Varför spökhistorier?

Den där söndagströttheten drabbade undertecknad redan under torsdags eftermiddagen. En totalt överpepp skapade en sömnlös natt mellan onsdagen och torsdagen, vilket resulterade att den sista energin tog slut i bilen upp till Göteborg. I skrivande stund är det fredag och tröttheten har nått episka gränser. Så det var bokstavligen ett spöke som entrade seminariet ”Spökhistorier och deras funktioner.”

Lena Ollmark, Katarina Gener och Lena Arro modererades av Helena Dahlgren i ett samtal kring vilken funktion som spökhistorier har idag och huruvida denna funktion har förändrats över tid. De medverkande verkade tämligen överens om att spökhistorier och skräck handlar om att möta sina rädslor i en kontrollerad form. Kanske vi kan överföra något av denna känsla när vi möter värdslig skräck? Just spökhistorier, menar Katarina Genar, kan kopplas till ett sökande efter att koppla samman dåtid med nutid. Genom dåtiden – d v s gengångare och spöken – kan vi väva in gamla levnadsöden och minnen och återuppleva dem i nutiden.

Kärnan i spökhistorier är döden och månne skräcken för den, vilket sannolikt inte har förändrats drastiskt över tid. Genom att berätta, skriva och läsa skräck så tar vi för en stund kontroll över den. Centralt är också ondskan. Men genom spök- och skräckhistorier kan vi försöka få ordning på världen och i just spökhistorier kanske ondskan kan visa sig att inte bara vara ”ondskan”.

Skillnaden mellan dagens läsare och dåtidens lyssnare (för det är ursprungligen en muntligt berättande form) kan vara att vi idag hanterar våra rädslor genom berättelsen medan man förr använde den för att skrämma upp – inte minst barnen. Näcken skrämde för bäcken, Mylingen skrämde dem från att gå ut på myren och andra väsen skrämde dem från skogen och brunnen. Det blev således ett sätt att fostra barnen pre förskolans era.

Detta spöke vandrar vidare på Bokmässans golv – en skräckhistoria i sig.