#minförstabok

Linda

Carolina och Lotta var först, sedan kom DN och twittertaggen #minförstabok. Självklart måste jag bidra med ett inlägg, som börjar i barndomen, men också behandlar tonåren och de första skälvande åren som vuxen. Böcker som betytt mycket för mig. Jag har redan nämnt Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder och hela serien om Laura tillhör de böcker som format mig. Jag började läsa serien när jag var fem eller möjligen sex. Mamma läste högt, jag läste efter.

Andra böcker jag lyssnat till och som jag minns med glädje är Pricken av Margaret Rey, som jag också läst för mina egna barn. Den håller fortfarande och budskapet är klockrent.

Vissa böcker lånade jag om och om igen på biblioteket. Mary Nortons böcker om lånarna var böcker jag absolut älskade. Jag drömde om att hitta lånare i mitt eget hem, det hade varit fantastiskt. Jag har inte läst böckerna för grabbarna O, men vi har sett filmen om Lånaren Arrietty, som är löst baserad på Nortons böcker. Den är också fin.

Andra böcker om små figurer finns i Astrid Lindgrens samling Nils Karlsson Pyssling från 1949, som innehåller en rad andra noveller om t.e.x. Peter och Petra och dockan Mirabell. En av mina absoluta favoritböcker av Astrid Lindgren, som jag fortfarande älskar. I mitt exemplar står det att jag fått den av farmor en jul. Det är överstruket och min kära syster har skrivit “Tillhör Åsa Hagman” med stora bokstäver. Men tji fick du syrran, boken finns hos mig.

Från mamma fick jag böckerna om Kulla-Gulla och två böcker om Anne på Grönkulla. De kom ursprungligen från min mormors faster Berta. Så fina. Sedan dess har jag kompletterat serierna och de har fortfarande en central plats i hyllan. Jag fick också L M Montgomerys andra serie om Emily och den tyckte jag nästan ännu mer om än böckerna om Anne. En av mina största filmbesvikelser var filmatiseringen från 1986 av Kulla-Gulla, där huvudrollsinnehavaren visserligen hade rätt utseende, men ingen som helst skådespelartalang.  Däremot tyckte jag om tv-serien som gjordes om Anne.

Lotta var en annan litterär bekantskap, som jag tyckte mycket om. Böckerna av Merri Vik om den alltid så klantiga Lotta finns någonstans hos mamma och pappa antar jag. Ganska många är faktiskt mammas, andra köpte jag och syrran. Jag prövade också några av Wahlströms gröna ryggar, då den två år äldre kusinen läste Tre deckare och jag självklart inte ville vara sämre. Talande döskallens gåta förstörde troligen min relation till skräckböcker för evigt. Eller nästan i alla fall. Faktum är att det är först de senaste åren som jag vågat mig på något som liknar skräck.

Därmot älskade jag Maria Gripe och kanske främst hennes serie som inleds med Skuggan över stenbänken. Lite lagom övernaturligt och en bra kontrast till all socialrealism som fyllde min barndom. Jag har funderat på att läsa om dem, för att se när de skulle kunna passa grabbarna O. Tror att de är lite för små än så länge.

Cynthia Voigts böcker om syskonen Tillerman ligger mig forfarande varmt om hjärtat. Den långa vägen hem var Voigts debut och kom 1981. De andra av hennes böcker är också okej, men lite ojämna. Några tyckte jag mycket om, som Samma flicka som förr.

Sedan letade jag mig ganska snart in i vuxenböckernas värld. Läste svenska klassiker av Moberg och Fogelström, allt för tidigt egentligen. För att inte tala om Grottbjörnens folk, som jag (och säkert många med mig) kanske borde väntat några år med. Men det får blir ett annat inlägg.

 

8 comments
  1. Oj, vilken nostalgi du bjuder på!
    Jag läste också wahlströms gröna ryggar, fast inte lika ofta som de röda. Böckerna om Dante gillade jag – knaskul humor. De där “tre deckarna” minns jag att jag fascinerades av titlarna (typiskt den som du nämner) men aldrig läste någon av. Som väl var, kanske… Däremot har titlarna av någon underlig anledning blivit ett stående internt skämt i vår familj, typ “De försvunna bilnycklarnas gåta” eller ” Den lömske tonårspojkens gåta”.
    Och oj, vad jag också blev besviken på Kulla-Gulla när den blev TV-serie. Den var så viktig för mig när jag var i tonåren – och så blev det ett stillastående fiasko, och de jag hade tänkt övertala att läsa Kulla-gulla-böckerna ville inte ta i dem med tång efter det. Blöh.

    1. Visst var det synd att Kulla-Gulla blev så kass i rörlig bild. Inte så troligt att någon tar upp den nu heller, trots att jag tror att socialrealismen och det historiska kan ligga i tiden. I alla fall älskar mina ungar att läsa om det.

  2. Nostalgi! Pricken! Lånarna! Och jag kände faktiskt inte till L M Montgomerys Emily-serie, den måste jag kolla in.

    1. Läste om serien om Emily ganska nyss och den håller inte riktigt, lite för mycket oh och ah, men jag kan förstå varför jag älskade den. Lånarna är jag dock riktigt sugen på att leta upp på biblioteket, om den finns.

  3. Gillar absolut Maria Gripe, så bra skrivit. Måste erkänna att jag inte läst dom andra. Förutom Pricken som jag tycker känns något olustig, det att det är så viktigt att vara lika känns besvärligt. Har vald att inte läsa den för sonen.

    1. Jag har nog inte tolkat Pricken riktigt så, men visst är den hemsk också. En bok att prata om och ett ljust slut efter en riktigt obehaglig inledning.

  4. jag med mitt svala intresse för fantasy älskade Narnia-böckerna i tioårsåldern. Sedna läste jag serien om det lilla huset om och om igen. Minns var de stod i skolbiblioteket och minns min frökens kommentar. – Men den lånade du ju förra månaden. – Ja, och jag vill låna den igen …

    1. Sådana kommentarer fick jag ofta på biblioteket! Inte så konstigt, då vissa böcker lånades hem säkert 15 gånger. Narnia fastnade jag dock inte för. Förutom småfolk, läste jag mest socialrealism. Gärna 1800-tal eller tidigt 1900-tal och riktigt eländigt.

Comments are closed.