Det läsande barnets 70-tal

boktipset1-jpg

carolina-top

Det trillade in två barnböcker i min brevlåda. Fina nyutgåvor (Modernista) av böcker jag läst som barn: Pappa Pellerins dotter och Glasblåsarns barn. Jag kände igen dem direkt eftersom illustrationerna var samma som då när jag läste. Nu läste jag om Glasblåsarns barn eftersom det enda jag mindes från den var att jag tyckte den var underlig och kanske lite läskig som barn. (Faktiskt tyckte jag ungefär samma nu som vuxen – här kan du läsa det jag skrev om den) Både illustrationerna och Maria Gripes sätt att skriva förde mig tillbaka till 70-talet och min barndom som bestod av böcker, böcker, böcker och åter böcker.

OK – innan någon höjer ett rättande pekfinger här: jag vet att Glasblåsarns barn kom ut 1964 och Pappa Pellerins dotter kom 1963 och att de inte alls är 70-talsböcker. Inte egentligen. Men för mig hör de, tillsammans med Maria Gripes alla andra böcker, väldigt mycket ihop med 70-talet. Ett läsande barn då läste Gripe – så var det bara. Elvisböckerna, Hugo och Josefin (åh, som jag älskade Josefin Johandersson och hennes Pappa Far)

Men jag var ju omättlig på böcker! Kulla-Gulla-böckerna hade kommit ut i nya utgåvor och jag ägde dem allihop, läste och läste om. Avskydde Regina och Kalle Baddare och höll hårt på Gullas envishet och omtänksamhet. (Kulla-Gulla har jag skrivit ett helt inlägg om här på Kulturkollo) Och så har vi då de där hästböckerna som var det jag älskade att läsa allra mest. Böckerna om Jill som fick ett eget stall i trädgården och alltid knep rosetten för första pris i alla tävlingar. Böckerna om Windy, den där vita hingsten i någon slags gömd paradisdal där bara hästar bodde. Och så Vitnos… åh, det var Vitnos jag själv ville äga mest av alla hästar. Jag gick ut i skogen och plockade en hel burk full av små ljusgröna granskott eftersom de enligt böckerna var det godaste Vitnos och därför alla hästar visste, och ifall jag skulle råka möta någon häst som ville äta detta goda. (Det ville de inte. Jag tog med granskott till ett ridläger en gång, men hästeländena bara fnös åt mina smaskiga granskott. Otacksamma vidunder.)

Men 70-talet var också det här: En kanske tioårig Carolina som kommer till biblioteket och frågar efter Vitnos- och Vips-böckerna, och får till svar att ”nä du, se den sortens böcker har vi inte på biblioteket”. De var ju utgivna av B.Wahlströms, med de där röda och gröna ryggarna, och var inte av arten kvalitetslitteratur. (Det var däremot Maria Gripe.)

TV då? Tittade jag inte på TV? Jodå. Staffan Westerbergs darrande händer är mitt 70-tal. Likaså den sanslöst läskiga Morran i Vinter i Mumindalen. Och Stefan Mählqvists boktips från den underbart regnbågsfärgade soffan! Det var Drutten och Jena, John Blund och senare Micke och Mojje vid sängdags, och det var professor Baltasar och det var diverse mystiska dockproduktioner från Östtyskland, och Fablernas värld förstås… men faktiskt vistades inte Carolina-som-barn så där himla mycket framför TVn. Ej heller satt hon i biografmörkret. Hon satt i sängen i sitt rum och läste. Läste, läste och läste. Ända tills 80-talet knackade på dörren. Hon sitter där ännu, förresten.

4 comments
    1. Det var när jag när jag började lista som minnena poppade upp ett efter ett, visste inte själv hur väl allt det där låg lagrat 🙂

Comments are closed.