Debutanternas tretusen tecken

carolina-top

Tre gånger om året dunkar tidskriften Svensk Bokhandel ner på mitt jobbskrivbord: de extratjocka numren Vårens böcker, Sommarens böcker och Vinterns böcker. Och i dem är det klart att jag kollar igenom alla förlagens sidor om kommande bokutgivning, antecknar, bevakar och längtar.

Men jag tycker också väldigt mycket om att läsa den delen som alltid kommer före förlagssidorna: debutantporträtten. Här trängs de som debuterar med barnböcker, vuxenböcker, fackböcker, skönlitteratur, dikt, prosa… allihop. Varje debutant får en hel sida, där de (invid ett porträttfoto) i en begränsad mängd text ska fånga vem de är, vad de skriver om, på ett sätt som visar hur de skriver.

Även om jag sedan inte läser särskilt många av debutverken i sig så tycker jag om att läsa debutantporträtten – så fascinerande! Så mycket vånda och vändande på orden jag anar bakom varje presentation! Särskilt mycket kollar jag in förstameningen i presentationerna – vilket sätt har de här ordkonstnärerna valt att fånga in alla oss bokmänniskor att läsa om dem? Jag dyker ned i den senaste, nämligen Sommarens böcker (SvB 2018:6) och kollar lite:

Maria Engstrands (Kod: Orestes) förstamening gillar jag:
”Mitt namn är Maria Engstrand, jag är civilingenjör, patentexpert och tvåbarnsmamma och jag borde verkligen inte vara här.”
Eller Helena Hedlunds (Det fina med Kerstin):
”Jag är född på samma dag som Astrid Lindgren.”
Jag ba: You had me at Astrid Lindgren…

Här blandas fina barndomsminnen med berättelser om riviga livssår:
My Feldt debuterar med en bakbok som heter Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga, och skriver i sin presentation om mormors mjuka pepparkaka, avnjuten i det lilla huset mitt i skogen. Josefin Dahlberg debuterar med Idag är jag fri – att omvandla ett beroende till livskraft och presentationen dyker ned i besök på alkoholmottagningen och uppvaknanden i trappuppgångar och inleds med frågan ”Kan man vara alkoholist när man är 20 år och tjej?”

Oskar Kroon (Mitt fönster mot rymden) väljer metavägen och skriver om hur han skriver sin presentation (tretusen tecken inklusive blanksteg får jag veta att den ska vara), Ellen Greider (Lunchbox) förklarar att hon inte skriver om sig själv. I stället ritar hon sig själv – hon debuterar med en serieroman.

Unga författare och inte fullt så unga författare, påhittade mord och handfasta tips till att sy om kläder, livscoaching eller eskapism. Här blandas allt.

Vilka kommer jag själv nog att läsa av dessa, då?

Angeliqa Mejstedts fackbok Vandra, tror jag. För att längta till, och tänka mer kring mitt vardagspromenerande som blivit till en livsnödvändighet.

Anna Bjelkholm & Mia Olofssons bilderbok Juno och Jillis flyttar.

Och så Emelie Novotnys Vänd rätt upp, en hästbok för unga vuxna.

 

Bild: tagen från en bibliotekarisk arbetsplats i skribentens omedelbara närhet

2 comments Add yours
  1. Nej, men vad roligt! Numera är jag alltså civilingenjör, patentexpert, tvåbarnsmamma OCH omnämnd på Kulturkollo! Även om det bara var med förstameningen… 🙂

    1. Haha… ja, lägg in det i nästa presentation du gör av dig själv! 🙂 (och förstås utan fortsättningen på meningen “jag borde verkligen inte…”) Kul att du såg att jag nämnde dig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.