Kategorier
Barnbokskoll Ungdomsbokskoll

Idag firar vi alla mammor!

Linda

Idag är det sista söndagen i maj och vi firar mors dag. Dagen till ära har jag letat litterära mammor och då vänt mig till några jubilerande karaktärer.

Pippi Långstrump fyller 75 år i vår och hon har ju ingen mamma närvarande, utan en som är en ängel i himlen. Mammor är sällan så framträdande i Astrid Lindgrens böcker. Mest är de milda bifigurer som finns där, men sällan har någon större betydelse. Jag tänker till exempel på Emils mamma, som egentligen är bra mycket trevligare än hans pappa, men får en väldigt mindre viktig roll och Madickens mamma som är godhjärtad och fin, men inte alls får synas lika mycket som hennes pappa. Undantaget är Ronjas fantastiska mamma Lovis som sätter alla på plats och skyddar sin dotter med hela sitt väsen. I böckerna om Pippi Långstrump finns inga riktigt positiva kvinnliga förebilder alls. Tommy och Annikas mamma är mest orolig för att Pippi ska ställa till det och Prusiluskan är verkligen ingen person någon vill ha i sin närhet.

Även Kulla-Gulla fyller 75 år i år och här har vi ännu en föräldralös flicka som inte ens har en mamma som är en ängel. Däremot visar det sig att hennes mamma har en pappa i livet och när det kommer fram får Kulla-Gulla ett helt nytt liv.

För att hitta en mer betydelsefull jubilerande litterär mamma vänder jag mig till Tove Jansson och hennes Muminmamma. Ännu en trygg person som alltid finns där, men som sällan gör så mycket väsen av sig eller ger sig ut på några direkta äventyr. Kanske är det så den ideala mamman ser ut i litteraturen, en trygg person som stannar kvar till skillnad från de många frånvarande mödrar som ofta skildras.

Har du någon favoritmamma i litteraturen? Vilken mamma som Astrid Lindgren har skapat tycker du mest om?

 

Kategorier
Barnbokskoll Ungdomsbokskoll

Hästar, hundar och färgglada kläder

carolina-top

Söndag, min tur att bli nostalgisk, och då vill jag gärna dela med mig av några bok- och läsminnen:

Böckerna om Jill av Ruby Ferguson, börjar med Jill i sadeln
De här har jag läst många gånger. Och om nu Jill kunde ha häst i det som jag uppfattade som en liten stuga (fast sedan fattade var mer hus med stor trädgård, och… tadaaa!… ett litet stall på ägorna också) så kunde väl jag också få drömma om en egen häst? (att alltså ha trampandes på nysådda gräsmattan utanför lilla 70-talskedjehuset i förorten med hundra hus till av samma sort) Och så tror jag det måste ha varit i och med läsningen av Jill-böckerna min kärlek till allt det där engelska började.

Böckerna om Vitnos och Vips av Marie-Louise Rudolfsson
Mer hästar! Jag läste mängder och åter mängder av hästbokserier, och alla dessa om de små russen Vitnos och Vips var nog de jag älskade mest. När vi var på Gotland på semester fick jag äntligen själv komma till Lojsta (där Vitnos bor i de första böckerna innan han får flytta till sin lillmatte Pia på fastlandet) – och jag blev gruvligt besviken. Lojsta såg överhuvudtaget inte ut som jag hade tänkt mig, och den dagen vi var där fanns inte minsta hästsvans att beskåda. Hela russflocken var tydligen på vift ute i skogen och ville inte alls låta sig betittas eller klappas eller fangirlas över. Suck.

Skriet från vildmarken av Jack London
Den här var en av ganska många böcker jag fick av mamma i födelsedagspresent eller julklapp, som hon valt och jag inte ville läsa. Till hennes försvar måste jag säga att jag så småningom läste alla böcker jag fick av henne, och tyckte mycket om dem. Men direkt när jag fick dem? Upp på hyllan. Nedprioritering.
Sedan kom en kväll när vi i familjen började se en filmatisering (eller tv-serie, minns inte säkert) av Skriet från vildmarken. Jag stod ut tills hunden Buck blev misshandlad av en man – då flydde jag (som så ofta då och nu) TVn men ville ändå veta hur det gick för hundstackaren. Jag hade ju boken! Så jag öppnade den, och läste i rasande fart medan familjen såg vidare på filmen. Och jag älskade verkligen att läsa om hur Buck fick ett nytt liv, blev ledarhund och så småningom drog ut i det fria. Den där misshandeln var hemsk även i boken – men när jag fick läsa om den kunde jag hantera den på ett annat sätt.

Karlsson på taket flyger igen av Astrid Lindgren
Det här var den första lite tjockare boken med mycket text och få bilder jag läste själv. Jag var sju år, och jag var så galet stolt.

Salikons rosor av Astrid Lindgren
Det här är en samling av kortare berättelser, och jag tyckte väldigt mycket om dem. (precis som med allt annat Astrid Lindgrenskt) Så till den milda grad att jag med stor möda färglade alla bokens illustrationer (av Ilon Wikland) i tusch. Just då tyckte jag själv att det blev oerhört bra. Den mesta av färgen kom ju ändå innanför linjerna, och nog trivdes väl Mattias och Anna i Sunnanäng bättre i orange och rosa?

Böckerna om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström
Jag har ju skrivit om dem förr, men jag kan inte göra en sådan här lista och inte ta med dem. Jag älskade Gulla, hennes lugn och snällhet och hennes mystiska förflutna, jag älskade herrgårdsvardagen med köksruljangsen med Mamsell sittande på två stolar, jag såg och suckade över allt det fula och fattiga och potatisar till varje middag, jag njöt av klänningarna på balerna som kom sen och hur Gulla tvingades lära sig prata utan dialekt, och så älskade älskade jag att hon fick sin kloke Tomas Tomasson till slut trots att morfar herrgårdspatron ville annorlunda. Åh, jag har läst dem många gånger, och jag har läst dem för mina barn (som också gillade), och nu när jag skriver om dem så känner jag att jag har stor lust att läsa alla böckerna en gång till. De står ju hemma i bokhyllan, så bara att sätta igång nu när höstmörkret sänker sig?

 

Nu stänger vi luckan till alla minnen, avslutar veckan och ser framåt tills imorgon då vi börjar ett helt annat tema här på kollot. Välkomna!

 

Bild: Chysauster pony av Andrew (CC BY-NC 2.0)

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Det läsande barnets 70-tal

boktipset1-jpg

carolina-top

Det trillade in två barnböcker i min brevlåda. Fina nyutgåvor (Modernista) av böcker jag läst som barn: Pappa Pellerins dotter och Glasblåsarns barn. Jag kände igen dem direkt eftersom illustrationerna var samma som då när jag läste. Nu läste jag om Glasblåsarns barn eftersom det enda jag mindes från den var att jag tyckte den var underlig och kanske lite läskig som barn. (Faktiskt tyckte jag ungefär samma nu som vuxen – här kan du läsa det jag skrev om den) Både illustrationerna och Maria Gripes sätt att skriva förde mig tillbaka till 70-talet och min barndom som bestod av böcker, böcker, böcker och åter böcker.

OK – innan någon höjer ett rättande pekfinger här: jag vet att Glasblåsarns barn kom ut 1964 och Pappa Pellerins dotter kom 1963 och att de inte alls är 70-talsböcker. Inte egentligen. Men för mig hör de, tillsammans med Maria Gripes alla andra böcker, väldigt mycket ihop med 70-talet. Ett läsande barn då läste Gripe – så var det bara. Elvisböckerna, Hugo och Josefin (åh, som jag älskade Josefin Johandersson och hennes Pappa Far)

Kategorier
Barnbokskoll

Vinter med Kulturkollo #löfte

carolina-top

“Löfte” – det första jag kommer att tänka på denna januaridag när 2016 är alldeles nytt och orört är faktiskt inte alla de här storståtliga löftena som ges inför det nya året, och som brukar handla om att bli bättre, nyttigare, smalare, snällare och förträffligare, betala dyra årsavgifter på gym och till Viktväktarna och Sätta Igång För Nu Jäklar…

Nej, inte allt det. Inte heller fastnar tankarna någon längre stund på annandagen. (Eh, hallå, Carolina? Annandagen?? Jo, det läste jag hos Fredrik Backman: Annandagen är den dagen då alla löften till barn ska infrias. Ni vet, allt det där barnen så gärna vill göra men som inte hinns med just nu (stressstressvardagsstress…) men som “vi kan göra en annan dag”? Och när barnen vaknar 26/12 och inser att ja! idag är det ju den där “Annandagen” då vi ska åka skridskor, bygga legoborgen, baka pepparkakor, resa till Nordpolen och hälsa på tomten och allt möjligt. Den annandagen…)

Nej, det allra första jag tänkte på när jag skulle börja skriva om “löfte” var faktiskt Kulla-Gulla. Gullas löfte att hon ska ta hand om Ellens barn när Ellen måste läggas in på sjukhus. Och att Gulla sedan när Ellen dör blir bunden till sitt löfte för livet, att hon alltid måste sätta Ellens barn först och ta hand om dem. Även när möjligheten till ett annat, rikare och kanske bättre liv uppenbarar sig. Det löftet var alltså det första som poppade upp i mitt huvud, och det säger väl lite om hur viktiga alla Kulla-Gulla-böckerna är för mig och har varit genom alla år…

 

vintermedkulturkollo_logga

Kategorier
Barnbokskoll

Älskade Kulla-Gulla

carolina-top

Minst tre gånger har jag läst igenom hela serien om Kulla-Gulla, och läsningen har varje gång varit annorlunda.

Första gången jag läst den var jag nog inte mer än 9-10 år sådär. Då var det förstås den guldlockiga och väna Gullas liv och upphöjelse som fascinerade mig. En fattig flicka, lägst av alla som blir upphöjd till prinsessa mer eller mindre. Saga! Framgång! Lycka!

Sen tror jag nog att jag läste om serien minst en gång som barn (jag gjorde ofta det med böcker jag gillade) men är inte helt säker. Fortfarande i så fall helt koncentrerad på Gullas godhet och hur synd det var om henne, hur elak Regina var, och tant Emily, och Ivan och de där andra. Torpar Karlberg var rätt läskig, han också. Och den där rättaren som vippade med sitt hakskägg. Jodå, det var svart och vitt vid de där läsningarna.

Kategorier
Barnbokskoll Ungdomsbokskoll

#minförstabok

Linda

Carolina och Lotta var först, sedan kom DN och twittertaggen #minförstabok. Självklart måste jag bidra med ett inlägg, som börjar i barndomen, men också behandlar tonåren och de första skälvande åren som vuxen. Böcker som betytt mycket för mig. Jag har redan nämnt Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder och hela serien om Laura tillhör de böcker som format mig. Jag började läsa serien när jag var fem eller möjligen sex. Mamma läste högt, jag läste efter.

Andra böcker jag lyssnat till och som jag minns med glädje är Pricken av Margaret Rey, som jag också läst för mina egna barn. Den håller fortfarande och budskapet är klockrent.