Söndag, min tur att bli nostalgisk, och då vill jag gärna dela med mig av några bok- och läsminnen:
Böckerna om Jill av Ruby Ferguson, börjar med Jill i sadeln
De här har jag läst många gånger. Och om nu Jill kunde ha häst i det som jag uppfattade som en liten stuga (fast sedan fattade var mer hus med stor trädgård, och… tadaaa!… ett litet stall på ägorna också) så kunde väl jag också få drömma om en egen häst? (att alltså ha trampandes på nysådda gräsmattan utanför lilla 70-talskedjehuset i förorten med hundra hus till av samma sort) Och så tror jag det måste ha varit i och med läsningen av Jill-böckerna min kärlek till allt det där engelska började.
Böckerna om Vitnos och Vips av Marie-Louise Rudolfsson
Mer hästar! Jag läste mängder och åter mängder av hästbokserier, och alla dessa om de små russen Vitnos och Vips var nog de jag älskade mest. När vi var på Gotland på semester fick jag äntligen själv komma till Lojsta (där Vitnos bor i de första böckerna innan han får flytta till sin lillmatte Pia på fastlandet) – och jag blev gruvligt besviken. Lojsta såg överhuvudtaget inte ut som jag hade tänkt mig, och den dagen vi var där fanns inte minsta hästsvans att beskåda. Hela russflocken var tydligen på vift ute i skogen och ville inte alls låta sig betittas eller klappas eller fangirlas över. Suck.
Skriet från vildmarken av Jack London
Den här var en av ganska många böcker jag fick av mamma i födelsedagspresent eller julklapp, som hon valt och jag inte ville läsa. Till hennes försvar måste jag säga att jag så småningom läste alla böcker jag fick av henne, och tyckte mycket om dem. Men direkt när jag fick dem? Upp på hyllan. Nedprioritering.
Sedan kom en kväll när vi i familjen började se en filmatisering (eller tv-serie, minns inte säkert) av Skriet från vildmarken. Jag stod ut tills hunden Buck blev misshandlad av en man – då flydde jag (som så ofta då och nu) TVn men ville ändå veta hur det gick för hundstackaren. Jag hade ju boken! Så jag öppnade den, och läste i rasande fart medan familjen såg vidare på filmen. Och jag älskade verkligen att läsa om hur Buck fick ett nytt liv, blev ledarhund och så småningom drog ut i det fria. Den där misshandeln var hemsk även i boken – men när jag fick läsa om den kunde jag hantera den på ett annat sätt.
Karlsson på taket flyger igen av Astrid Lindgren
Det här var den första lite tjockare boken med mycket text och få bilder jag läste själv. Jag var sju år, och jag var så galet stolt.
Salikons rosor av Astrid Lindgren
Det här är en samling av kortare berättelser, och jag tyckte väldigt mycket om dem. (precis som med allt annat Astrid Lindgrenskt) Så till den milda grad att jag med stor möda färglade alla bokens illustrationer (av Ilon Wikland) i tusch. Just då tyckte jag själv att det blev oerhört bra. Den mesta av färgen kom ju ändå innanför linjerna, och nog trivdes väl Mattias och Anna i Sunnanäng bättre i orange och rosa?
Böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström
Jag har ju skrivit om dem förr, men jag kan inte göra en sådan här lista och inte ta med dem. Jag älskade Gulla, hennes lugn och snällhet och hennes mystiska förflutna, jag älskade herrgårdsvardagen med köksruljangsen med Mamsell sittande på två stolar, jag såg och suckade över allt det fula och fattiga och potatisar till varje middag, jag njöt av klänningarna på balerna som kom sen och hur Gulla tvingades lära sig prata utan dialekt, och så älskade älskade jag att hon fick sin kloke Tomas Tomasson till slut trots att morfar herrgårdspatron ville annorlunda. Åh, jag har läst dem många gånger, och jag har läst dem för mina barn (som också gillade), och nu när jag skriver om dem så känner jag att jag har stor lust att läsa alla böckerna en gång till. De står ju hemma i bokhyllan, så bara att sätta igång nu när höstmörkret sänker sig?
Nu stänger vi luckan till alla minnen, avslutar veckan och ser framåt tills imorgon då vi börjar ett helt annat tema här på kollot. Välkomna!
Bild: Chysauster pony av Andrew (CC BY-NC 2.0)
