inte tycka om honom. Extra roligt och senare tragiskt är det när han är tv-stjärna 1993 i en riktigt tidsenligt show. Något som ger honom ligg, men inte något lyckligt liv. Hans mammas roll som ögonöppnare är fin och faktiskt är Dexter en karaktär som verkligen utvecklas trots att han är riktigt vidrig under ganska många år. Det blir tydligt även i filmen.

Det händer något 1996. Mobiltelefonen. I filmen blir det sjukt tydligt hur den avbryter det vi håller på med. Själv hade jag ingen egen förrän ungefär fem år senare. Vi hade en gemensam jag och maken under en kort period, men den hade vi nästan aldrig med oss. Just 1996 var ett extra vidrigt år när det kommer till Dexter. Han är riktigt hemsk och förblir så i flera år.small_original

Konstigt nog hade jag däremot helt förträngt att Dexter gifte sig och fick ett barn. Fick han det i boken? Är det så att jag kanske måste läsa om den? Men det blir sällan tid för omläsningar numera, då jag inte ens hinner läsa 1/10 av de böcker jag skulle vilja läsa. Jo, kanske 1/10, men inte mycket mer.

Något av det bästa med filmen är musiken och miljöerna. Dessutom är den  fint filmad och rollbesättningen är bra även i de små birollerna. Det sämsta är hattigheten, som blir värre i filmen än i boken. Idén att återse ett par samma dag varje år är riktigt bra, men i en film på 1.45 blir det alldeles för korta nedslag. Det funkar bättre i bokform.

Eller förresten, jag ändrar mig. Det sämsta är slutet. Både i boken och filmen. Inte okej. Faktiskt inte okej alls. Fast det är ju inte riktigt slutet, men ändå slutet på det som räknas. Jag hade hellre varit utan det, även om Dexters pappa får vara lite fin och Ian lite charmigt töntig. Det riktiga slutet, som är början, men slutet, där cirkelns slut är rätt sött också, men ändå hade jag som sagt gärna varit utan det hemska ändå.

Men musiken, den är bra den. Låten som inleder 1995 är kanske min favorit.

Dagens_liten

4 comments Add yours
    1. Jag är alltid lite smårädd när jag ser en filmatisering av en bok, men den här funkade ganska bra ändå.

  1. Jag har inte läst En dag, men sett filmen. Slutet är verkligen chockartat, så realistiskt filmat att jag slutade andas. Det känns litet typiskt franskt, i motsats till amerikanska slut, där allt löser sig till det bästa. Efter franska filmer, och böcker, tycker jag att man ofta sitter lätt paralyserad, överraskad, chockad. Men utan slutet i En dag undrar jag om jag hade kommit ihåg den filmen fortfarande, den hade riskerat att försvinna bland allt annat man ser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.