Vinter med Kulturkollo #löfte

”Löfte” – det första jag kommer att tänka på denna januaridag när 2016 är alldeles nytt och orört är faktiskt inte alla de här storståtliga löftena som ges inför det nya året, och som brukar handla om att bli bättre, nyttigare, smalare, snällare och förträffligare, betala dyra årsavgifter på gym och till Viktväktarna och Sätta Igång För Nu Jäklar…

Nej, inte allt det. Inte heller fastnar tankarna någon längre stund på annandagen. (Eh, hallå, Carolina? Annandagen?? Jo, det läste jag hos Fredrik Backman: Annandagen är den dagen då alla löften till barn ska infrias. Ni vet, allt det där barnen så gärna vill göra men som inte hinns med just nu (stressstressvardagsstress…) men som ”vi kan göra en annan dag”? Och när barnen vaknar 26/12 och inser att ja! idag är det ju den där ”Annandagen” då vi ska åka skridskor, bygga legoborgen, baka pepparkakor, resa till Nordpolen och hälsa på tomten och allt möjligt. Den annandagen…)

Nej, det allra första jag tänkte på när jag skulle börja skriva om ”löfte” var faktiskt Kulla-Gulla. Gullas löfte att hon ska ta hand om Ellens barn när Ellen måste läggas in på sjukhus. Och att Gulla sedan när Ellen dör blir bunden till sitt löfte för livet, att hon alltid måste sätta Ellens barn först och ta hand om dem. Även när möjligheten till ett annat, rikare och kanske bättre liv uppenbarar sig. Det löftet var alltså det första som poppade upp i mitt huvud, och det säger väl lite om hur viktiga alla Kulla-Gulla-böckerna är för mig och har varit genom alla år…