På liv och död

Kolla mig då, jag ska nu sno ihop en text där jag knyter ihop Jenny Diskis finstämda men råa sista bok, Den sista resan, med Stephen Kings klassiska (och galet obehagliga) Lida. Det kommer förstås bli episkt…

Nåja…

Tanken slog mig på hemväg från en löptur i slutet av sommaren. Jag hade Lida i lurarna och Annie Wilkes hade precis slickat blodet från en död råtta från sina fingrar (ja, jag stannade, slog händerna för munnen och kräktes nästan, men vidare). Hon erbjöd plötsligt den i hennes vård dömde Paul Sheldon att hämta geväret och göra slut på bådas deras lidande. Hon förundrades över hur råttan kämpat för sitt liv också efter att den brutit ryggraden i råttfällan. Och Paul Sheldon förundrades med henne, över detta och över att han nekade till att låta henne skjuta honom. Tanken började ta form att Lida handlar om just det, livsgnista, viljan att överleva trots att det är just det man gör – överlever inte lever.

Samma morgon hade jag börjat läsa Jenny Diskis bok om döendet. Hon beskrev cancerbeskedet väldigt sakligt, hur hon drog en Breaking bad-vits inför läkaren, hur tiden som mättes ut kändes i kroppen, och sen började hon minnas sitt liv. Och där hittade jag en länk. Hur Jenny Diskis dödsbesked inte fick henne att tänka på döden utan på livet. Hur döden är en stor koloss som ställer sig i vägen för sig själv.

Det närmaste döden jag någonsin varit är inte när någon jag älskat dött, jag har likt Jenny Diski aldrig sett en död människa. Att sitta i ett gravkapell, se kistan och veta att någon ligger död där i är förstås omskakande, men jag har ändå varje gång tänkt mer på livet än döden i de situationerna. Nej, det närmaste döden jag varit var när jag födde mitt första barn. När hon inte skrek och jag själv nästan inte överlevde. Den tystnad och stillhet och sorg jag upplevde i förlossningsrummet när alla sprungit iväg var en total frånvaro av liv. Det var döden. Och jag visste det, låg där i min ensamhet och tänkte det, accepterade. I det läget brydde jag mig inte om ifall jag levde eller dog eftersom jag var övertygad om att barnet dött och att smärtan snart, snart skulle komma tillbaka (barnet levde och smärtan kom tillbaka). Jag hoppas att den känslan av stillhet ska hjälpa mig i det verkliga slutet.

Paul Sheldon vill leva för att han inte är säker på att han måste dö, räddningen kan komma. Jenny Diski vill leva för att se sina barnbarn växa upp, men hon är ändå betydligt mindre desperat i sin livslängtan, kanske för att cancern är en mer lättaccepterad mördare än Annie Wilkes? Jenny Diski dör slutligen så att säga utanför boken, hennes sista sidor handlar om någon sorts acceptans men också om att livet fortgår tills det inte gör det. Hur det går för Paul Sheldon får du veta om du läser Lida, vilket jag tycker att du ska, med råttlik och allt.

Så, fick jag ihop det? Sa jag något över huvud taget? Oklart. Men jag har själv tänkt mycket kring detta ett tag. Kanske sen min mormor försvann in i sin demens och jag fick anledning att fundera över om alla liv är bättre än alternativet. Eller så kanske jag ska erkänna för mig själv att det här är frågor jag sysselsatt mig med genom hela livet. Det är ju trots allt en sån fråga som hör till de eviga. Den tar aldrig slut och får inget tillfredsställande svar, men det är ju inte heller det som är meningen.